DN Debatt. ”Ny forskningsrapport påstår att samer inte är svenskar”

I början av oktober 2018 överlämnades ”Kartläggning av rasism mot samer i Sverige” till regeringen. Rapporten uppmärksammades stort i medierna som förklarade att ”Två av tre samer har blivit utsatta för rasism” och Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke var ”förfärad över rasismen mot samer” och såg ett stort behov av politiska åtgärder.

Kartläggningen har utförts av en projektgrupp vid Vaartoe – Centrum för samisk forskning vid Umeå universitet. Det rör sig om uppdragsforskning som beställts av Sametinget och indirekt av den svenska regeringen som beslutat om kartläggningen och för detta avsatt en miljon kronor. I projektgruppen ingår några av landets främsta sameforskare.

I rapporten framkommer att ”etnorasen” samer utsätts för ”rasistiska mekanismer”, tio stycken närmare bestämt, och hur samerna därigenom ges sämre möjligheter att leva ett gott liv. På område efter område beskrivs verkningarna av dessa rasistiska mekanismer. Kritiken är hård och rapporten utmynnar i ett åtgärdspaket omfattande tio punkter, däribland mer resurser till forskning om samer.

Enligt min mening har dess kategoriska generaliseringar rörande diskrimineringen av samer svagt eller inget stöd i redovisad empiri. Dess ovetenskaplighet riskerar vidare öka diskrimineringen av samer.

Enligt min mening har rapporten stora kvalitetsbrister och dess kategoriska generaliseringar rörande diskrimineringen av samer svagt eller inget stöd i redovisad empiri. Dess ovetenskaplighet riskerar vidare öka diskrimineringen av samer.

Ett problem med rapporten är användningen av begreppet etnoras och dess essentialiserande homogenisering av samer och svenskar. Samerna förklaras ha en särskild ”livsstil”, ”kultur”, ”kunskap” och ”egen historia”. Här finns ingen problematisering av den samiska identiteten utifrån ett teoretiskt perspektiv, till exempel förekomsten av multipla identiteter: att man kan vara svensk, same, kvinna etcetera i en och samma person, men med varierad styrka beroende på socialt sammanhang. Det blir extra anmärkningsvärt då de som i Sverige identifierar sig som samer antas vara uppemot 55 000 individer, bosatta över hela landet och med olika livsvillkor.

Projektgruppens essentialiserande beskrivning av samer och svenskar ligger farligt nära det kulturrasistiska synsätt som finns inom den yttersta högern. Enligt detta synsätt är människor djupt präglade av sin historia och kulturella tillhörighet, och geografisk-rumsliga förankring på ett sätt som innebär att kulturbegreppet blivit en funktionell variant av det gamla biologiska rasbegreppet. De ultranationalistiska gruppernas retorik vilar på dylika föreställningar, och här skiljer man sig från den äldre, biologiskt präglade rasismen, om att dessa kulturer inte är hierarkiskt rangordnade eller åtskilda, utan beskrivs som essentiellt olika varandra och därför också exempelvis antas ha rätt till olika platser.

Ytterligare ett problem är att kartläggningen av rasism mot svenska samer under resans gång förändrats till handla om identifierandet av ”rasistiska mekanismer”, och dess ”effekter”, inte förekomsten av diskriminering som uppdraget var formulerat. Det görs bland annat genom en omfattande läsning av internationell urfolksforskning. Med litteraturgenomgången som utgångspunkt spekuleras sedan oförskräckt, exempelvis om den kanadensiska polisens systematiska övergrepp mot urfolkskvinnor – polisövergrepp anges som en av de tio mekanismerna – även är vanligt i Sverige.

En annan av rapportens rasistiska mekanismer kallas ”osynliggörande”. Den förklaras vara en subtil mekanism, verksam inom exempelvis svensk sjukvård med dess individualiserade lika-behandlingsprincip. Samernas ”särskilda problem” beaktas inte och de får på grund av detta ”inte samma kvalitet på sjukvården som majoritetsbefolkningen”:

”För att ytterligare gestalta hur olika rasistiska processer mot samer fungerar kan vi föreställa oss ett fiktivt sjukhus där samer inte får komma in just för att de är samer, och ett annat sjukhus där sjukvården är perfekt anpassad för svenskar och deras behov. Det första sjukhuset tillämpar en sorts direkt rasism där grupper utesluts på grund av deras upplevda ras eller etnicitet. Det andra sjukhuset har en indirekt exkluderande effekt, då personalen där inte har kunskap nog för att ge samiska patienter vård utifrån deras behov. Två olika mekanismer – en direkt exkludering eller ett osynliggörande av samiska patienter – har alltså liknande effekter på den samiska befolkningens möjligheter till god vård.”

Projektgruppen förklarar inte hur landets sjukvårdspersonal ska kunna ge särbehandling av samer utan tillgång till etniskt register, vilket är olagligt. Hur ska de alltså veta att de har en same framför sig?

Ett av rapportens empiriska underlag är en webbenkät som genomförts via internet, där de som identifierade sig som samer uppmanades besvarat frågor rörande rasism. Problemet är att webbenkätens 748 ”respondenter” representerar ett självselekterat urval, med de svårigheter det innebär för möjligheten att säga något om alla samer. Det här betyder exempelvis att medieuppgifter om att ”två av tre samer i Sverige är utsatta för rasism” inte har något stöd i rapporten. Vi vet vidare inte hur många individer som besvarat webbenkäten, inte heller om de upplevt sig ha en samisk identitet. Enkäten kan hypotetiskt vara besvarad av en individ som svarat 748 gånger.

Rapporten reser frågor rörande Vaartoes verksamhet, men också om projektgruppens rasifiering av urfolk representerar en generell tendens inom urfolksforskningen. SD:s Björn Söders ord om att samer inte är svenskar bekräftas ju märkligt nog i denna rapport. Rapporten aktualiserar även frågor om hur vetenskapssamhället ska värna oberoende och kritiskt kunskapssökande när viktiga samhällsfrågor – exempelvis rasistiskt präglad diskriminering av samer och andra etniska grupper – kräver åtgärder av politisk-ekonomisk-administrativ natur. I en tid när vetenskapsbaserad kunskap ifrågasätts världen över är det extra angeläget att forskare värnar sin professionella integritet och efter bästa förmåga försöker hålla på rågången mellan vetenskap och politik.

Mot bakgrund av rapportens undermåliga kvalitet finns det en uppenbar risk att den av rasister och likasinnade tolkas som ett politiserat ”beställningsjobb”, klädd i vetenskaplig skrud. Detta riskerar sammantaget leda till ökad rasism mot samerna, men kan också leda till ökad misstro mot ”etablissemanget”, intellektuella och politiker, det vill säga underblåsa de stämningar som lett till att främlingsfientlighet och populism vunnit allt större inflytande i folkvalda församlingar i västerländska demokratier de senaste decennierna.

Att göra politik med utgångspunkt i denna rapport är fullständigt bisarrt. Sametinget borde begära att få igen de pengar man betalt.