Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Ny rovdjurspolitik öppnar för turistinkomster”

Foto: JONAS EKSTRÖMER TT

Låsta positioner. Vi behöver ta ett samlat grepp och försöka reda ut konflikterna kring rovdjuren. Det finns nästan hundra miljoner jägare i Europa som vill ha något att skjuta på, och de betalar gärna för det. Varför inte utnyttja möjligheten? Det kanske skulle ge mer inkomster och arbetstillfällen, skriver zoologiprofessorn Sverre Sjölander.

Foto: Johan Carlén / TTNyligen hemkommen från det årliga Vargsymposiet i Vålådalen är upplevelsen blandad. Inget fel på mötet. Men resultatet var inte stort annorlunda än för tjugo år sedan: låsta positioner på alla sidor – vargentusiasterna på ena sidan, varghatarna på den andra.

Men en stor skillnad finns: vargen är tillbaka. Inte bara i Sverige, utan i nästan hela Europa. Det handlar kanske om närmare tolvtusen individer, sammantaget. Till och med i Tyskland finns det numera varg. Italien har tre gånger mera varg än vi har i Sverige, Spanien ännu mera, och Östeuropas länder har alla vargpopulationer.

Ett stort hål gapar förstås, på kartan. Hela norra Sverige har bara någon enstaka varg. Förklaringen är enkel: den moderna renskötseln kan inte tolerera rovdjur. Det går helt enkelt inte ihop. Man hänvisar gärna till ”urgammal kultur” och traditioner, men det är nog litet tveksamt. Fjällsamerna följde de vilda renarna och beskattade dem, ända fram till början av artonhundratalet. Man hade några få tamrenar, men det var för att kunna transportera all utrustning under de långa vandringarna.

Men så kommer mot 1800-talets mitt de moderna jaktvapnen: studsaren och hagelbössan. De är oerhört mycket mer effektiva än gamla mynningsladdare, och de gör det möjligt att skjuta bort rovdjuren. På runt hundra år lyckas man med den saken, i stort sett. Det betyder att fjällsamerna kan gå över från vildrensjakt till att hålla tamrenar i större skala.

Emellertid krävs det i så fall att vildrenen utrotas, för att inte störa. Vildform och tamform kan inte hållas i samma område, om man inte lägger ner stor möda på stängsel och övervakning. Utrotningen av vildrenen lyckas man med runt 1890. I södra Sverige hade man av samma orsak utrotat uroxe och vildhäst, långt tidigare.

 

Man hänvisar gärna till ”urgammal kultur” och traditioner, men det är nog litet tveksamt. Fjällsamerna följde de vilda renarna och beskattade dem, ända fram till början av artonhundratalet.

 

Man skjuter också bort inte bara rovdjuren, utan de stora jaktbara djuren. Runt 1900 är älgen helt borta i Norrland – och söder om Mälaren. Det fanns ett litet bestånd kvar i Bergslagen, där det var svårt att jaga vintertid. Hjort och rådjur hade försvunnit om de inte blivit skyddade i jaktparker, till exempel i Skåne. Vildsvinet utrotas helt och hållet.

Sedan ungefär andra världskriget var Sverige i stort sett rovdjursfritt, fram till runt åttiotalet. Det har lett till en enorm ökning – först av älgstammen, sedan rådjuren och hjortarna. Vildsvinet är tillbaka, på grund av rymningar från hägn. Jägarna har alltså kunnat jaga utan nämnvärd konkurrens. Renskötseln har expanderat våldsamt, djuren drivs med helikopter och transporteras i lastbil.

Men sedan tjugo-trettio år kommer alltså rovdjuren tillbaka. Tyvärr betyder det att vi inte kan äta kakan och ha den kvar. Skansenchefen Kai Curry-Lindahl förslog redan på fyrtiotalet (när renskötseln fortfarande var ganska obetydlig) att vi skulle byta tamren mot vildren. Det är lätt gjort, fjällren finns i Norge och skogsren i Finland. I stället för att vara renskötare skulle samerna kunna bli jaktledare, sälja jakt (och fiske) till både inhemska och utländska jägare. En kvarts miljon vildrenar skulle dessutom – inte minst – ge en livskraftig och jaktbar stam hos alla de stora rovdjuren. Skogsrenen kan återinföras i södra Sverige, och öka stammen ännu mer.

Vildrenens återkomst skulle också ge oss en jaktbar, stor stam av alla de stora rovdjuren. Vi har under årens lopp varit många som snappat upp den här idén. Vad betalar en tysk, fransk, italiensk, spansk, engelsk jägare för en björnjakt? För en järvjakt? Vargjakt? Lojakt? Renjakt? Varför kan vi inte ta ut lika saftiga pengar för den saken som man gör i Alaska, Kanada, Östeuropa, eller Sydafrika? Inte bara för djuret, utan för guidning, transport, hotellvistelse och allt annat? Hur många arbetstillfällen skulle det ge?

Om en tysk jägare betalar trettiotusen kronor för en björnjakt, eller tio- till tjugotusen för en varg, (säkert en låg siffra) då tjuvskjuts det garanterat inte ett enda djur mer. En egenhändigt skjuten hornkrona av älg eller ren att köra hem på biltaket är nog värd en hel del turistinkomster, den med. Dessutom är väl turisterna – som redan betalar rejäla pengar för att lyssna på vargar som ylar – rimligtvis en bättre affär, än att betala folk för att skjuta bort varg och björn.

Men kommer man med det här förslaget får man sedan årtionden alltid samma kommentar: Det går aldrig! Inte konstigt, förvisso. Den som väl har fått privilegier, statligt stöd och annat, vill givetvis inte ha någon förändring. Titta på hur mycket subventioner renskötseln får årligen, relativt hur många som den försörjer. Svenska jägare är nog inte heller så glada om de blir bortträngda av utlänningar.

Omöjligt att ändra? Förvisso blir det ingen stor förändring i brådrasket, säkert inte på tjugo år. Men ibland kan det vara bra att titta litet längre in i framtiden.

Fåraveln är i ett liknande läge. När rovdjuren var borta, kunde man släppa på den traditionella skötseln, med övervakande herdar och rejäla vallhundar. Man behövde inte längre ta in sina får på natten. I de flesta av de fårskötande länderna söderut går det till på traditionellt vis, med herdar, hundar och nattfållor. Där är vargen alltså inget nämnvärt problem. Därför kan Italien, Spanien, Rumänien, Bulgarien med flera ha mycket större vargpopulationer än vad vi har. I Norge, som nuförtiden har två miljoner får som går ute, obevakade, dygnet runt, finns givetvis ingen möjlighet att ha rovdjur i närheten.

En modern fäboddrift kan inte heller ha rovdjur inpå knutarna. Att gå tillbaka till det gamla sättet att hantera djuren skulle innebära väldigt ökade lönekostnader. Anser vi att det skall finnas fäbodar kvar, som gammal kultur, får vi nog betala för den saken, likaväl som för annan kulturverksamhet. Men priset bör inte vara att rovdjuren skall försvinna.

Så vad gör vi? Gör som vi alltid gjort och försöker kombinera saker som inte går ihop? Fortsätter i en alltmer låst konflikt? Eller tar ett samlat grepp och försöker reda ut det hela? Det finns nästan hundra miljoner jägare i Europa som vill ha något att skjuta på, och de betalar gärna för det. Varför inte utnyttja möjligheten? Minst lika många vill sportfiska. Tänk om exempelvis ett återställande av Hallands floder, på sin tid ett av Europas största laxfisken, skulle ge mera inkomster och arbetstillfällen än den elektriska strömmen?

Vi kan inte bara sitta och hoppas att det på något sätt ordnar sig. Konflikten kommer bara att bli värre. Samtidigt ökar möjligheterna till turistinkomster, mer och mer. Hittills har vi som vill värna om djur och natur mest varit de som sprungit efter flyttlasset och försökt rädda det som trillar av. Vi kanske skulle kunna titta mer på vad som bör finnas på lasset och vart det skall ta vägen?

DN Debatt. 1 maj 2016

Läs fler artiklar. Till DN Debatt

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.