Det var ingen bra vecka för Omar Mustafa. Debatten rymmer faktafel och missförstånd och Omar har tillskrivits åsikter som vi vet att han inte har. Men den har också visat på ovan krishantering och brister hos Islamiska Förbundet, som bidragit till det höga pris som Omar nu fått betala.
Det var heller ingen bra vecka för det Socialdemokratiska arbetarepartiet. Även om mediedrevet mot Omar initierades av externa aktörer, som har en viktig uppgift att granska inte minst politiker, har reaktionerna från många ledande partiföreträdare skapat mer frågetecken än vad de rätat ut. Det var också dessa reaktioner som till slut gjorde det omöjligt för Omar att klara jobbet i partistyrelsen.
Kritiken mot Omar handlar främst om tre saker – antisemitism, homofobi och bristande jämställdhet. Få, om någon, har med belägg påstått att Omar själv har sådana värderingar. Men många har insinuerat att så är fallet och utan att själva ha talat med honom.
Första vågen av kritik handlade om antisemitism. När det blåst över finns ingen som hävdar att Omar själv skulle ha uttryckt något antisemitiskt. Inte heller att något sådant skulle ha sagts från Islamiska förbundet.
Däremot har personer som bjudits in av förbundet – till exempel Yvonne Ridley och Azzan Tamimi – i andra sammanhang uttryckt sig olämpligt. Ridley hade också seminarium i Riksdagen i samband med sitt besök och Tamimi har varit inbjuden också av UD, Palmecentret och min egen organisation (Socialdemokrater för Tro och Solidaritet).
Men det är bara Omar som beskylls för att inte klara rågången mot antisemitism.
Detsamma gäller kritikervågen om homofobi. Islamiska förbundet har, precis som majoriteten av kyrkor i Sverige, problem med att fullt ut bejaka homosexuellas kärlek och är obekväma med dagens könsneutrala äktenskapslagstiftning. Men Omar stöder den nuvarande lagstiftningen och har även i sitt konservativa sammanhang stått upp för hbtq-rättigheter.
År 2005, när jag adjungerades till partistyrelsen, hade vi motioner till kongressen i Malmö om könsneutral äktenskapslagstiftning. Dåvarande partiledaren, Göran Persson, var mot förändring för att det skulle riskera vigselrätten för Svenska kyrkan, som då inte var färdig med frågan. Några av oss försökte komma runt och hitta en lösning för att komma framåt, men de flesta satt tysta. Idag är det enklare att sjunga med änglarna och på Omars bekostnad.
Den tredje kritikervågen handlar om bristande jämställdhet där s-kvinnor insinuerar att Omar inte "står upp för kvinnors rättigheter och aktivt arbetar för att stärka dem”. S-kvinnor har slitit i många decennier för att få partiet dit vi är i dag.
Några dagar innan denna insinuation hade s-kvinnor förlorat frågan om en tredelad föräldraförsäkring i kongressen. Majoriteten nöjde sig med en ytterligare pappamånad. Omar, som just nu är pappaledig, var inte kongressombud. Hade han varit ombud hade han kanske röstat med s-kvinnor, eller möjligen med kongressmajoriteten. Värre än så är det inte, när det gäller hans personliga ställningstagande.
Det är inget ovanligt, och ses snarast som en styrka, att partistyrelsemedlemmar också är ordförande för en annan organisation - fackförbund, intresseorganisation eller folkrörelse. Själv är jag också ordförande för Svenska MR-fonden. Omar företräder ett förbund som självklart har större diskrepans i en del frågor, jämfört med den balansgång vi andra får gå. Även om den gångna veckan har förkortat en del av förbundets process i svåra frågor.
Men Omar företräder också en väljargrupp som i dag är trognare socialdemokratin än LO:s medlemmar. 75 procent av Sveriges muslimer röstar på Socialdemokraterna. Och om vi inte vill se muslimer enbart som röstboskap, så måste vi också ta vara på de kloka, progressiva och engagerade ledare vi har.
Det hade varit en tuff uppgift att vara ledare både i Islamiska förbundet och i det Socialdemokratiska arbetarepartiet. Men det hade varit möjligt om Omar bedömts med samma mått som vi andra, vi som har nordiskt utseende, kristen bakgrund och mer klassisk folkrörelsebakgrund.
Istället för att se styrkan i att ett muslimskt samfund i Sverige leds av en progressiv socialdemokrat - och därmed kan förändras i det som vi ser som rätt riktning - blockeras vi av att detta samfund inte hunnit lika långt som vi själva i sin politiska agenda eller realpolitiska mognad.
Men en religion och ett politiskt parti är inte samma sak. Det finns frågor där det skaver mellan tusenåriga traditioner och ett partis aktuella ställningstaganden. Detta sagt, måste vi konstatera att organiserade muslimer i Sverige förmodligen är de mest progressiva och moderna i världen.
Omar Mustafa förmår som muslimsk ledare, i en i många frågor konservativ kontext, åstadkomma mer förändring än de flesta av oss när det gäller homosexuellas rättigheter, antirasism och jämställdhet.
En socialdemokratisk riksdagsledamot har krävt att Omar måste välja mellan islamism och socialdemokrati. Islamism är en politisk rörelse som söker översätta religiös erfarenhet i muslimska majoritetssamhällen i ett politiskt program, precis som kristdemokratin i Europa. Islamismen rymmer allt från enskilda fanatiker i Hamas, till breda politiska rörelser som regeringspartiet i Turkiet.
Både Omar och jag har, med utgångspunkt i vår respektive tro, valt att engagera oss i ett brett sekulärt vänsterparti därför att vi ser den religiöst avgränsade politiken – vare sig det handlar om kristdemokrati eller islamism - som orimlig, otillräcklig eller otidsenlig. Vi har båda valt bort det religiöst avgränsade alternativet, men bara Omar måste återbevisa det.
Vi har som parti brustit den gångna veckan. Vi har mätt med olika mått. Jag har ställt mig frågan varför detta historiskt så progressiva och öppna parti kan visa sådana tendenser till intolerans.
Många av mina och Omars vänner talar om rasism och islamofobi, men det är grova tillmälen som inte riktigt fångar de reaktioner jag mött. Det handlar snarare om en provinsialism i både tid, rum och sammanhang. Vi tycks glömma den utveckling vi själva haft under bara några decennier. Eller att världen är större än Sverige. Eller att Sverige inte längre är så där homogent som det en gång var.
Jag var glad när Omar valdes till partistyrelsen eftersom han representerar ett Sverige som vi som parti behöver bli bättre på att se. Nu har vi hamnat i en situation där vi som parti behöver be Sveriges praktiserande muslimer om ursäkt. När det började blåsa, blev vi så inriktade på att försvara gårdagen att vi av misstag stängde en dörr till framtiden.
Broderskapsrörelsen bildades på 1920-talet utifrån Socialdemokraternas svårigheter att förstå religion och den starka konflikt som då fanns mellan arbetarrörelse och kyrka. Med tiden lyckades vi läka den konflikten, genom att både kyrkan och partiet förändrades.
Den gångna veckan har brutalt lärt oss att vår klassiska uppgift ingalunda är över. Erfarenheterna har visat på vikten av att fler muslimer engagerar sig och bidrar till att förnya det enda parti i Sverige som står för social demokrati och för en politik som vill stärka de som saknar makt, resurser och inflytande.
Här finns möjligheter att återta det stora förtroende vi haft hos Sveriges praktiserande muslimer.
Jag och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet kommer att kämpa hårt för att vi ska lyckas.
Peter Weiderud, Ordförande, Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Adjungerad till Socialdemokraternas partistyrelse och verkställande utskott
