”Oklart vem som ansvarar för tekniklösningar i välfärden” - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Oklart vem som ansvarar för tekniklösningar i välfärden”

Om inte ansvarsfrågan utreds hindrar vi den nödvändiga utveckling som krävs för att Sverige ska bibehålla sin goda välfärd och den enskilda individens trygghet, skriver artikelförfattarna.
Om inte ansvarsfrågan utreds hindrar vi den nödvändiga utveckling som krävs för att Sverige ska bibehålla sin goda välfärd och den enskilda individens trygghet, skriver artikelförfattarna. Foto: isabell Höjman/TT

DN DEBATT 7/8. För att klara det ökade vårdbehovet hos en allt äldre befolkning måste vi öka användningen av teknik i välfärden. Men vad händer när komplexa tekniklösningar inte fungerar, vem är då ansvarig? Vi behöver ett offentligt samtal om ansvarsfördelningen, skriver Lars Liljedahl, Föreningen Sveriges socialchefer och Lars Lundberg, IT&Telekomföretagen.

Den demografiska utvecklingen, med en allt äldre befolkning som lever allt längre, innebär dramatiskt ökade krav på att samhället kan tillhandahålla en lätt tillgänglig välfärd med hög kvalitet. Samtidigt blir den redan i dag påtagliga bristen på personal med rätt kompetens allt större. Regeringens långtidsutredning visar att den ökade kostnaden för framtidens vård inte kan täckas av höjda skatter. Sveriges kommuner & landsting (SKL) konstaterar i sin ekonomirapport från oktober 2017 att den ökade kostnaden kräver nya sätt att finansiera och arbeta effektivt i framtidens vård och omsorg.

För att klara dessa utmaningar behöver vi i ännu större utsträckning än i dag använda oss av teknik inom välfärden.

Det är inte bara önskvärt utan helt nödvändigt. Använd på rätt sätt kommer välfärdstekniken att bidra till bättre service, större trygghet, ökad självständighet och mer frihet i vardagen för den som är beroende av vård och omsorg.

För att få ut maximalt värde av tekniken måste den vara väl integrerad i samhället och i de verksamheter där den ska göra nytta. Flera aktörer kommer att använda sig av eller leverera digital teknik i den framtida välfärd som samhället ska stå för. Kommunen, brukaren själv, systemleverantörer, leverantörer av produkter och tjänster, förskrivare av hjälpmedel och mobil­operatörer. Ja, listan kan göras lång.

Så länge ansvarsfrågan inte är löst ser vi som en stor risk att aktörerna skyller på varandra, om en incident skulle inträffa. Det skulle framför allt drabba individen, och i förlängningen även skada tilliten till välfärdstekniken.

Det är viktigt att förstå att det för varje individ finns många som bidrar med sin del av vården och omsorgen. En kedja av aktörer där alla behövs för en fungerande helhet. Men vad händer när kedjan bryts? Vem är då ansvarig?

I dag använder många av oss digital teknik för att underlätta vardagen och sköta vår hälsa. Vi kan mäta hur vi sover, äter och motionerar med mobilen. Vi kan läsa våra journaler, boka tid hos vårdcentralen och förnya recept via Mina vårdkontakter. Vi kan, utan att behöva gå till vårdcentral eller liknande, möta doktor, psykolog och sjuksköterska. Allt detta med hjälp av egen digital teknik som vi också ansvarar för att den fungerar, är uppdaterad, laddad och har täckning.

Landstingens hälso- och sjukvård har kommit lite längre än kommunerna när det gäller att tillhandahålla tjänster som är tillgängliga via digital teknik. Kommunerna har fokuserat mer på att få ut digital teknik, dels till dem som omfattas av socialtjänstens äldre- och funktionshinderomsorg och den kommunala hälso- och sjukvården (till exempel trygghetslarm, nyckelfria lås och tillsynskameror), dels till medarbetarna (till exempel verktyg för planering och uppföljning). Här ställer kommunerna krav på produkternas/tjänsternas tillförlitlighet och driftssäkerhet gentemot leverantörerna. Om något skulle gå fel är ansvarsfrågan inte alltför svår att klara ut.

Men ansvarskedjan blir mer komplex i takt med att befolkningen förväntar sig att alla välfärdstjänster ska gå att nå via den egna mobilen eller datorn.

Kommuner och landsting har, som huvudmän inom sina områden, det yttersta ansvaret för medborgarnas välfärd. Baserat på detta skulle vi kunna säga att kommuner och landsting är ansvariga för all vård och omsorg, inklusive all tänkbar välfärdsteknik som tillämpas inom området, likaså tillgängligheten till den. Men är det så enkelt?

Låt oss ta ett exempel:

I dag kan marknaden leverera mobila trygghetslarm som gör det möjligt för människor att leva ett mer självständigt och oberoende liv, där både den enskilde och närstående kan känna trygghet när förmågan att orientera sig börjar svikta. Den här tekniken kan den enskilde själv skaffa. Tekniken kan integreras och kopplas till kommunens verksamhet och verksamhetssystem.

För att allt ska fungera behöver var och en göra sin del för att helheten ska fungera. Dels den enskilde själv, dels närstående, den som tillverkat produkten, de som levererat verksamhetssystemen, tjänsteleverantörer av gsm-nät och gps-koppling, kommunens it-enhet, larmmottagare och verksamheter inom hemtjänst.

En utmaning är att det inte finns tillräckliga möjligheter till bredbandsuppkoppling överallt i vårt land. Att bo i särskilt boende och ha tillgång till bredband är inte heller en självklarhet. Välfärdstekniken, med dess möjlighet till trygghet och delaktighet, når helt enkelt inte alla i landet.

En annan utmaning är de nödvändiga säkerhets- och andra uppdateringar som löpande sker inom digital teknik. Vid uppdatering riskerar flödet att brytas, så att tjänsten som helhet slutar att fungera. Kanske måste den enskilde också göra uppdateringar, vilket kan vara både krångligt och tidsödande för den som är ovan. Här krävs en samordning mellan alla i kedjan och ett tydliggörande av ansvarsfördelningen.

Så länge ansvarsfrågan inte är löst ser vi som en stor risk att aktörerna skyller på varandra, om en incident skulle inträffa. Det skulle framför allt drabba individen, och i förlängningen även skada tilliten till välfärdstekniken.

Regeringen har i vårbudgeten anslagit 350 miljoner kronor under 2018 för fortsatt utveckling av välfärdsteknik i kommunal sektor. Det är mycket välkommet. Men ska denna statliga satsning få det önskade genomslaget är det nödvändigt att omgående belysa och klargöra ansvarsfrågan: Vem är ansvarig när välfärdstekniken inte fungerar?

Vi som är leverantörer av välfärdsteknik (IT&Telekomföretagen) och Föreningen Sveriges socialchefer (FSS) saknar det offentliga samtalet om ansvarsfördelningen i användandet av välfärdsteknik.

Därför tar vi initiativ till en dialog:

Vi bjuder in SKL, Pensionärernas riksorganisation (PRO), SPF Seniorerna, Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH), Funktionsrätt Sverige och Myndigheten för delaktighet, tillsammans med ansvariga ministrar Peter Eriksson, Mikael Damberg och Ardalan Shekarabi. Vi måste gemensamt ta fram en grund för framtida riktlinjer!

Om inte ansvarsfrågan utreds hindrar vi den nödvändiga utveckling som krävs för att Sverige ska bibehålla sin goda välfärd och den enskilda individens trygghet. Något som kraftigt kommer att påverka medborgarnas förutsättningar till god vård i framtiden.

DN Debatt.7 augusti

Debattartikel

Lars Lundberg, IT&Telekomföretagen och Lars Liljedahl, Föreningen Sveriges socialchefer:
”Oklart vem som ansvarar för tekniklösningar i välfärden”

Britt Östlund, professor i teknisk vårdvetenskap vid KTH och professor i välfärdsteknik vid Lunds universitet:
”För stort fokus på tekniken i sig”

Slutreplik från Lars Lundberg och Lars Liljedahl:
”Goda analyser och kloka åtgärdsförslag”

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.