DN Debatt Repliker. ”Oro för klimatet leder inte till passivitet”

Åtta klimatforskare skriver i en artikel på DN Debatt att de är rädda att klimatångest kan leda till hopplöshet. Ungefär 60 procent av svenskarna oroar sig för ohållbarhet, visar världsnaturfonden WWF:s klimatbarometer. Undersökningar i EU och världen visar att regioner som drabbats hårdare också har större andel oroliga, deprimerade och arga. Men folk är inte handlingsförlamade.

Majoriteten gör redan saker för att minska sin klimatpåverkan. Det finns inga studier som säger att ökad oro leder till passivitet. Det kan lika gärna ge ökad villighet att handla. Det handlar både om självbevarelse och medmänsklighet.

Världens största undersökning hittills av klimatångest globalt visar dock att majoriteten av unga i många länder tycker att politiker sviker den yngre generationen, ljuger om att de gör tillräckligt för hållbarhet och avfärdar folks upplevelse av nöd. Om vi vill ta hand om våra unga och förbättra demokratin behöver vi ta det här på allvar.

Lugnande besked från klimatforskare kan vara bra, men de ungas upplevelse vittnar om något större än en räddhågsen feltolkning av komplicerad fakta. Forskarnas rädsla att undergångsretorik kan leda till handlingsförlamning är delvis befogad.

Men om vi tittar närmare på den klimatpsykologiska forskningen ser vi att det är stor skillnad om forskare och medier kommunicerar undergång eller allvar. Medan katastrofscenarier troligen kan få vissa att ge upp innan de försökt, leder insikt om situationens allvar i större utsträckning till engagemang.

Nyckeln till handlingskraft tycks vara en kombination av probleminsikt och nätverk för att organisera sig. Uteblir organisering finns en risk att man spenderar hela sitt engagemang på att minska sitt personliga fotavtryck, vilket skulle kunna sänka tempot i omställningen och rikta fokus bort från makthavares ansvar.

I västvärlden har vi stor brist på erfarenhet av att organisera oss vid kriser. Kanske är det av hopplöshet och misstro till politisk handlingskraft som vissa börjar ägna sig åt ångestfylld (nationalistisk) ”prepping”. Men krisförberedelse står inte i motsats till förebyggande åtgärder. Lösningen måste vara folkbildning kring organisering, klimaträttvisa och aktiv demokrati, oavsett hur allvarligt läget är.

Den här debatten visar något viktigt. Klimatpsykologer och beteendevetare släpps inte in vid de viktigaste klimatforskningsinsitutionerna. Vi kan inte fatta beslut om hur hållbarhet ska uppnås utan att också ta med aktuell kunskap kring hur människor tar till sig information, hanterar känslor och förändrar sitt beteende.

Det är synd att gå miste om vårt bidrag till den kollektiva intelligensen, eftersom vi egentligen jobbar mot samma mål: en trygg och lyckad omställning. Vi borde organisera oss och arbeta tillsammans, precis som resten av jordens befolkning.