DN Debatt. ”Oansvarigt välja oprövad teknik för att rädda klimatet”

I Parisöverenskommelsen om klimatet, som börjar gälla den 4 november, är siktet inställt på att hålla den globala uppvärmningen under 2 grader. Den kräver att en stor del av de utsläpp av växthusgaser som medges i överenskommelsen kan balanseras av att kol binds i marken, i så kallade ”negativa utsläpp”. Den teknik som fordras för detta är ännu oprövad och delvis okänd. Man spelar därför med planetens framtid på ett mycket riskfyllt sätt så länge man inte gör allt som kan göras redan i dag för att minska utsläppen.

Med de utsläppsminskningar som regeringarna utlovade inför överenskommelsen riskerar vi att hamna på minst cirka 2,7 graders temperaturökning med en risk för betydligt mer. Som flera nya forskningsrapporter visar skulle detta vara katastrofalt på många håll. Vi ser redan nu hur klimatförändringarna gjort livet svårare, i synnerhet i delar av Afrika, Asien och Australien där torkan undergräver jordbruket. Många människor kommer att tvingas fly för att kunna överleva. Samtidigt ökar temperaturen i världshaven, vilket tunnar ut utlöparglaciärer från de stora inlandsisarna som då blir instabila med okända konsekvenser för havsnivån.

Parisöverenskommelsens riktmärke, 1,5 grader, är i praktiken redan omöjligt att nå. Redan förra året passerades för första gången 1 grad. I år ser ökningen globalt sett ut att hamna på cirka 1,2 grader. För att ändå lyckas med klimatmålen förutsätter överenskommelsen omfattande negativa utsläpp med stöd av ”den bästa tillgängliga vetenskapen” (artikel 4.1 i avtalet). Koldioxid ska då bindas i plantager och genom att man bevarar och restaurerar jordens skogar, ökar planktonproduktionen i haven, eller direkt suger in koldioxid från atmosfären och lagrar den i berggrunden. Med sådana åtgärder räknar man i överenskommelsen med att inom några årtionden nå en full balans mellan utsläppen av växthusgaser å ena sidan och uttaget av dem ur atmosfären å andra sidan.

Det handlar om nya gigantiska experiment med vår planet, ovanpå de experiment som koldioxidutsläppen innebär. Man måste bokstavligen omskapa jorden, med vad som kallas ”geo-engineering” eller ”terra-forming”

Det handlar om nya gigantiska experiment med vår planet, ovanpå de experiment som koldioxidutsläppen innebär. Man måste bokstavligen omskapa jorden, med vad som kallas ”geo-engineering” eller ”terra-forming”. Ett av förslagen är att anlägga väldiga planteringar som binder atmosfärens koldioxid. Biomassan kan sen förbrännas och den koldioxid som bildas injiceras och lagras i berggrunden. Man får nyttig energi som biprodukt och kan då minska förbränningen av fossila bränslen (”Bio energy with carbon capture and storage”, BECCS).

Den markyta som skulle behövas för detta uppskattas till omkring dubbla Indiska halvöns storlek. Denna gigantiska areal skulle gå förlorad för effektiv matproduktion. Man kan vänta sig svåra konflikter när det gäller markförvärv och markanvändning. Man riskerar också att biodiversiteten skulle skadas allvarligt – förlusten av arter bedöms kunna bli lika stor som den som uppkommer vid en global uppvärmning på 2,8 grader medan det omvända borde vara målet: biodiversiteten ger oss en ökad motståndskraft och anpassningsförmåga till klimatförändringarna, till exempel när det gäller att klara livsmedelsförsörjningen.

Negativa utsläpp i den skala som krävs förutsätter teknik- och samhällsexperiment med oöverblickbara och troligen mycket riskabla konsekvenser, men som man hoppas skall gå att utveckla till praktiska program. Många tvivlar på att det ens är möjligt. Vid den enda större försöksanläggning av BECCS-typ som finns i dag, i Illinois, har ungefär 1 miljon ton av den koldioxid som bildats under en treårsperiod nu kunnat injiceras i sandstenen i marken. Den totala förmåga som behövs om Parisöverenskommelsen alls skall kunna hållas ligger på storleksordningen 10 miljarder ton per år, alltså trettiotusen gånger mer än försöksanläggningen kan klara. Så storskaliga åtgärder som BECCS är ännu inte förstådda och tillräckligt utprövade. Bollen spelas alltså över till forskningen och framtida generationer. Vad är möjligt – tekniskt, samhälleligt, politiskt, ekonomiskt – av detta? Och vilka är riskerna?

Parisöverenskommelsen innehåller också ett erkännande av att utvecklingsländerna måste kunna nå sina maximala utsläpp av växthusgaser senare än den industrialiserade världen. Denna mänskligt och politiskt nödvändiga hänsyn till ojämlikheten mellan länderna lägger större press på den redan industrialiserade världen.

I en nyligen publicerad artikel i tidskriften Science redovisar Kevin Anderson, Zennström-professor vid Centrum för hållbar utveckling vid Uppsala universitet, och Glen Peters vid klimatforskningsinstitutet Cicero i Oslo, hur omfattande de negativa utsläppen antas vara, när modellerare av klimat och ekonomer ger råd till regeringarna. Anderson och Peters menar att förlitan på negativa utsläpp i dag är ojust och ett mycket riskfyllt spel. De drar slutsatsen att tilltro till sådana oprövade och spekulativa tekniker riskerar att leda till en utveckling mot 4 graders temperaturökning vid nästa sekelskifte.

I en annan studie har Anderson beräknat den totala mängd koldioxid som kan släppas ut från industriländerna fram till år 2100. Om man inte förutsätter negativa utsläpp kan mängden högst vara 100 miljarder ton om det skall finnas en rimlig chans att temperaturökningen ska stanna under 2 grader. Den svenska andelen av denna resterande ”utsläppsbudget” blir drygt 300 miljoner ton. För närvarande släpper vi ut cirka 44 miljoner ton årligen inom landets gränser. Fortsätter vi så här har vi förbrukat hela vårt koldioxidutrymme om åtta år. Det skulle direkt krävas en årlig nedskärning med 12 procent av utsläppen för att Sverige ska klara sin andel.

Det är inte märkligt att man i detta penibla läge förlitat sig på negativa utsläpp. Men kommer de att fungera i den utsträckning man tänkt sig? Det handlar verkligen om att spela, med ett risktagande som skulle vara orimligt för ett hederligt försäkringsbolag. Vi forskare är också inblandade i spelet, som de som kanske kan trolla bort de stora förlusterna vid slutet av spelomgången.

Vi ser inte detta spel som ansvarsfullt. Med den osäkerhet som finns är i stället det enda försvarbara att man omedelbart börjar minska utsläppen i snabbare takt än vad som hittills planerats. Det fordrar en betydligt skarpare klimatpolitik än den som nyligen skisserats av Miljömålsberedningen.

Ansvariga politiker måste våga föra en sådan politik, och ansvariga medborgare och organisationer måste i handling visa sig beredda att ta konsekvenserna av den. Vi talar om snabb men ordnad omställning till ett nytt samhälle med mindre konsumtion, effektivare resursanvändning och i slutändan en lugnare livsstil. Vi kommer inte att kunna fortsätta som förut. Antagligen kommer vi alla att må bättre av det.