Det finns händelser, som på grund av det ofattbara i sin natur eller i kraft av sin påverkan, bidrar till en påtaglig känsla av ett före och ett efter. Bara det senaste decenniet kan vi räkna till flera sådana händelser; flygkapningarna i USA 2001, tsunamin i Sydostasien 2004, kärnkraftsolyckan i Japan 2011. Alla tre händelserna har medfört stor påverkan på enskilda människors liv men också ändrat de politiska förutsättningarna. Den 22 juli 2011 upplevde Norge och övriga Norden ytterligare en sådan omvälvande händelse; terrordåden i Oslo och på Utøya.
Att 69 unga människor brutalt mördas av politiska skäl i en av världens mest välmående och stabila demokratier inträffar inte utan att det får långtgående politiska konsekvenser. Det finns ett före och ett efter. Hur detta efter kommer att se ut är ännu för tidigt att säga men två huvudspår har utkristalliserat sig.
Det ena spåret kan sammanfattas med de ord som Jens Stoltenberg redan den 22 juli formulerade: ”Svaret på våldet är mer demokrati och mer öppenhet”. I korthet innebär det att alla samhällsaktörer måste inse att de bär ett mer eller mindre stort ansvar för det inträffade. I enlighet med det har de också strävat efter att höja nivån på det politiska samtalet och avstått från påhopp och utpekande av grupper.
Det andra spåret som kunnat skönjas handlar istället om att avsvära sig ansvaret och avfärda gärningsmannen som en ensam galning. Företrädare för denna inriktning beklagar – ibland – de brutala dåden i sig men visar ändå förståelse för motiven och ser dåden som en konsekvens av ett misslyckat mångkulturellt experiment.
Om det första spåret var det dominerande direkt efter dåden så har det nu mattats av. Nu har istället det andra spåret börjat göra sig mer gällande. Vi ser det tydligt i kommentarstrådana på internetforum där 22-juli-dåden bagatelliseras och där gärningsmannen hyllas. Vi ser det också i delar av det politiska etablissemanget. Språkbruket har återigen brutaliserats och flirtarna med främlingsfientliga krafter blivit fler och tydligare. Kort sagt, insikten om att vi bär ett gemensamt ansvar i sättet vi uttrycker oss på och hur vi belyser samhällsproblemen, håller på att mattas av. Detta sker dessutom i en tid av stor osäkerhet runt om i hela Europa.
Den ekonomiska krisen håller Europa i ett järngrepp. I dess spår ser vi ett mer radikaliserat och extremt politiskt landskap. I synnerhet högerextremister har de senaste åren rönt stora framgångar i politiska val över hela kontinenten. De har ett tydligt invandrarfientligt budskap och en främlingsfientlig retorik. De utmålar sig själva som antietablissemang och har därför kunnat slå mynt av massarbetslösheten och fattigdomen. Situationen i Europa i dag påminner på många sätt det samhällsklimat som rådde i 30-talets Tyskland.
På lång sikt ligger naturligtvis lösningarna i att få bukt med krisen, motverka massarbetslösheten och få de skuldtyngda länderna på fötter. Men det finns ändå saker som kan och måste göras på kort sikt.
1. Stå upp för mångkulturen.
Att en nation enbart kan ha en gemensam kultur är en, inte bara naiv och orealistisk, utan i allra högsta grad farlig teori. De regimer som har försökt etablera och upprätthålla någon slags monokultur har varit ytterst brutala och har alla i slutänden misslyckats. Mänskliga kulturer förändras, uppstår och försvinner ständigt. De är en del av utvecklingen men de bidrar också i allra högsta grad till den. Därför måste vi bejaka en utveckling mot ett mer mångkulturellt samhälle. Ett sådant samhälle kommer att öka den individuella friheten men också bidra till att vårt samhälle i stort utvecklas och att vi står bättre rustade för att möta framtidens utmaningar. Men då måste alla vi som säger oss värna mångkulturen också stå upp för den.
2. Sluta flirta med främlingsfientliga krafter.
En oroande tendens är att allt fler politiker som absolut inte vill betraktas som främlingsfientliga ändå mer eller mindre öppet flirtar med främlingsfientliga krafter. Genom att peka ut invandringen i sig som roten till många samhällsproblem och tydligt tala i termer av vi och dom så legitimerar man främlingsfientligheten. Vi ska inte sluta lyfta upp samhällsproblem men vi får inte ansluta oss till samma konspirationsteoretiska tankevärld som extremhögern.
3. För ett konstruktivt politiskt samtal.
Klyftan mellan olika politiska partier i Europa har vidgats. Så har också skett i Norden. Istället för ett konstruktivt politiskt samtal som söker samförstånd i stora politiska frågor så förs en oresonlig polemik som mer syftar till att svartmåla varandra än finna gemensamma lösningar på gemensamma problem. Detta leder till ett förgiftat politiskt klimat och till att de stora samhällsproblemen förblir olösta. En konsekvens är att människor, och särskilt den unga generationen, vänder politiken och samhället ryggen. Den politiska scenen riskerar att bli en skådeplats för extrema rörelser som för utvecklingen bakåt. Lösningen ligger i att vilja och söka tala med varandra och att sträva efter att finna kompromisser och gemensamma lösningar.
I dag är det ett år sedan 69 unga människor fick sätta livet till för att de var politiskt aktiva, för att de trodde på en idé om, och arbetade för, att skapa en bättre värld. Det finns ett före och ett efter den 22 juli. Hur före såg ut står bortom vår påverkan. Däremot är framtiden öppen och det är upp till oss att forma. Vår övertygelse är att det bästa vi kan göra för att hedra de 69 vars liv släcktes men också för vår gemensamma framtid, är att inse att vi alla har ett gemensamt och kollektivt ansvar för samhällsutvecklingen. Vi hedrar offren efter Utøya genom att fortsätta deras kamp, genom att stå upp för det samhälle vi vill ha och vårda det politiska samtalet. Vi kan inte låta extremister bestämma den politiska dagordningen. Och vi låter dem aldrig tysta oss.
Gabriel Wikström
förbundsordförande, Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund
Ellinor Eriksson
förbundssekreterare, Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund.