Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-01-20 01:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/personalkontinuitet-viktigast-for-kvaliteten-pa-ungdomshemmen/

DN Debatt Repliker

DN Debatt Repliker. ”Personalkontinuitet viktigast för kvaliteten på ungdomshemmen”

REPLIK DN DEBATT 2/1.

Fd medarbetare på ungdomsinstitution: Ett behandlingshem med hög personalomsättning innebär att ungdomarna ständigt möter nya vuxna som de måste förhålla sig till.

Peter Andersson skriver i sin debattartikel att problemet med oförmåga i verksamheten under Statens institutionsstyrelse beror på personalens bristande utbildning. Jag påstår att det i första hand finns andra faktorer som påverkar verksamhetens kvalitet. Bemötande, omvårdnad och personkontinuitet måste få stå mer i fokus. Därutöver behövs naturligtvis utbildning men klarar inte personalen av ett ändamålsenligt bemötande och förmåga att ge en god omvårdnad är utbildning en överskottsgärning.

Min tes är att de barn och ungdomar som genom åren med lagens stöd tvångsvårdats, har samma grundproblematik. De är alla sprungna ur sammanhang där deras fostrare gjort allt men ändå inte nog. Social problematik handlar om resurser inte om moral. Den kaotiska situation de finns i som tonåringar fanns ofta även under småbarnstiden.

Jag ser alltså i allt väsentligt samma grundproblematik hos de omhändertagna ungdomarna på 1960-talet som på 2020-talet. Vad jag förstår omhändertas också ungdomar numera som är socialiserade i en gangsterkriminell kultur. Alla förstår att även dessa ungdomar måste bemötas med respekt och värme i god omvårdnad.

När en unge blir placerad på ett handlingshem uppstår förr eller senare en relation med en eller flera vuxna på hemmet. När den relationen börjar gro är den mycket skör. När den vuxne i relationen plötsligt försvinner ur sammanhanget bekräftas tesen att vuxna inte går att lita på.

Den absolut viktigaste kvalitetsfaktorn är personkontinuiteten. Ett behandlingshem med hög personalomsättning innebär att ungdomarna ständigt möter nya vuxna som de måste förhålla sig till. När en unge blir placerad på ett handlingshem uppstår förr eller senare en relation med en eller flera vuxna på hemmet. När den relationen börjar gro är den mycket skör. När den vuxne i relationen plötsligt försvinner ur sammanhanget bekräftas tesen att vuxna inte går att lita på. Struktur och förutbestämbarhet skapar i längden trygghet även om det för ögonblicket för den unge ter sig instängande och begränsande. När en ung person med tvång placeras på någon av SiS:s institutioner följer ett kausalt skeende som gäller generellt: 1) Kontroll, 2) Kontakt, 3) Relation.

Den omhändertagne har med all sannolikhet haft en lång rad så kallade placeringar bakom sig, ofta ända från småbarnsåldern. Barnet har betydligt större chans att få ett gott och långt liv trots att det rusar rakt ut på en trafikerad gata än att ha vuxit upp i flera olika omhändertagandeformer där de vuxna lekt tittut men aldrig återvänder från sitt gömsle bakom draperiet.

Att vara behandlare på en tvångsinstitution innebär, från tid till annan, ständig mental beredskap för en fysisk konflikt. Behandlaren skall i den situationen samtidigt upprätthålla en konstruktiv relation med den unge. Det stresspåslaget skiljer ofta agnarna från vetet.

Faktorn personkontinuitet och omvårdnad uppmärksammas nästan aldrig. Om någon i verksamheten bemöter ungdomarna med respekt och värme samtidigt som de bidrar med en god omvårdnad, ger det inte en enda stjärna i boken.

Jag påstår att branschen lider av en kronisk och strukturell rekryteringsproblematik. Yrket som institutionsbehandlare förtjänar en högre status än den gällande. Ett utpräglat talangyrke där det politiska trycket ligger på att behandlaren har en adekvat teoretisk utbildning. De med adekvat utbildning stannar inte och talangerna värderas för lågt.

Att vara behandlare på en tvångsinstitution innebär, från tid till annan, ständig mental beredskap för en fysisk konflikt. Behandlaren skall i den situationen samtidigt upprätthålla en konstruktiv relation med den unge. Det stresspåslaget skiljer ofta agnarna från vetet. Når vi inte en bärande relation till en unge har institutionen inget annat heller som ger den unge ökad social förmåga.

Ämnen i artikeln

Barn
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt