Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Påhoppen på genusforskning har en ideologisk bakgrund”

De som hävdar att genusforskningen är ideologisk har ett politiskt intresse av att vidmakthålla den rådande ordningen. Just nu pågår en av de mest högljudda gräsrotsrörelserna – #metoo-rörelsen – där offer för sexuella trakasserier och övergrepp tar makten över det offentliga rummet, skriver artikelförfattarna.
De som hävdar att genusforskningen är ideologisk har ett politiskt intresse av att vidmakthålla den rådande ordningen. Just nu pågår en av de mest högljudda gräsrotsrörelserna – #metoo-rörelsen – där offer för sexuella trakasserier och övergrepp tar makten över det offentliga rummet, skriver artikelförfattarna. Foto: IBL

Låt oss slå fast en gång för alla: genusforskning är vetenskap. Fältet följer samma regler som alla andra forskningsfält. Varför angrips då just denna forskning av konservativa och populistiska krafter? Svaret är uppenbart: genusforskning är ett maktkritiskt fält, skriver tre företrädare för Nationella sekretariatet för genusforskning.

Genusforskning angrips just nu från flera håll. Det är inte första gången, och det kommer inte heller att vara den sista. Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet har haft som uppdrag att sprida och främja genusforskning sedan 1998. Som en viktig del av genusforskningsfältet, upplever vi de senaste veckornas påhopp till viss del som vardagsmat. Fältet kritiseras, anklagas och nagelfars med jämna mellanrum.

På 90-talet jämfördes vi med det rasbiologiska institutet, under 00-talet var ”genusfascism” och ”tokfeminism” ledord i debatter om genusforskningens relevans, och 2017 kallar Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi oss för kreationister. Floran av demoniserande epitet är lika rik som kunskapen om fältet är fattig. I en tidigare artikel i år, författad av litteraturvetaren Anna Victoria Hallberg, sägs sekretariatet vara ”en aktivistisk gruppering med stark ideologisk front” och på ledarsidan i Expressen beskrivs vi som politiserande. Det sker en sammanblandning mellan universitetens jämställdhetsarbete och genusforskningen som sådan. Det hela leder till slutsatsen att forskningens frihet är i fara, att en starkt ideologiserande genusforskning vill ta över alla vetenskapsfält med sin ovetenskaplighet.

Den så kallade ”genus­ideologin” utmålas som ett hot mot nationen, kärnfamiljen och det som uppfattas som naturligt. Både parlamentariska och utomparlamentariska grupper sprider föreställningen om en hotfull genusförkunnelse.

Det är inte bara i Sverige som genusforskningen ifrågasätts. På många håll i världen har kritik och angrepp resulterat i nedläggning och stark begränsning av genusforskares möjligheter. Om en ser sig om i Europa, är genusforskningen många gånger under hot från konservativa och populistiska krafter, något vi uppmärksammar just nu i en artikelserie på genus.se. I Ryssland har nyligen ett av landets viktigaste center för genusstudier på oklara grunder ålagts förbud att undervisa, samtidigt som representanter för Putins parti Enade Ryssland offentligt kritiserat universitetet för att det bedriver forskning om sexuella minoriteters rättigheter. I Polen har ministern för forskning och högre utbildning sagt att en del genusvetenskapliga forskningstidskrifter, liksom andra som är inriktade på homo/lesbiska/bi/trans- och queerstudier, bör berövas sin officiella status. Och inför höstens val i Tyskland lovade Alternativ för Tyskland, AfD, att avskaffa allt statligt stöd till professurer och forskning på genusfältet.

Kritiken mot genusforskning, som återkommer med jämna mellanrum och som finns både internationellt och i Sverige, följer en likartad logik: genusforskningen är inte en vetenskap utan företräder ideologiskt drivna perspektiv, som inte har på universitet och högskolor att göra.

Men låt oss nu slå fast en gång för alla: genusforskning är vetenskap.

Precis som alla andra vetenskapsområden bygger genusforskningens vetenskaplighet på samma akademiska strukturer och arbetssätt och samma strukturer för inomvetenskaplig granskning som andra forskningsområden, till exempel när det kommer till kollegiala bedömningar, disputationer och sakkunnig­förfaranden.

Genusforskning är teoridriven – liksom all annan forskning. På samma sätt som nationalekonomin har teorier om prismekanismer och den moderna fysiken har (den ännu ej empiriskt underbyggda) strängteorin som central utgångspunkt, bygger genusforskningen på teorier om bland annat intersektionalitet och maktstrukturer.

Men varför blir just genusforskningen kritiserad och påhoppad för att vara ideologisk på ledarsidor? Varför finns det ingen offentlig debatt där ledarskribenter, utan några som helst meriter inom den akademiska disciplinen fysik, ifrågasätter och kritiserar strängteori? Hur kan skribenter påstå att de granskar ett vetenskapligt fält utan att ens känna till de basala grunderna för genusforskningsfältet, eller för vetenskapliga fält över huvud taget?

Svaret är uppenbart: genusforskningsfältet är ett maktkritiskt fält. Det utmanar föreställningar om vad som har upplevts och fortfarande upplevs som sant och rätt. Vad som alltid har setts som neutralt, det vill säga till exempel att vita, heterosexuella män ska ha företräde till makt och tolkningar av världen, synliggörs och ifrågasätts i genusforskning. Denna kritik av den rådande ordningen kan förstås upplevas som provocerande och farlig för den vars makt ifrågasätts. Inte minst från den växande högerpopulistiska rörelsen som just nu är stark i Europa. 

På ett seminarium som RFSU anordnade förra veckan på MR-dagarna om extremhögerns syn på sexuella och reproduktiva rättigheter, talade Ov Christian Norocel, forskare i statsvetenskap, om hur den så kallade ”genusideologin” utmålas som ett hot mot nationen, kärnfamiljen och det som uppfattas som naturligt. Både parlamentariska och utomparlamentariska grupper sprider föreställningen om en hotfull genusförkunnelse. Det visar på en funktion inom högerextrem retorik, nämligen ”okunnighetens arrogans” – det vill säga att det en säger inte behöver underbyggas av forskning, det räcker att utgå ifrån ”en magkänsla”. Konsekvensen av okunnighetens arrogans blir en onyanserad, faktaresistent och åsiktsbaserad verklighetsbeskrivning, det vill säga de bärande fundamenten för en populistisk ideologi.

Vi menar att det snarare är ovetenskaplig kritik mot genusforskningen som är ideologisk. De som hävdar att genusforskningen är ideologisk har ett politiskt intresse av att vidmakthålla den rådande ordningen. 

Just nu pågår en av de mest högljudda gräsrotsrörelserna – #metoo-rörelsen – där offer för sexuella trakasserier och övergrepp tar makten över det offentliga rummet. De vägrar acceptera en värld där sexuellt våld normaliseras och tystas. Att en ny jämställdhetsmyndighet från och med den 1 januari 2018 slår upp portarna i Göteborg, är också det ett rubbande av status quo. När feminismen och jämställdheten tar kliv framåt, kommer backlashen mot feministiska rörelser, jämställdhetsarbete – och – genusforskningen.

Genusforskning är vetenskap, ja, men den har också särskilda kvaliteter. Den bidrar genom sitt kritiska förhållningssätt till utveckling inom de traditionella disciplinerna (majoriteten av genusforskare i Sverige har en ämnesdisciplinär hemvist i andra ämnen, såsom sociologi, pedagogik, teknik och så vidare), men också avancerade inomdisciplinära diskussioner. Den är alltså långt ifrån den konsensussträvande ”överkyrka”, som Ivar Arpi beskriver. 

Just nu pågår till exempel en livlig debatt om hur mycket queerperspektiv jämställdhetsarbete ska innehålla, där genusforskare har positionerat sig på olika sidor. Genusforskning bygger på att kritik utvecklar fältet! Men ideologiska attacker, som framförs på ovetenskaplig grund, utifrån en ”magkänsla”, leder varken till utveckling inom forskningen eller till ökad akademisk frihet.

DN Debatt. 23 november 2017

Debattartikel

Tre företrädare för Nationella sekretariatet för genusforskning:
”Påhoppen på genusforskning har en ideologisk bakgrund” 

Repliker

Anna Victoria Hallberg, fil dr i litteraturvetenskap:
”Sammanblandningen av rollerna är djupt problematisk”
 

 

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.