Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-09-20 06:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/ordet-identitetspolitik-ar-ett-slagtra-som-saknar-funktion/

SVENSK POLITIK

DN Debatt. ”Ordet identitetspolitik är ett slagträ som saknar funktion”

Den mest kontroversiella frågan i debatten om identitetspolitik är om personliga erfar­enheter av det specifika förtryck en grupp utsätts för ger ett tolkningsföreträde till den ”sanna verkligheten”, skriver artikelförfattarna.
Den mest kontroversiella frågan i debatten om identitetspolitik är om personliga erfar­enheter av det specifika förtryck en grupp utsätts för ger ett tolkningsföreträde till den ”sanna verkligheten”, skriver artikelförfattarna. Foto: Janerik Henriksson/TT

DN DEBATT 8/9.

Statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker: Debatten om identitetspolitik fördunklas av att de som använder begreppet sällan definierar det.

Vi menar att det inte finns någon självklar motsättning mellan identitetspolitik och intressebaserad politik. Och att det är kraven på resursfördelning och ifrågasättande av ideologiska värden konflikterna handlar om.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Identitetpolitik har blivit den samhällspolitiska debattens gemensamma spottkopp. Inget samhällsproblem är för stort eller för litet för att inte den förkättrade identitetspolitiken ska lyftas fram som en del av problemet.

Kritiken mot identitetspolitiken kommer från alla politiska håll. ”Identitetspolitiken är den nya rasismen”, skriver den moderate politikern Gunnar Hökmark och menar att identitetspolitiken innebär ”kollektiv skuld, rasism och förakt för individen”. (Expressen 12/7 -20) Den liberale journalisten och debattören Mattias Svensson anser att identitetspolitiken är ”en fara för hela vårt dynamiska, pluralistiska, fria och rika samhälle”. (SvD 17/1 -18) Vänsterpartiets ordförande Nooshi Dadgostar menar att identitetspolitiken kan ha ”skrämt bort väljare från Vänster­partiet”. (SvD 2/10 -20)

Paradoxalt nog är det samtidigt svårt att identifiera röster som öppet försvarar identitetspolitiken. Ett undantag är statsvetaren och krönikören på Dagens Nyheters kulturredaktion Elsa Kugelberg som anser att identitetspolitiken i sin bästa form är ”en kamp för att ideal om jämlikhet och frihet ska få genomslag i praktiken”. (DN 15/7 -20)

Ordet ”identitetspolitik” riskerar att reduceras till ett slagträ i den politiska debatten – ett ord som används för att avfärda och stigmatisera meningsmotståndare.

Men om det nu är så få i den politiska debatten som förespråkar identitetspolitik – vem eller vilka politiska och intellektuella krafter är det då som identitetspolitikens kritiker bekämpar? Ordet ”identitetspolitik” riskerar att reduceras till ett slagträ i den politiska debatten – ett ord som används för att avfärda och stigmatisera meningsmotståndare.

I vår bok ”Det är identitetspolitikens fel! Makt, mobilisering och mångfald” (Timbro, 2021) pekar vi på de politiska och ideologiska skiljelinjer som ligger till grund för striden om identitets­politiken och varför identitetspolitik väcker så starka känslor. Med exempel från bland annat #metoo, Sverige­demo­kraterna, Sametinget, Pride­festivalen och Black lives matter diskuterar vi identitet som grund för politisk mobilisering samt identitetspolitikens styrkor och svagheter i förhållande till centrala demokratiska värden.

Debatten om identitetspolitik fördunklas av att de som använder begreppet sällan definierar det. Den mest utvecklade definitionen i den politiska debatten lyfter fram att individens roll som samhällsmedborgare på ett avgörande sätt betingas av grupptillhörigheter och gruppidentiteter som kön, ras, klass, sexuell läggning eller religion – och att detta får konsekvenser för frågor om jämlikhet och politisk mobilisering.

Debatten om identitetspolitik handlar därför ytterst om makt och om frågan vilka grupptillhörigheter, gemensamma identiteter och erfarenheter som utgör en legitim grund för politisk organisering och mobilisering.

Men en sådan definition förklarar inte varför identitetspolitiken är så kontro­versiell. Om identitetspolitik bara handlar om grupper som slåss för sina politiska och ekonomiska intressen så är arbetarrörelsen och kvinnorörelsen de två självklart mest fram­stående exemplen på identitetspolitiska rörelser. Men i dag anses identitetspolitik oftast relatera till grupper baserade på ras/etnicitet (”svarta”), religion (”muslimer”) eller sexuell läggning/könsidentitet (”hbtq-personer”).

Det som kallas identitetspolitik utgår från ett rättighetsbaserat rättvisetänkande tillämpat på en grupp. Men när industrisamhället fasas ut och ett allt mer individualiserat samhälle växer fram förväntas grupptillhörigheten stå tillbaka för människors individualitet. Debatten om identitetspolitik handlar därför ytterst om makt och om frågan vilka grupptillhörigheter, gemensamma identiteter och erfarenheter som utgör en legitim grund för politisk organisering och mobilisering.

Klass anses av de flesta fortsatt vara en sådan legitim bas. Även kön har över tid vunnit legitimitet. Men andra grupptillhörigheter diskuteras och ifrågasätts.

Den mest kontroversiella frågan i debatten om identitetspolitik är om personliga erfarenheter av det specifika förtryck en grupp utsätts för också ger ett tolkningsföreträde till den ”sanna verkligheten”. Kan den som personligen inte upplevt kvinnoförtryck eller böghat fullt ut förstå förtryckets mekanismer? Om dessa erfarenheter inte kan överföras till personer utanför gruppen finns dåliga förutsättningar för ett rationellt samtal.

Det är i praktiken svårt att hitta företrädare för ståndpunkten att personlig erfarenhet verkligen ska trumfa alla andra argument. Ofta är denna hållning motståndarnas sätt att hårdra kritiken mot att levd erfarenhet faktiskt spelar roll i en diskussion om allt från barnafödande till löpande-band-jobb.

Men frågan är hur mycket erfarenhets­argumentet används som en så kallad halmgubbe i debatten. Det är i praktiken svårt att hitta företrädare för ståndpunkten att personlig erfarenhet verkligen ska trumfa alla andra argument. Ofta är denna hållning motståndarnas sätt att hårdra kritiken mot att levd erfarenhet faktiskt spelar roll i en diskussion om allt från barnafödande till löpande-band-jobb.

Vi menar att det inte finns någon självklar motsättning mellan identitets­politik och intressebaserad politik. Intresse och identitet hänger ihop. Sociologen Riva Kastoryano har hävdat att grupper konkurrerar med varandra på en slags marknad för identiteter i syfte att erhålla resurser till den egna gruppen.

Det är därför avgörande för en god demokratisk diskussion att målmedvetet dekonstruera dessa identiteter, i syfte att peka ut det intresse som finns inbyggt i identiteten. Vilka materiella – eller immateriella – resurser är det som den grupp som mobiliserar politiskt genom identitet gör anspråk på? Vilka ideologiska värden är det som står på spel i konflikten?

Det är kraven på resursfördelning och ifrågasättande av ideologiska värden de så kallade identitetspolitiska konflikterna handlar om.

Men på det sätt som ordet ”identitets­politik” används i dag fyller det ingen funktion. Ordet används som en svepande kritik mot så vitt skilda samhällsföreteelser som kvotering, post­modernitet, feminism, mångfaldsproblematik och strukturell diskriminering. Kritiken mot ”identitetspolitiken” utmynnar dessutom i sin praktik inte sällan i ett försvar av majoritetssamhällets historiskt formade privilegier.

Den som ändå vill använda ordet ”identitetspolitik” måste precisera sig. Vad är det som avses? Är det att politisk mobilisering sker genom att grupper organiserar sig? Eller att dessa gruppers ”identitet” baseras på kultur och inte på klass eller kön? Är det krav på kvotering eller riktade insatser för att öka mångfalden som man är emot? Eller antagandet att personlig erfarenhet av en grupps specifika livsvillkor är nödvändigt för att förstå eller kunna uttala sig om det förtryck och den diskriminering gruppen utsätts för?

Det är kraven på resursfördelning och ifrågasättande av ideologiska värden de så kallade identitetspolitiska konflikterna handlar om. Endast om vi lyfter av den fördunklande slöjan kan förhandlingar och konstruktiva lösningar kring reformer, resurser och representation uppnås. Genom att synliggöra nya och gamla skiljelinjer värnar vi det politiska och därigenom värnar vi demokratin.

Ämnen i artikeln

Rasism
HBTQ
metoo
Demokrati

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt