”Orealistiska förslag präglar den svenska asyldebatten” - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Orealistiska förslag präglar den svenska asyldebatten”

Få personer lär ta sig hela vägen till Sverige om en asylansökan här inte per automatik ger uppehållstillstånd här. Detta är återigen vad kvotsystemsförespråkarna påpekat, men de utgår felaktigt från att det kräver att asylrätten avskaffas eller att det är något Sverige kan göra på egen hand, skriver artikelförfattaren.
Få personer lär ta sig hela vägen till Sverige om en asylansökan här inte per automatik ger uppehållstillstånd här. Detta är återigen vad kvotsystemsförespråkarna påpekat, men de utgår felaktigt från att det kräver att asylrätten avskaffas eller att det är något Sverige kan göra på egen hand, skriver artikelförfattaren. Foto: Marcus Ericsson/TT

DN DEBATT 12/6. Den svenska debatten kring flyktingpolitik saknar realism när det gäller vad som kan och bör göras. Det finns ingen motsättning mellan asyl­rätten och idén om ett kvotsystem, tvärtom är asylrätten en förutsättning. En möjlighet för att reformera den globala flyktingpolitiken är att skilja på asylsökarland och bosättningsland, skriver forskaren Clara Sandelind.

Debatten om flyktingpolitik har delats in i de som försvarar asylrätten och de som hellre vill se ett kvotsystem. Detta är en falsk motsättning. Ett kvotsystem förutsätter en asylrätt. Missuppfattningar som denna gör att debatten saknar en realistisk bild av vad som kan och bör göras. Det pågår just nu ett enormt arbete inom FN för att reformera flyktingpolitiken globalt. Få svenska debattörer verkar bry sig. Förvisso inger inte FN:s nya förslag hopp om några drastiska förändringar, men lösningen på dagens problematik måste i slutändan vara global.

Globala lösningar är inte orealistiska. Världen har tidigare lyckats tidigare. Mellan 1975–1995 vidarebosattes till exempel 1,3 miljoner indokinesiska flyktingar genom ett kvotsystem, de flesta under en mycket kortare initial period. Att replikera sådana insatser bygger inte på att avskaffa asylrätten. Vi kommer dock heller ingen vart med mantrat att asylrätten ska ”respekteras”, samtidigt som det blir svårare för människor att söka skydd i praktiken genom alltmer stängda gränser.

FN:s flyktingkonvention är fullt kompatibel med ett globalt flyktingkvotsystem. Asylrätten ger en rätt att söka asyl, det vill säga att få sin flyktingstatus prövad, samt en rätt emot refoulement, alltså emot att bli sänd tillbaka till livsfara eller förföljelse. Den ger inte en rätt att bosätta sig i det land man sökt asyl. Det är fullt möjligt inom ramen för flyktingkonventionen för ett land att ta emot en asylansökan, avgöra flyktingstatus och sedan vidarebosätta personen i fråga i ett tredje land.

Det är också populärt att vilja hjälpa flyktingar ”på plats”. Vilken plats? Om man menar i länder som gränsar till konfliktområden så måste man ju fråga dessa länder först. De är inga naturliga uppsamlingsplatser, utan är riktiga länder, med en riktig politisk och ekonomisk verklighet att ta hänsyn till precis som i Sverige.

De som vill avskaffa asylrätten måste svara på om de vill avskaffa principen om non-refoulement. Den principen är inte bara grundbulten i asylrätten, utan betraktas även som internationell sedvanerätt. Även länder som inte skrivit under flyktingkonventionen förväntas följa den. Är asylrättsmotståndarna beredda att skicka flyktingar tillbaka till Syrien?

Det är också populärt att vilja hjälpa flyktingar ”på plats”. Vilken plats? Det blir svårt att diskutera konstruktiva lösningar på flyktingproblematiken med detta slarviga språkbruk. Om man menar i länder som gränsar till konfliktområden så måste man ju fråga dessa länder först. De är inga naturliga uppsamlingsplatser, utan är riktiga länder, med en riktig politisk och ekonomisk verklighet att ta hänsyn till precis som i Sverige. Hur vill man förhandla med dessa länder för att de ska ta ett ännu större ansvar än vad de redan gör?

Om ”på plats” är ett FN-drivet flyktingläger så missar man över två tredjedelar av alla flyktingar som inte bor i läger. Det är inte så att flyktingar bara sitter och väntar på att svenskar ska komma och rädda dem. Flyktingläger ligger dessutom också i länder. Återigen måste man förhandla.

Den andra centrala frågan att ta ställning till är var flyktingar ska kunna söka asyl. Det måste vara möjligt att söka asyl någonstans, hur ska man annars kunna avgöra vilka som ska omfördelas i ett kvotsystem? Här förespråkas ofta en australiensisk modell, där asylsökare hänvisas till ”center” på Manusöarna och Papa Nya Guinea. Människor har i praktiken hållits i fängelselika förhållanden, med flera dödsfall och självmord som konsekvens. Ett av problemen har varit att Australien inte lyckats avtala med något tredje land om att ta emot de personer som har flyktingstatus. Eftersom de inte är välkomna i Australien har de fastnat. Lösningar måste vara multilaterala eller globala.

Vad finns det då för förslag för att reformera den globala flyktingpolitiken?

Ett är att skilja på asylsökarland och bosättningsland. Detta är i praktiken vad kvotsystemsförespråkarna vill, men de misstar sig när de tror att asylrätten är problemet. Det land man söker asyl i behöver inte vara det land man får uppehållstillstånd i. Detta förutsätter ett globalt omfördelningssystem eller avtal länder emellan. Globalt vore att föredra, men Sverige skulle redan nu kunna förhandla med enskilda länder. Det är till exempel denna åtskillnad mellan asylansökan och bosättningsland som är grunden för avtalet mellan EU och Turkiet.

Fördelen med att ha en sådan åtskillnad globalt är, som den kanadensiske juridikprofessorn James Hathaway påpekat, att pengar som västländer lägger på att utreda asylansökningar kan användas mer effektivt i ett centraliserat system. Få personer lär ta sig hela vägen till Sverige om en asylansökan här inte per automatik ger uppehållstillstånd här. Detta är återigen vad kvotsystemsförespråkarna påpekat, men de utgår felaktigt från att det kräver att asylrätten avskaffas eller att det är något Sverige kan göra på egen hand.

Sverige kan avtala med enskilda länder i avsaknad av ett globalt system, men då krävs att man följer vissa principer. I min egen forskning har jag poängterat att flyktingar måste ges tillgång till permanenta lösningar. Man måste ställa krav på att flyktingar kan bli en fullgod del av det nya samhället.

Ett av de största problemen för dagens flyktingar är svårigheten att försörja sig i läger eller i städer där de bor tillfälligt. EU har förhandlat med Libanon och Jordanien om handelsfördelar i utbyte mot att flyktingar ges vissa ekonomiska rättigheter. Resultaten har varit blandade, men intentionen är riktig. Däremot är det problematiskt när dessa åtgärder sker på bekostnad av att västländer också tar emot flyktingar. En uppmärksammad bok skriven av två forskare vid Oxford förespråkade en sådan modell som ett slags universallösning. Men att ge flyktingar vissa rättigheter att arbeta är inget alternativ till långsiktiga lösningar, däremot kan det vara ett bekvämt sätt för västländer att avsäga sig ansvar.

I stället bör det vara juridiskt bindande att ta emot kvotflyktingar. Detta bör kombineras med ekonomiska avtal och bidrag till länder som i praktiken kommer fortsätta att vara första asylland. Frivilligheten i dagens kvotsystem gör att flyktingmottagandet blir helt avhängigt dagspolitiska omsvängningar. Danmark har nyligen beslutat att inte ta emot några fler kvotflyktingar. USA, som främst tar emot kvotflyktingar snarare än spontana asylsökare, har drastiskt dragit ner sin kvot.

Om ett lands flyktingkvot blir bindande kan man också överväga handel med flyktingkvoter. Många är obekväma med detta förslag. Finns tydliga krav på varje lands flyktingmottagande, som att ge permanenta uppe­hållstillstånd och fulla ekonomiska rättigheter från dag ett, kan jag dock inte se hur det skulle vara en försämring mot dagens system. Däremot skulle det kunna bidra till att resurser fördelas mer effektivt globalt.

Alla lösningar måste dock inkludera flyktingar i beslutsprocesser. Deras önskemål om var de vill bo måste också tas i beaktande. Även om det viktigaste är att leva i säkerhet så får ett omfördelningssystem inte bli ett tyranni.

DN Debatt.12 juni 2018

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.