Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-19 23:51 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/politiker-och-medier-som-polariserar-leker-med-elden/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Politiker och medier som polariserar leker med elden”

Ju mer de båda sidorna polariseras, desto hårdare blir konflikten. Till slut finns ingen återvändo. Det blir krig. Har det fått gå så långt är fredsmäklarens roll nästintill omöjlig, skriver Ann-Marie Åsheden.
Ju mer de båda sidorna polariseras, desto hårdare blir konflikten. Till slut finns ingen återvändo. Det blir krig. Har det fått gå så långt är fredsmäklarens roll nästintill omöjlig, skriver Ann-Marie Åsheden. Foto: IBL

DN DEBATT 22/8. Polarisering används av politiker och andra påverkare för att förtydliga budskapen. Men när aktivister och politiker går för långt och systematiskt förvränger verklighetsbilder och demoniserar motståndare måste medierna ta sitt ansvar och hålla efter dem. Förutsättningen är då att medierna själva inte leker med elden, skriver Ann-Marie Åsheden.

VAL 2018

Man skulle kunna tro att polarisering i samhället är ett naturligt tillstånd, så ofta som det förekommer i mediernas rapportering från verkligheten. Politiker och aktivister misstänkliggör, skuldbelägger och värsta falldemoniserar sina motståndare. Medierna själva beskriver gärna förhållanden i termer av konflikt, i enlighet med medielogiken.

Polarisering förekommer i naturen, där är den att betrakta som ett slags grundlag (reaktion följs av motreaktion, som följs av motreaktion och så vidare). Men mellan människor, grupper och nationer är polarisering ingen grundlag. I dessa sammanhang är den ”man made”.

Visst kan man se polarisering som ett kommunikationsverktyg. Det används därför att politiker och andra påverkare har ett ständigt behov av att förtydliga sina budskap och skilja ut sig i konkurrensen, med syfte att nå sina målgrupper och få sina budskap att slå rot. Det gör ingen skada om det används etiskt, och bara för att profilera sig.

Men detta verktyg kan också användas för att skapa eller förstärka redan existererande konflikter, för att försvaga och splittra motståndare. Särskilt effektivt blir det när avsändaren är skicklig i att avläsa målgruppernas känslor och behov. Om man konsekvent går längre i användningen av polariseringsverktyget – om man systematiskt förvränger verklighetsbilder och demoniserar sina motståndare – ja, då leker man med elden.

Mer realistiskt är nog att vi, medborgarna, tar saken i egna händer och slutar följa de som polariserar för hårt, och naturligtvis slutar rösta på dem när de ställer upp i politiska val.

Mest effektivt brukar polariseringsverktyget användas i de politiska och idémässiga ytterkanterna. I vår tid har sådana krafter vunnit mark på bekostnad av mitten som vanligtvis kommunicerar mer nyanserat. I dag gnuggar sig säkert många i ögonen och frågar sig: Hur kunde det bli vi och dom? Hur kunde Donald Trump väljas till president i USA? Varför vann Brexit i Storbritannien? Hur kunde SD bli ett så stort parti i Sverige? Varför ser det svenska vänsterpartiet ut att gå mot sitt bästa val på länge? Varför kallas så många för ”rasister”? Varför talas det allt mer om nazister?

Det finns förstås flera svar på dessa frågor, men ett av dem är polariseringen.

För medierna är polarisering är ett av knepen i den berättarteknik som används för att göra journalistiken mer lockande. Denna berättarteknik bygger på den klassiska dramaturgin som format sagor och myter sedan urminnes tider.

Polariseringen i det journalistiska berättandet innebär att man försöker skapa en bild av att två tydliga krafter står mot varandra, helst en ond och god kraft – precis som i sagorna. I praktiken ställs en ytterkant mot en annan, en person som säger x mot en som säger motsatsen. De långsiktiga effekterna av en sådana systematiska förvridningar av verkligheten är inte belagda, men sannolikt stora.

Åren kring 2000 nådde detta journalistiska sagoberättande sin höjdpunkt, för att därefter avta. I dag används de dramaturgiska knepen mer återhållsamt. Men återfall förekommer, särskilt när det bränner till – som exempelvis när flyktingströmmarna tilltog under åren 2012–15. Då blev många tongivande journalister aktivister – till priset av förlorat förtroende i just den frågan.

Ett annat exempel är synen på Sverigedemokraterna. Den är kraftigt polariserad sedan mer än tio år; det är vi och dom. Jag tror att mediernas hantering av SD har stärkt den polarisering som finns i politiken och bidrar till att politikerna inte kommer ur sin låsning. Så blir det förstås därför att politikerna är beroende av medierna. Straffet för just denna polarisering kan komma redan i samband med valet. Själv skulle jag gärna se att medieforskarna tar denna ömsesidigt förstärkande interaktion mellan politiker och medier på större allvar.

Även om medierna numera håller igen är skadan av tidigare polariseringar redan skedd. Vi har fått flera nya konflikter i samhället, utöver den gamla mellan höger och vänster i politiken: mellan elit och folk, mellan varsomhelstare och någonstansare, mellan miljövänner och miljöskeptiker, mellan stad och glesbygd, mellan muslimhatare och muslimkramare. Sådana konflikter kan hanteras och mildras. Men de kan också förstärkas – genom polarisering.

Det som gör polariseringen så destruktiv är att den sätter igång en socialpsykologisk dynamik. Den driver in människor i åsiktsgemenskaper som sedan förstärks löpande så att åsikterna blir allt mer konforma och allt mer extrema. Detta sker genom att båda sidor söker fakta som bekräftar vad de redan tror på. Nya argument och ständiga diskussioner inom respektive grupp tillför ny energi och verkar förstärkande.

Detta vet de som försökt medla i en konflikt. De som kan mest om polariseringens dynamik torde vara fredsforskarna och fredsmäklarna. De vet att ju mer de båda sidorna polariseras, desto hårdare blir konflikten. Till slut finns ingen återvändo. Det blir krig. Har det fått gå så långt är fredsmäklarens roll nästintill omöjlig.

Flera konfliktforskare har beskrivit en eskalerande process i fyra faser, där polarisering är den drivande kraften:

1

Parterna har olika åsikter – eller perspektiv – som bygger på i huvudsak korrekta fakta. De har inte krympt den andre till en stereotyp. De har en anständig relation och vill inte varandra illa. De kan kompromissa så att båda blir vinnare. (Detta är den liberala demokratins ideal).

2

Åsikterna har polariserats, och skiljer sig nu tydligare. De bygger delvis på förvridna fakta och falska narrativ. Synen på den andra sidan har snävats in så att denne framstår som svekfull och opålitlig. Tilliten och respekten börjar försvinna. Konflikten är ett faktum.

3

Polariseringen har skärpts och båda sidor har blivit mer extrema. Den andre är nu en klockren fiende som inte längre förtjänar att behandlas med respekt. Hatet lyser i blicken på aktivisterna och sätts på pränt i de sociala medierna. Konflikten har hårdnat.

4

De ursprungliga målen, som en gång förde människor samman i två olika åsiktsgemenskaper, har nu kommit i skymundan och ersatts av målet att förgöra den andra sidan.

Det är alltså inte riskfritt att använda polarisering för att påverka. I många frågor i Sverige befinner vi oss i fas två, i några i fas tre. Då blir frågan: Finns det en väg tillbaka?

Politiker och påverkare kan naturligtvis avstå från att använda polariseringsverktyget på ett sådant sätt att det sätter igång destruktiva processer. Mer realistiskt är nog att vi, medborgarna, tar saken i egna händer och slutar följa de som polariserar för hårt, och naturligtvis slutar rösta på dem när de ställer upp i politiska val.

Ibland kan de som polariserar ha rätt i sak eller i princip. Men det ger dem ingen rätt att leka med elden; det finns ju nästan alltid andra sätt att vinna slagen.

Det finns en institution med makt nog att göra något åt saken: medierna. Deras roll i en demokrati är att hålla efter politiker och andra aktivister. Att genomskåda dem när de polariserar för mycket på falska grunder. Att påpeka när de går över gränsen till propaganda, vilket sker redan i fas två. Förutsättningen för att detta ska fungera är givetvis att medierna själva inte ägnar sig åt att leka med elden.

DN Debatt.22 augusti 2018

Debattartikel

Ann-Marie Åsheden, författare:
”Politiker och medier som polariserar leker med elden”

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.