Pandemin visar tydligt på behovet av en ökad nationell styrning av hälso- och sjukvården. Varje enskild region mäktar inte själv med att axla de utmaningar som pandemin ställt oss inför. En redan ojämlik vård har blivit ännu mindre jämlik. Den ekonomiska kris som landet är på väg in i kommer att försämra regionernas förutsättningar och vissa kommer inte att kunna leverera sitt åtagande gentemot sina invånare. Det är nödvändigt med ett nationellt ansvar för vissa vitala delar av vården. 

Redan före pandemin fanns stora brister i svensk hälso- och sjukvård. Köerna till operation och behandling ringlade långa. Antalet vårdplatser har minskat med 3 000 bara de senaste fem åren och vi har lägst antal platser per invånare i hela EU. Undermålig tillgänglighet och brist på kontinuitet i kontakten mellan läkare och patienter har permanentats. Pandemin har fördjupat dessa brister och blottlagt andra. 

Normalt genomförs det 19.000 vårdtillfällen i somatisk specialistvård varje månad. Nu har många av dessa skjutits upp. Ett exempel är inställda ögon­operationer; bara de uppgår till cirka 2.300 varje månad. 

Vid pandemins början hade vi cirka 113.000 patienter i kö till operation och behandling. Sedan utbrottet har därtill nästan 70.000 operationer ställts in. Under sista veckan i maj utfördes 60 procent färre planerade operationer jämfört med en normalvecka. Fortsätter utvecklingen kommer det enligt våra beräkningar att handla om mer än 200.000 operationer fram till årsskiftet. Bara detta kostar drygt tre miljarder kronor. Därtill kommer ytterligare miljarder för annan undanträngning, rehabilitering och primärvård. Vårdskulden växer dag för dag. 

Pandemin kommer att ha långsiktig negativ påverkan på ekonomin. Resursåtgången för att administrera 21 olika vårdsystem kan inte längre försvaras, än mindre att invånare beroende på bostadsort får olikt vårderbjudanden.

I situationer där regioner behöver ekonomiskt stöd av staten för att klara löpande verksamhet läggs viktig tid och kraft på att förhandla om statsbidrag medan rätt medicin borde vara strukturella reformer som åtgärdar grundproblemet; att det inte är ändamålsenligt med så många och olika sjukvårdsystem i Sverige.

Det krävs ett nationellt ansvar för vissa centrala funktioner och gemensamma behov. 

Det är inte rimligt att 21 regioner var för sig ska ut på världsmarknaden och konkurrera med stora aktörer, som exempelvis Frankrike, för att säkerställa läkemedelsförsörjningen gentemot sina invånare. Detsamma gäller för beredskapslagren där ansvaret har varit decentraliserat, delat och oklart.

Här behöver staten framöver ta ansvar för helheten. På samma sätt krävs ett statligt ansvar för och investeringar i digital infrastruktur.

Vi går nu in i en tuff tid med stigande arbetslöshet och en mycket svår finansiell situation. Med de förutsättningarna kommer inte alla regioner att klara sitt välfärdsuppdrag.

Tekniska och digitala lösningar som kan öka effektiviteten och göra att personalen kan arbeta mera effektivt finns, men det saknas gemensamma standarder och varje region och kommun gör efter bästa förmåga investeringar i egna lösningar. Resultatet är ett myller av olika lösningar som ofta inte är kompatibla med resultatet att det läggs mängder med arbetstid på onödig manuell hantering. 

Behovet av ökad läkarmedverkan inom äldrevården med medicinskt ansvariga läkare är stort. Det hade inte förhindrat all smittspridning, men tydliga medicinska kvalitetskrav och kontinuitet med en läkare med kännedom om patienten hade gett en bättre utgångspunkt. 

Vi går nu in i en tuff tid med stigande arbetslöshet och en mycket svår finansiell situation. Med de förutsättningarna kommer inte alla regioner att klara sitt välfärdsuppdrag. Risken är att medborgarnas tillit till vår välfärds­modell och till hälso- och sjukvården och äldrevården undergrävs när ansvarstagandet är oklart. Tillit måste förtjänas i varje generation och samhällskontraktet riskerar att krackelera. Därför behöver staten ta ett större ansvar.

Sjukvården förmådde att skala upp intensivvården, men nu behöver primärvården förstärkas för att kunna möte de växande behoven. Andra jämförbara länder har genom listning gett hela befolkningen en egen läkare i primärvården och har därmed säkrat en smidig tillgång till läkare under pandemin. I länder som exempelvis Belgien där befolkningen är listade har dessutom testningen under pandemin fungerat väl.

Nu förbereder regeringen och samarbetspartierna en nationell primärvårdreform. Den behöver ge invånarna en reell rätt att få en egen läkare så att vården kan bli enklare och smidigare. Dessutom behöver Sverige precis som grannländerna tillföra ekonomiska resurser för att stärka primärvården. Det är resurseffektiv vård som har stor betydelse för folkhälsan.

Primärvården kommer dessutom att behöva ta hand om rehabilitering i kölvattnet av coronapandemin.  

Tyvärr förmår inte regionerna leva upp till sitt lagstadgade ansvar att utbilda tillräckligt många specialistläkare med resultatet att Sverige har kronisk brist på specialister i allmänmedicin. En statlig utredning har konstaterat att det behövs ett nettotillskott av minst 1 400 läkare i primärvården.

Regeringen har redan före pandemin konstaterat att om primärvården ska bli navet i hälso- och sjukvården är kompetensförsörjningen central, men konkreta initiativ uteblir. Det är obegripligt. 

Sverige behöver:

• Ökad nationell styrning av vården och statligt ansvar för beredskapen. Socialstyrelsen bör på kort sikt få ett särskilt samordningsansvar för vårdköerna för att hantera vårdskulden. 

• Nationella väntelistor till behandlingar som kan komma att ha allra längst vårdköer och där individer riskerar att fara illa av väntetiderna. 

• Statligt ansvar för och investeringar i den digitala infrastrukturen.

• En riktad ökad satsning till primärvården utöver redan aviserade satsningar fram till 2022. 

• Listning på läkare och konkreta incitament för att flera läkare ska etablera sig inom primärvården.

• Ta in företrädare för näringslivet i Välfärdskommissionen och slopa vårdmomsen. Privata aktörer och egenföretagare utför en stor del av välfärden och Sverige behöver kraftigt skala upp verksamheten.

• Tillgång till medicinskt ansvariga läkare i den kommunala äldrevården. Klarar Sverige att expandera primärvården så kan den ta ett större ansvar för detta.

Problemen fanns tidigare, men pandemin har blottat revorna. Det behövs grundläggande reformer av styrning och organisering av hälso- och sjukvården.

Under våren har Sverige visat förmåga att agera snabbt och kraftfullt. Detta behöver fortsätta för att invånarna ska säkras vård med de ekonomiska förutsättningar vi har framför oss.