Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-01-29 12:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/nya-ramar-kravs-for-den-ekonomiska-politiken/

DN DEBATT

DN Debatt. ”Nya ramar krävs för den ekonomiska politiken”

Finansminister Mikael Damberg (S) och hans företrädare, statsminister Magdalena Andersson (S), borde ta stora lån till bland annat infrastruktur och digitalisering, anser artikelförfattaren.
Finansminister Mikael Damberg (S) och hans företrädare, statsminister Magdalena Andersson (S), borde ta stora lån till bland annat infrastruktur och digitalisering, anser artikelförfattaren. Foto: Jonas Ekströmer/TT

DN DEBATT 13/1.

Seniorekonomen Klas Eklund: Strama åt penningpolitiken och ta chansen att ta billiga lån till offentliga investeringar.

Riksbanken bör strama åt penningpolitiken och regeringen måste gripa chansen att ta stora lån till en unikt låg ränta. Sverige behöver en ny syn på hur penningpolitik och finanspolitik ska kunna samverka och stötta ­varandra.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

I ett kvarts sekel har den ekonomiska politiken följt två separata ramverk. Penning­politiken (Riksbankens reporänta och köp av värdepapper) har siktat på att hålla inflationen vid 2 procent. Finanspolitiken (offentliga utgifter och skatter) har siktat på överskott för att minska den offentliga skulden.

Dessa ramar tjänade oss länge väl. Men i dag har de blivit obsoleta. I ett läge med låg inflation i hela västvärlden har strävan att i en liten nation pressa upp inflationen på egen hand lett till allt märkligare bieffekter. Samtidigt har den offentliga skulden sjunkit kraftigt, medan låga räntor och stark kreditvärdighet minskat riskerna med ny upp­låning. Båda ramverken har därmed spelat ut sin roll.

Penningpolitiken först. Riksbankens reporänta är noll, medan inflationen är 4 procent. Det ger en real styrränta på minus 4 procent. Just hu har inflationen tryckts upp av energipriserna, men Sverige har faktiskt haft negativ realränta i ungefär ett årtionde, och Riksbankens egna prognoser innebär att den består i minst fyra år till.

Samtidigt har banken köpt upp nästan hälften av statsskulden samt en försvarlig mängd bostadsobligationer och företagsobligationer i syfte att hålla nere marknadsräntorna.

Fortsatt negativ realränta ger ­växande obalanser.

● Förhoppningen är att investeringarna ska öka. Men det som verkligen gynnas är finansiella placeringar. Låga räntor driver upp tillgångspriserna. Börs och fastighetsmarknad har slagit nya rekord, mitt under brinnande pandemi.

● Låga räntor ökar risktagandet. Skräpobligationer, kryptotillgångar, tomma skalbolag – allt går upp. Risken för bubblor ökar. Skulduppbyggnad driver tillgångspriser som driver ännu mer upplåning.

● Stigande tillgångspriser ökar gapet mellan de som äger och de som inte äger. Det blir svårare att komma in på bostadsmarknaden, och den ojämna avkastningen på kapital drar isär inkomstfördelningen.

Politiken innebär att finansmarknaderna numera kontrolleras av central­banken. Inte bara räntenivån utan också förhållandet mellan olika räntor. Inte bara räntan på statsobligationer utan även ränteskillnaderna mot andra obligationer. Vi får en sorts planekonomi i hjärtat av marknadsekonomin.

Numera är det centralbanken som avgör vad som är lönsamt och vad som är riskfyllt. Vill vi verkligen ha det så? Vem har fattat det beslutet? Svaret är: ingen. Det har bara blivit så. Ett beslut har lagts till ett annat, utvecklingen går vidare, nya beslut tas – och så har vi glidit in i en kvasiplanerad finansmarknad med extrema räntor. Utan att detta systemskifte beslutats eller ens analyserats.

Finansutskottet, Riksrevisionen, Finansinspektionen och andra bör i högre grad analysera och diskutera de långsiktiga effekterna av penningpolitiken. Är kampen att pressa upp inflationen verkligen värd sitt pris? Förslaget till ny riksbankslag innehåller en ”proportionalitetsprincip”: Riksbanken bör vidta en åtgärd bara om ”det avsedda resultatet står i rimlig proportion till de kostnader och risker som åtgärden medför”. Det låter väl rimligt? Men gäller inte i dag.

Om penningpolitiken varit för expansiv gäller det motsatta för finanspolitiken. Det budgetpolitiska ramverket som varit i kraft sedan mitten av 1990-talet har stipulerat offentliga överskott. Det var en god tanke i ett läge då statsskulden var växte okontrollerat, Sveriges kreditvärdighet var ifrågasatt och ränteläget högt.

Men i dag är den reala räntekostnaden för Konungarikets upplåning som vi sett negativ. Sverige har den högsta internationella kreditvärdigheten – AAA – medan den offentliga skulden sjunkit påtagligt som andel av bruttonationalprodukten (BNP). Den är i dag mindre än hälften av Eurozonens och mindre än en tredjedel av USA:s. Den ska dessutom, enligt Finansdepartementet, minska med ytterligare drygt tre procentenheter av BNP under det närmaste året.

Den prioriteringen är svår att förstå. Sverige har eftersatta investerings- och utbyggnadsbehov: infrastruktur, digitalisering, klimatinvesteringar, elektrifiering, vårdskuld, rättsväsende och försvar med mera. Samtidigt får Sverige betalt för att låna. Vi kan därför nu låsa in lånekostnaden för stora belopp under många år framöver.

Givetvis betyder inte detta att Sverige ska börja låna hej vilt. Vi ska satsa på sådana verksamheter som ger långsiktig avkastning och ökad styrka för det svenska samhället. För sådana satsningar finns finansiellt utrymme. Med en ekonomisk tillväxt som är högre än den reala räntan kommer inte skuldbördan att dra iväg.

Alltså: Den ekonomiska politiken har i dag två separata ramverk som dels blivit förlegade, dels bedrivs i olika stuprör utan tillräcklig hänsyn till hur de påverkar varandra. Men som vi sett samspelar de båda politikområdena i hög grad.

1. Om penningpolitiken inte kan dra något effektivt strå till stacken måste finanspolitiken rycka in i dess ställe. Men i dag försvåras detta av saldomålet. I ett läge med negativ realränta och stora investeringsbehov bör målet lättas mer än vad som i dag föreslagits av regeringen. Finanspolitiken är också mer träffsäker än penningpolitiken vad gäller fördelning och effekter på eftersatta områden. Vi har nu en unik chans att finansiera långsiktiga och genomtänkta program för klimatpolitik och infrastruktur. Grip den!

2. Penningpolitiken ger, genom Riksbankens obligationsköp, direkta effekter på enskilda branscher och företag på ett sätt som normalt är näringspolitikens område. Men varför ska Riksbanken bidra till att öka värderingen av en redan het fastighetssektor? Sådana värdepappersköp bör avslutas!

3. Dagens extremlåga räntor får ­effekter på fördelningen av för­mögenheter och inkomster och påverkar därmed andra områden av den ekonomiska politiken som skatte- och bostadspolitiken. Ibland motverkas viktiga sociala mål. Under 2021 steg bostadspriserna i Sverige med 11 procent och börsen med över 30 procent. Rejäla reformer av bostadspolitik och skattesystem bör till för att utjämna livschanser!

Sverige behöver en ny syn på hur penningpolitik och finanspolitik ska kunna samverka och stötta varandra. En sådan diskussion har börjat föras på sina håll Europa. I Sverige har vice riksbankschef Per Jansson nyligen rest den. Men de politiska beslutsfattarna har varit tysta.

Det är dags att ta tag i den debatten. Dagens obalanserade politik är inte önskad av någon, saknar rationella motiv och riskerar att långsiktigt skada vårt land.

Ämnen i artikeln

Inflationen
Euron
Klimatet
Riksbanken

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt