DN Debatt. ”Oanständigt att Sverige ger notan till fattiga länder”

Det är Sveriges riksdag och ingen annan som har bestämt att varje mottagen asylansökan automatiskt ska innebära 110.000 kronor mindre i bistånd till fattiga länder. Det är ett ansvar de inte kan komma ifrån. Nästa vecka uppdateras asylprognosen, om inte metoden ändras försvinner ytterligare miljarder från livsviktigt bistånd.

Sverige ger mer bistånd än andra länder. Men i de senaste två årens budgetar går en av fem biståndskronor inte till bistånd, utan till Migrationsverkets kostnader för flyktingmottagande i Sverige. Detta används av invandringsmotståndare som argument för att stoppa invandringen. Men det är inte flyktingarnas fel att biståndet minskar, det är regeringens. Den nuvarande och den föregående.

Tvärtemot vad alliansregeringen hävdade har det verkliga biståndet som via Sida och UD ska gå till att hjälpa i fattiga länder minskat kraftigt, trots att biståndet tillförts 45 nya miljarder.

Att låta biståndet betala flyktingmottagande är ingen självklarhet. Alla givarländer tolkar reglerna på sitt eget sätt och ingen tolkar dem så ”ogeneröst” som Sverige. I nästa vecka kommer en uppdaterad prognos över flyktingmottagandet för 2015 och 2016. Det står redan klart att den kraftigt kommer överstiga tidigare prognoser. Enligt reglerna innebär det ytterligare miljarder i minskat bistånd. När budgeten nu förhandlas inom och över blockgränser är det viktigt att några grundläggande fakta kommer fram i debatten.

Det är inte OECD (de rika ländernas samarbetsorgan, som samordnar definitionerna kring bistånd) som vill att vi ska göra avräkningar! Regeringar brukar ge sken av att detta är något OECD styr över. Men faktum är OECD:s biståndskommitté, DAC i 20 års tid försökt att samordna reglerna och helst avskaffa möjligheten att räkna flyktingar som bistånd. Men eftersom flera länder, däribland Sverige, motsatt sig samordning är det fortfarande fritt fram att göra som man vill. Och tydligen vill regeringen låta biståndet betala asylmottagningen.

Ingen räknar som Sverige. I dag betyder varje mottagen asylansökan per automatik 110.000 kronor mindre till fattigdomsbekämpning, vaccination, eller andra biståndsinsatser. Oavsett vem som kommer, hur lång processen är eller faktiska kostnader. Detta eftersom regeringen använder en schablonkostnad för att räkna ut hur mycket biståndet ska minskas. Hur denna schablonkostnad räknas ut är, hör och häpna, helt höljt i dunkel. Här finns noll transparens. Man kan alltså inte granska om det är rimligt att just dessa kostnader tas från biståndet, för ingen vet vilka kostnader som räknas in. Riksdagen tvingas varje år rösta om miljarder som tas från biståndet utan att kunna se vilka poster det ska betala. För alla andra delar av biståndet, kräver vi att varenda öre, i varje biståndsprojekt ska kunna redovisas.

Varför dubblerades kostnaderna? Sverige har gjort avräkningar från biståndet sedan 1980-talet. Men 2007-2008 dubblerades plötsligt schablonkostnaden per flykting, vilket gjorde att avräkningarna ökade även när antalet flyktingar minskade. Varför summan dubblerades har inte gått att besvara. Bristen på insyn ställer en obehaglig fråga: lyckades Anders Borg och Moderaterna med bedriften att minska biståndet med (hittills) 20 miljarder kronor utan att någon förstått vad som hände? Det kan inte uteslutas.

Den officiella linjen är att vi använt samma metod för att uppskatta schablonkostnaden. Men redan i alliansregeringens första budget ökade summan från 55.000 till 97.000 kronor per flykting och år. Detta skedde utan diskussion och utan att någon anledning redovisades. Den nuvarande regeringen har fortsätt att minska biståndet med 110.000 kronor per flykting.

Det kanske finns logiska förklaringar till att mottagningen plötsligt blivit dubbel så dyr och att den nu är dubbelt så dyr som i de övriga givarländerna. Men en sådan anledning har aldrig redovisats och ingen ansvarig politiker eller tjänsteman har hittills kunnat ge ett svar.

Höjningen gjordes när Sverige tog emot få flyktingar. Så höjningen fick små konsekvenser. Först när antalet flyktingar för några år sedan började stiga blev konsekvenserna tydliga. I år stannar 20 procent av biståndet i Sverige. Det är extremt högt. Snittet i övriga givarländer är tre procent. Tyskland, som 2013 tog emot dubbelt så många flyktingar som Sverige, tar mindre än en procent av biståndet. Flera länder exempelvis Storbritannien har valt att inte räkna asylmottagning som bistånd över huvud taget.

Redan i dag använder vi mer biståndspengar till inhemska kostnader än något annat land någonsin har gjort. Ökningen i nästa veckas prognos kommer, om metoden inte ändras, innebära att 30-50 procent av biståndet stannar i Sverige.

Redan de 8 miljarder som regeringen hittills tagit skulle räcka till 2 miljoner malariabehandlingar, 5 veckors specialmat för undernärda barn, 20 miljoner doser mässlingsvaccin, 20 miljoner doser stelkrampsvaccin, 20 miljoner doser poliovaccin, 20 miljoner myggnät, rent vatten till 20 miljoner människor, 50.000 vattenpumpar, 100 miljoner vattenreningstabletter, 30.000 skyddspaket mot Ebola och 2 miljoner filtar.

Biståndsminister Isabella Lövin (MP) poängterade i SVT:s morgonsoffa i veckan att avräkningarna inte minskat det faktiska biståndet, eftersom den totala biståndsramen samtidigt höjs. Det stämmer visserligen för nästa år – om prognosen inte skrivs upp. Men tvärtemot vad alliansregeringen hävdade har det verkliga biståndet som via Sida och UD ska gå till att hjälpa i fattiga länder minskat kraftigt, trots att biståndet tillförts 45 nya miljarder.

Förutom det uppenbara, att det blir svårare för biståndets aktörer att utföra sitt jobb, med mindre pengar, en ryckig budget som höjs och sänks flera gånger per år samt minskad trovärdighet för biståndet och Sverige som biståndsaktör, finns andra tunga argument för att ändra dagens regler.

Bristen på transparens och insyn gör det omöjligt att granska eller diskutera om summorna är rimliga. För riksdagen blir politisk styrning av biståndspolitiken mycket svårare om 20-40 procent av budgeten inte bidrar till att uppfylla biståndsmålen eller ens går att granska.

I dagens extraordinära flyktingsituation skapar systemet dessutom en onödig och oanständig motsättning mellan utsatta grupper. Varför är det rimligt att just biståndet till fattiga länder ska betala svenska kostnader för asylmottagning? Avräkningarna har blivit ett argument för de som inte vill att Sverige ska hjälpa människor som kommer. SD:s nya linje att följa Ungern och helt stänga gränserna för asylinvandring, möjliggörs till stor del av att de samtidigt kan säga att detta skapar resurser för hjälp i närområdet.

Att ett främlingsfientligt parti på samma gång kan föreslå att stänga gränserna, minska det långsiktiga biståndet med 47 miljarder på fyra år och ändå vill framstå som humant är ett tecken på hur sjukt systemet har blivit.

Det pågår nu återigen ett försök inom OECD att samordna regelverket kring avräkningar. Sveriges hållning i det arbetet är oklar. Sveriges förhandlare borde tydligt och klart redovisa vår linje, vad driver vi i de internationella biståndsförhandlingarna? För just nu låter det som om fattiga länder är de stora förlorarna på Sveriges politik. Det vore ovanligt och synd.