Stig Svensson: ”På sikt kan kostnaden för personlig assistans dubblas” - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”På sikt kan kostnaden för personlig assistans dubblas”

Om utvecklingen måste fortsätter på samma sätt som nu och med oförändrad lagstiftning bedömer jag att vi kommer att få se en fördubbling av kostnaderna framöver, skriver Stig Svensson. Bilden från en demonstration i Stockholm 2016.
Om utvecklingen måste fortsätter på samma sätt som nu och med oförändrad lagstiftning bedömer jag att vi kommer att få se en fördubbling av kostnaderna framöver, skriver Stig Svensson. Bilden från en demonstration i Stockholm 2016. Other: Janerik Henriksson/TT

DN DEBATT 7/2. Sedan 2010 beror den ökade kostnaden för den personliga assistansen på ett ökat antal assistanstimmar per person. Bakgrunden är att lagstiftningen har en vid målbild, men är otydlig som grund för beslutsfattandet. De politiska partierna måste nu ta ställning till om samhället klarar kostnadsutvecklingen, skriver regeringens utredare Stig Svensson.

Kostnaden för den personliga assistansen beräknades, när den sjösattes 1994 till ungefär lika mycket som domstolsväsendet. I dag uppgår den till cirka 30 miljarder eller lika mycket som den sammanlagda kostnaden för domstolsväsendet, polisväsendet, Ekobrottsmyndigheten och Åklagarmyndigheten. Kostnaden har i löpande priser ökat med lite över en miljard årligen sedan 1994.

Det har förts fram olika hypoteser om grunderna för kostnadsökningen. Till exempel vinstmaximerande företag eller kriminalitet av olika slag. Dessa förklaringar är dock oriktiga.

Forskaren Niklas Altermark påstod nyligen i en artikel på DN Debatt (2/2 2018) att det görs generella nerdragningar inom den personliga assistansen med hänvisning till fusket. Det påståendet får stå för honom. Men alla regeringar, oberoende av om de varit blå eller röda, har försökt få kontroll över kostnadsutvecklingen.

Fram till år 2010 var förklaringen till kostnadsökningen att såväl antal mottagare som antal genomsnittstimmar ökade. Därefter har antalet personer med statlig ersättning varit förhållandevis konstant och sjunkit under de senaste åren. Dessa har i stället gått över till kommunalt beslutad assistans vilken nu har kommit upp i samma nivåer som i mitten av 90-talet. Sedan år 2010 är det i stället genomsnittligt antal assistanstimmar per person och vecka som fortsätter driva kostnaderna.

Det har förts fram olika hypoteser om grunderna för kostnadsökningen. Till exempel vinstmaximerande företag eller kriminalitet av olika slag. Dessa förklaringar är dock oriktiga.

Antalet timmar per brukare har ökat från 68 timmar per vecka 1995 till 129 timmar 2017 (18 timmar per dygn). Hos brukarna har andelen som beviljats assistans all vaken tid eller dygnet runt ökat från 15 till 67 procent mellan 1994 och 2014 trots att lagstiftningen inte har ändrats.

Denna utveckling beror på lagens utformning. Lagen har en vid målbild men svag tydlighet som vägledning i det förvaltningsmässiga beslutsfattandet. Detta gäller särskilt övriga behov där det i princip inte finns några begränsningar. En person som efter en olycka blir beroende av en personlig assistent och som innan olyckan haft för vana att semestra i det egna huset i Portugal under långhelger och semesterledigheter, sammanlagt kanske 60–70 dagar per år, kan så som lagen i dag är utformad inte nekas stöd för detta och kan resa i väg med kanske 8–10 assistenter betalda av Försäkringskassan. Då likhet inför lagen gäller medför detta att andra som kommer efter och önskar liknande ska ha samma rätt. Exemplet är draget till sin spets, men förklarar varför antalet timmar ökat så dramatiskt.

Funktionsrätt Sverige, som organiserar flertalet brukarorganisationer, ser inget problem i detta. Tvärtom menar man att utvecklingen måste fortsätta på samma sätt i ytterligare 30 till 40 år innan de funktionsnedsatta fått sin rätt att leva som andra. Med oförändrad lagstiftning bedömer jag att den utvecklingen är sannolik och således innebär en fördubbling av kostnaderna framöver.

Före 2011 fanns ingen kontroll av företagen som anordnade personlig assistans. Här finns exempel på framgångsrika byggföretagare som av skattetekniska skäl startade personlig assistans, misslyckade dataförsäljare och kriminella. Dessa gick in i en – vid den här tidpunkten – mycket vinstgivande kvasimarknad.

År 2011 tvingades alla att söka tillstånd hos Socialstyrelsen. Varvid 40 procent underkändes. Socialstyrelsen uttalade att man aldrig tidigare i någon bransch som man haft tillståndsprövning för och tillsyn över upplevt maken till kriminalitet och oseriösa aktörer. Vid tillståndsprövningarna fram till 2017 fortsätter över 60 procent att underkännas.

År 2017 får Inspektionen för vård och omsorg (IVO), som från 2013 tagit över tillståndsprövningen och tillsynen från Socialstyrelsen, några extra miljoner från regeringen för att förstärka dessa. Och över 80 procent underkänns. I IVO:s tillsyn 2013 – 2017 förlorade 12 procent av de granskade företagen sina tillstånd och en tredjedel fick krav på åtgärder.

Mot bakgrund av dessa fakta framstår det för mig inte som osannolikt att fusket före 2011 uppgick till cirka 7 procent. Hur stort är fusket då i dag? För att få fram ett rimligt svar på den frågan krävs omfattande och djupa utredningar. Min bedömning är att fusket har minskat sedan tillståndsprövning och kontroll infördes 2011. Fusket är således mindre än 7 procent. Som lägst har jag bedömt att det uppgår till 2 procent.

Men kontrollen för att motverka den brottslighet som i dag finns inom personlig assistans fungerar inte på grund av omfattande brister i kontrollagstiftningen. Assistans är en rättighet som genererar mycket höga belopp per mottagare (i snitt 1,9 miljoner) vilket gör den attraktiv från en kriminell synpunkt.

Försäkringskassan, som betalar ut miljarderna till anordnarna av personlig assistans, får inte lov att kontrollera anordnarna/bolagen. Får man in tips om en simulant som dagligen sitter på ett kafé och dricker kaffe och äter wienerbröd på egen hand – och till och från även hjälper till med serveringen trots att detta inte ska gå att göra enligt sjukintyg – får Försäkringskassan inte gå till kaféet och se om det är så.

Däremot kan Arbetsförmedlingen och Skatteverket göra det för att kontrollera om en person med A-kassa arbetar där eller om det görs kassainslag på rätt sätt. Försäkringskassan är tvingad att använda sig av polisens resurser för att göra en sådan kontroll.

Det krävs ingen Einstein för att förstå att sådana ärenden inte prioriteras av polisen när de har svårt att få resurserna att räcka till. Jag är också mycket förvånad över att Försäkringskassan har tagit på sig det kontrolluppdrag regeringen gett dem utan att protestera. En vakthund måste ha tänder och det saknar Försäkringskassan. Men en eloge till Försäkringskassans kontroll som trots avsaknad av kontrollbefogenheter gör polisanmälningar med substantiellt innehåll.

Jag har på grund av bristerna i lagstiftningen därför överlämnat till den pågående LSS-utredningen ett omfattande lagförslag som bland annat ger Försäkringskassan rätt att: granska företagen, rätt att efter domstolsprövning på egen hand – utan polishjälp – säkra bevis för oriktig hantering av assistansmedel och säkra betalning från de personer som driver bedrägerierna.

Den fråga de politiska partierna måste ta ställning till nu är om man samhällsekonomiskt klarar kostnadsutvecklingen, samtidigt som kraven för en växande grupp mycket gamla kräver mer resurser för att deras samhällsskydd ska bibehållas eller utvecklas. Kraven från andra delar av samhället – till exempel förskola, skola och sjukvård – kommer sannolikt heller inte att minska.

Intressant att notera är också att pensionärsorganisationerna driver frågan om att personlig assistans även ska gälla personer som drabbas av funktionsnedsättningar efter 65.

DN Debatt.7 februari 2018

Debattartikel

Stig Svensson, regeringens utredare:
”På sikt kan kostnaden för personlig assistans dubblas”

Repliker

Bengt Westerberg, socialminister 1991–94, fd partiledare Liberalerna:
”Oseriös skrämselpropaganda om assistansen”

Maria Persdotter, förbundsordförande i RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar:
”Det pågår en skrämmande nedmontering av reformen”

Slutreplik av Stig Svensson:
”Orimligt låta brukaren snurra runt mellan olika myndigheter”

Läs fler artiklar på DN Debatt. 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.