Jens Lindborgs och Sebastian Wejedals debattartikel är ett välkommet och behövligt inlägg i debatten. Inte minst för att det är skrivet av två jurister med, får man förmoda, god insyn i problematiken.

2006 gjordes en förändring i familjebalken som premierar de föräldrar som driver konflikter och bestraffar de föräldrar som försöka hitta en lösning där barnen har tillgång till båda sina föräldrar. Lagändringen har lett till ett fördubblat antal vårdnadstvister trots att avsikten var att minska antalet vårdnadstvister.

Även om vi instämmer helt med påståendet att en brottmålsdomstol, det vill säga tingsrätten, är fel forum att avgöra den här typen av tvist är de föreslagna åtgärderna inte tillräckliga för att rätta till den ytterst katastrofala situation som uppstått som en direkt följd av den konfliktdrivande förändringen i föräldrabalken 2006.

Vårdnadsutredningar är centrala i processen att bestämma vem som ska ha vårdnaden om, samt var barnet ska bo. Utredningarna görs i dag av socialtjänsten vars utredningsmetodik är bristfällig och vars bedömningar allt för ofta är partiska och saknar vetenskaplig grund. Att såsom socialtjänsten gömma sig bakom femåriga barns önskemål att träffa eller inte träffa en förälder de inte bor med och kanske inte sett på länge är att lägga ett allt för stort ansvar på barnet och rättsosäkert. Än värre blir det då man inser att det inte finns något kontrollorgan över den kommunaliserade socialtjänsten.

En väg som testats framgångsrikt är medlare utsedda av tingsrätten, exempelvis enligt Kalmarmodellen. Där ordnar medlarna möten och får se barnens samspel mellan förälder och barn.

Detta har medfört att vårdnadsärenden i genomsnitt håller på i åtta år. År av utredningar, rättsförhandlingar och framför allt lidande för barnen som blir brickor i ett spel där det bara finns förlorare.

En väg som testats framgångsrikt är medlare utsedda av tingsrätten, exempelvis enligt Kalmarmodellen. Där ordnar medlarna möten och får se barnens samspel mellan förälder och barn.

Vi föreslår därför:

● Presumtionen i vårdnadsmål ska vara gemensam vårdnad och delat umgänge.

● Den konfliktdrivande lagen från 2006 ändras. Regeringen kan inte längre agera bromskloss då tom den utredning som tillsattes redan 2014 konstaterar att lagändringen antagligen varit konfliktdrivande.

● Oberoende av vilken instans som hanterar vårdnadskonflikter måste man inse att det finns föräldrar som inte vill eller är oförmögna till att hitta lösningar som sätter barnets intresse först.

● Ekonomiska incitament, det vill säga bidrag och överföringar, ska inte som i dag vara en drivkraft i frågor om vårdnad, boende och umgänge

●Socialtjänsten är redan i dag en överbelastad och underutbildad aktör som inte har förutsättningar att klara av sitt uppdrag. Ska de få ytterligare uppgifter med denna komplexitet måste den reformeras från grunden

● Som alternativ till socialtjänsten föreslår vi att särskilda familjemålsdomstolar med annan kompetens och annat angreppssätt utreds. I tillägg föreslår vi att en del av utredningsarbetet läggs på BVC som har större förutsättningar att bygga de multikompetenta team som behövs i dessa komplexa ärenden

Det är angeläget att göra om hanteringen av vårdnadsärenden i Sverige. Men att lägga det i händerna på en socialtjänst som inte har förutsättningar för det för att avlasta rättssystemet är att förvärra situationen ytterligare för de uppskattningsvis tiotusen barn som drabbas årligen.