Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-09-29 12:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/politikerna-lyssnade-inte-pa-varningarna-om-tensta/

DN DEBATT

DN Debatt. ”Politikerna lyssnade inte på varningarna om Tensta”

I valrörelsens slutspurt kom märkliga förslag från båda håll, riktade mot boende i särskilt utsatta områden. Som om vi är av en annan sort, skriver Nalin Pekgul.
Foto: Robin Bäckman

DN DEBATT 15/9.

Jag såg när problemen med kriminalitet och islamism började växa på 90-talet. Redan 2005 varnades för den spirande gängbrottsligheten, men politikerna valde att blunda. Många år har förlorats men samhället kan inte ge upp. Kunskaper i svenska, jobb och att stärka föräldrarnas auktoritet är vad som behövs, skriver Nalin Pekgul, som bott i Tensta i över 40 år.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

I år har valrörelsen dominerats av det eskalerande våldet och skjutningar mellan kriminella grupper som nu även drabbar människor utanför gängen. I valrörelsens slutspurt kom märkliga förslag på åtgärder tänkta att verka brett, riktade mot befolkningen i det som kallas särskilt utsatta områden. Som om vi är av en annan sort. När verkligheten är att Fatima och Ali i till exempel Tensta lika lite som Anna och Johan på Östermalm vill att deras barn ska bli kriminella, skjuta andra eller skjutas ihjäl.

För att ta några exempel på hur befolkningen ska förbättras: Moderaterna fantiserar om att alla barn ska adhd-testas men har inga förslag på insatser därefter. Förslaget framstår som ogenomförbart och därför billigt.

Socialdemokraterna tänker sig en folkomflyttning som ska resultera i att hälften av de som bor här ska ha svenska som modersmål.

Den 5 augusti 1980 kom vi till Sverige och sedan dess har jag bott i Tensta. Då var Tensta som vi upplevde det ett lugnt och tryggt område jämfört med det vi hade flytt ifrån. I slutet av 1990-talet började jag se reella problem växa fram.

I november år 2005 varnade jag för kriminaliteten och den växande islamismen, men min oro avfärdades. Vi var många i samhällsdebatten som varnade för vad vi såg komma. Även polisen reagerade då utan att få gehör. Sedan dess har problemen bara blivit större och större och vi ser resultatet i dag.

Redan i juni 2005 kom rapporten ”Kriminella ungdomsnätverk utanförskapets pris” av Olli Puhakka. Enligt den hade Västerortspolisens ungdomsgrupp identifierat närmare 500 personer mellan 14 och 20 år som var kriminellt aktiva i Järvaområdet. Det var unga män som agerade i gängliknande grupperingar med en relativt fast sammansättning.

Vanliga brott var personrån, misshandel, skadegörelse och narkotikabrott. De använde ofta övervåld mot sina offer. Hot mot vittnen hade blivit en vanlig brottsrubricering i utredningarna. Ungdomsgruppen lyfte upp tre orsaker till kriminaliteten: dåliga skolresultat, bristande föräldraansvar samt en torftig och destruktiv bostadsmiljö. Rapporten fick knappt någon uppmärksamhet.

Fem år senare presenterade dåvarande länspolismästaren i Stockholm, Carin Götblad, utredningen ”Kriminella grupperingar – motverka rekrytering och underlätta avhopp”. Utredningen tog fasta på de orsaker till kriminalitet som Västerortspolisens ungdomsgrupp lyfte fram. Den föreslog satsningar på yrkesträning, arbete och fritidssysselsättning för att motverka sociala problem, psykisk ohälsa och stereotypa könsroller.

Sedan rapporterna publicerades har vi har haft både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Men rapporternas budskap att pojkarnas misslyckanden i skolan är den primära orsaken till utslagning och kriminalitet trängde aldrig fram i politiken. Inte heller insikten att läget var akut.

Hade Carin Götblads förslag satts i verket skulle de ha betytt mycket för att vända den negativa brottsutvecklingen. Tenstabor kanske inte längre skulle känna sig tvingade att flytta till Turkiet, Kenya och Egypten för att rädda sina pojkar från en destruktiv miljö. Den uppgivenhet som jag alltför ofta möter skulle kanske ha kunnat vändas till hopp och stolthet över att bo i Tensta. Jag kan bli ledsen över missade år men samhället kan inte ge upp.

Några förslag till den kommande regeringen:

1. Barn till utrikesfödda behöver tidigt stöd för att lära sig svenska. Inför därför skolplikt från tre års ålder och ge samtidigt deras mammor möjlighet till SFI (Svenska för invandrare) och se till att det håller hög kvalitet.

2. Efter SFI måste mammorna komma vidare till ett yrkesliv och här måste de få hjälp att bryta normer för att motverka påverkan från omgivningen att stanna hemma med sina barn.

Även om föräldrar är lika i sina förhoppningar och sin oro för barnen skiljer sig Fatima och Ali från Anna och Johan i ett viktigt avseende: osäkerheten vad gäller det svenska. De talar sämre svenska än sina barn och de har dåliga kunskaper om det svenska samhället. Som många andra kommer de hit med inställningen att lära sig svenska snabbt för att få ett jobb, men tappar motivationen när de upptäcker att chansen att få ett arbete som kräver kunskaper i svenska är liten. Föräldrarnas osäkerhet ger barnen ett övertag som de vet att utnyttja. Mitt tredje förslag syftar därför till att stärka föräldrarnas auktoritet.

3. Redan vid ankomsten till Sverige bör föräldrar få en första information, som sedan följs upp, om vilka konflikter man kan hamna i när det gäller barnuppfostran. Olika kommunala och statliga företrädare som möter föräldrarna behöver förklara varför det är viktigt att lära sig svenska. Budskapet måste vara tydligt: man kan inte låta sig bli beroende av barnen när de är 7 eller 8 år och sedan försöka bestämma över dem när de är 13 år. Samtidigt måste föräldrarna få stöd av socialtjänsten när de ber om det.

Redan vid ankomsten till Sverige bör föräldrar få en första information, som sedan följs upp, om vilka konflikter man kan hamna i när det gäller barnuppfostran.

Ett fall som berörde mig djupt är den fruktansvärda händelsen i Göteborg i juni förra året då polisen Andreas Danman sköts ihjäl i Biskopsgården. Den som sköt var en 17-årig pojke. En polisman i tjänst som ska skydda oss medborgare förlorade sitt liv. Han kommer aldrig mer att komma hem till sin sambo och deras ofödda barn kommer aldrig att få träffa sin pappa.

Det mesta talar för att skottet avfyrades mot fel person.

Den 17-årige pojkens mamma ska ha sagt till både socialtjänsten och polisen att hon var orolig för att sonen var pressad att utföra någon slags hämnd i en gängkonflikt. Socialtjänsten bedömde inte att det fanns något skyddsbehov. Mamman vände sig till socialtjänsten igen och frågade om hon kunde få hjälp att skicka honom till en släkting i hemlandet. Sådant gör ju inte socialtjänsten, och de sa nej. Med hjälp av släktingar köpte hon till slut en biljett till sonen. Den 16 juli skulle han ha rest. Men då hade det värsta redan hänt. Natten när Andreas Danman sköts ihjäl såg man pojkens mamma gå runt i området och leta efter sin son.

Efter mordet tillsatte kommunen en haveriutredning som visade på flera brister i hur socialtjänsten i Biskopsgården hanterar unga i riskzon för kriminalitet.

Samhällets skyddsnät brast. Jag är övertygad om att Biskopsgården inte är ensamt om detta. I särskilt utsatta områden är det svårare och tyngre problematik. Det är också där vi ska lägga resurserna. Det är där kunskapen ska finnas.

Ämnen i artikeln

Gängvåld
Integration
Göteborg

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt