Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Politiker blundar för orsaken till välfärdens ökade kostnader”

Produktivitetstillväxt i välfärden har visat sig svåruppnåelig. Om 1950-talets skolklass bestod av 20 elever hade den i dag behövt ha 100 elever ifall lärartjänsten hade genomgått samma produktivitetsökning som näringslivet, skriver artikelförfattarna.
Produktivitetstillväxt i välfärden har visat sig svåruppnåelig. Om 1950-talets skolklass bestod av 20 elever hade den i dag behövt ha 100 elever ifall lärartjänsten hade genomgått samma produktivitetsökning som näringslivet, skriver artikelförfattarna. Foto: Thomas Karlsson

DN DEBATT 14/10. Förtroendekrisen för de etablerade partierna bottnar i att långsiktigt stigande kostnader för välfärden ignorerats. Talet om höga skatter för att förbättra välfärden är en skönmålning då de höga skatterna täckt upp för stigande kostnader. Och produktiviteten i välfärden har inte kunnat höjas med marknads­reformer, skriver Magnus Lindmark och Lars-Fredrik Andersson.

Vi upplever i dag en politisk förtroendekris. De politiska partier som under hela efterkrigstiden fört en kamp om skatter och välfärd utmanas allt mer av högerpopulismens framgångar.

Vi menar att förtroendekrisen bottnar i att de långsiktigt stigande kostnaderna för välfärdstjänster – som alla utvecklade länder upplever – har ignorerats av partier både till höger och vänster. När dessa långsiktiga prisförändringar inte fått ta plats i politiken har misslyckandet blivit oundvikligt. Det är ur besvikelsen av dessa misslyckanden som högerpopulismen har vuxit fram. Upplevda brister i socialförsäkringarna som Sandro Scocco (5/10) och Torsten Persson med flera (5/9) pekar på i artiklar på DN Debatt är symtom på misslyckandet.

När välfärdsstatens växte fram i början av 1950-talet förändrades samhället av en hög produktivitetstillväxt i näringslivet. Produktionen per arbetad timme steg med flera procent per år. När reallönerna steg till följd av produktivitetsutvecklingen upplevde hushållen en snabbt stigande levnadsstandard.

Det är när retoriken krockar med verkligheten som missnöjet uppstår och kanaliseras av de politiska rörelser som menar att de höga skatterna och bristerna i välfärden beror på en tärande underklass med utländsk bakgrund.

Men produktivitetstillväxten var obalanserad. Vissa sektorer mekaniserades och automatiserades i snabb takt, medan andra sektorer inte kunde spara på arbetskraft. Kärnan i välfärdssektorn – vård, skola och omsorg – var och är arbetsintensiv. Produktivitetstillväxt har visat sig svåruppnåelig. Om 1950-talets skolklass bestod av 20 elever hade den i dag behövt ha 100 elever ifall lärartjänsten hade genomgått samma produktivitetsökning som näringslivet.

När möjligheterna till arbetsbe­sparingar varit små har också priset för välfärdstjänsterna kommit att stiga i takt med lönerna. Det är samma mekanism som gjort alla personliga tjänster dyrare och som populärt kallas ”Baumoleffekten”, efter den ekonom som på 60-talet intresserade sig för frågan. Men eftersom välfärdstjänsterna finansieras genom skatter skapar effekten ett politiskt dilemma: skatterna tenderar att öka utan att man får en större välfärdsvolym mätt i antal arbetade timmar per brukare.

Det behöver samtidigt inte ses som att välfärdstjänsternas kvalitet har varit oförändrad, det har bara inneburit att man inte sparat på arbetskraft. Speciellt inom sjukvården är det tydligt att kvaliteten har förbättras. Men det har bidragit till fler behandlingar snarare än minskad arbetstid.

Dagens politiska problem bottnar i att skattebetalarna upplever att de får mindre välfärdstjänster om inte skatterna samtidigt har ökat. Här har politiker på båda sidor om blockgränsen byggt upp två konkurrerande berättelser, där båda bortser från att skattekvoten tenderar att öka i en marknadsekonomi som upplever obalanserad produktivitetstillväxt.

Den första berättelsen har gått ut på att skatterna visserligen är höga men att det beror på höga välfärdsambitioner. Samtidigt har talet om höga skatter för att förbättra välfärden blivit till en skönmålning eftersom de höga skatterna i hög utsträckning har täckt upp för stigande kostnader. De verkliga välfärdssatsningarna har beroende på Baumoleffekten blivit mindre än vad den politiska retoriken gett sken av.

Den andra berättelsen har hävdat att de höga skatterna beror på ineffektiv resursallokering och att skatterna därmed kan sänkas utan att kvaliteten försämras. Dessutom har de höga skatterna motverkat en gynnsam utveckling i näringslivet.

Snarare är det så att skatterna har varit svåra att sänka beroende på just Baumoleffekten. Effekten har dessutom förstärkts av en god ekonomisk utveckling. Förhoppningen att kunna höja produktivitetstillväxten i välfärdstjänsten genom marknadsreformer har inte heller lyckats. Detta visas av att de privat producerade välfärdstjänsterna sedan 1980-talet har upplevt en snabbare prisuppgång än de offentligt producerade tjänsterna.

Man kan inte sänka skatter eller ge sken av att välfärden förbättras genom att låta bli att sänka skatter när den fundamentala kraften man försöker motverka är underliggande prisförändringar. Det är när retoriken krockar med verkligheten som missnöjet uppstår och kanaliseras av de politiska rörelser som menar att de höga skatterna och bristerna i välfärden beror på en tärande underklass med utländsk bakgrund.

För att visa vilken betydelse Baumol­effekten har för finansiering av välfärdstjänster (vård, skola och omsorg), har vi räknat på vilket sätt som skattekvoten, (uttryckt som andel av förvärvsinkomsten) har påverkats av förändringar i demografi, politik och kostnader mellan 1950 och 2015:

Förändringar i demografiskt betingade behov påverkas framför allt av andelen yngre och äldre i förhållande till den förvärvsarbetande befolkningen. Om den andelen ökar, behövs mer resurser i välfärden för att möta behoven. Omvänt så kan resurser flyttas från välfärdssektorn om de demografiska behoven minskar. Som framgår av figuren, bidrog den demografiska utvecklingen till att trycket på skattekvoten minskade under 1950-talet. Från mitten av 1960-talet till mitten av 1980-talet ökade behoven, för att därefter minska något.

Den politiska ambitionen har naturligtvis en betydelse för välfärdstjänsternas utveckling. Den politiska ambitionen uttrycks som hur många fler, eller färre, välfärdstimmar som har lagts på de resurskrävande åldersgrupperna utöver de demografiskt betingade behoven. Det kan uttryckas som skillnaden mellan det faktiska antalet välfärdstimmar och det antal välfärdstimmar som styrs av demografin (givet oförändrat välfärdsåtagande). Som framgår av figuren har förändrade politiska ambitioner haft en förvånansvärt liten betydelse för skattekvoten.

Den stora bidragande orsaken till stigande skatter är ökade kostnader. I vårt exempel mäts dessa kostnader till följd av Baumoleffekten som skillnaden i produktivitetsutveckling mellan välfärdstjänsterna och ekonomin som helhet.

Slutligen visar besparingar hur olika kostnadssänkande effekter har motverkat ett fullt genomslag av Baumoleffekten sedan mitten av 1980-talet (framför allt långsammare löneutveckling).

Stigande kostnader till följd av Baumoleffekten har visat sig vara den viktigaste enskilda faktorn till den stigande skattekvoten sedan 1950-talet och att drivkraften har paradoxalt nog har varit den starka utvecklingen i svensk ekonomi och näringsliv.

För att kunna möta de stigande kostnaderna för välfärdstjänster, som vi förmodligen kommer att se även i framtiden om inte produktivitetstillväxten upphör, behövs en mer realistisk diskussion om välfärdsutmaningarna. Lika lite som sänkta skatter och bibehållen offentligt finansierad välfärd är hållbart, lika orimligt är påståendet att välfärdstjänsterna kan öka med oförändrade skatter.

DN Debatt.14 oktober 2018

Debattartikel

Magnus Lindmark, professor i ekonomisk historia, Umeå universitet och Lars-Fredrik Andersson, docent i ekonomisk historia, Umeå universitet:
”Politiker blundar för orsaken till välfärdens ökade kostnader”

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.