Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-22 20:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/politiska-sakerhetshot-undergraver-demokratin/

DN Debatt

DN Debatt. ”Politiska ’säkerhetshot’ undergräver demokratin”

Ett exempel på ”säkerhetisering” är Donald Trumps uttalande om att utlysa ett nationellt nödläge med anledning av de migranter som är på väg till USA:s gräns från Centralamerika – för att få loss resurser till muren mot Mexiko, skriver Daniel Färm. Bilden visar den amerikanska presidenten under ett besök vid gränsen den 10 januari.
Ett exempel på ”säkerhetisering” är Donald Trumps uttalande om att utlysa ett nationellt nödläge med anledning av de migranter som är på väg till USA:s gräns från Centralamerika – för att få loss resurser till muren mot Mexiko, skriver Daniel Färm. Bilden visar den amerikanska presidenten under ett besök vid gränsen den 10 januari. Foto: Evan Vucci/TT

DN DEBATT 15/1. Vi ser i dag flera exempel på försök att klassa olika politiska frågor som säkerhetshot – i syfte att säkra ökade resurser eller ökad politisk prioritet utan demokratisk prövning och budgetmässiga avvägningar. Sådana försök kan dock i sig vara ett hot mot demokratin, och därmed paradoxalt nog utgöra ett säkerhetshot, skriver Daniel Färm, tankesmedjan Tiden.

Rätta artikel

Inför Folk och Förvars årliga rikskonferens i Sälen finns det anledning att varna för tendenser till avdemokratiserad ”säkerhetisering”. Vi ser i dag flera exempel på politiska försök att klassa olika politiska frågor som säkerhetshot i syfte att säkra ökade resurser eller ökad politisk prioritet utan demokratisk prövning och budgetmässiga avvägningar.

Det är både bra och viktigt att vidga säkerhetsbegreppet. Klimatförändringar, digitala påverkansoperationer och livsmedelsförsörjning är exempel på icke-militära säkerhetshot som behöver lyftas.

Men en systemkritisk motreaktion pekar på riskerna med så kallad säkerhetisering (securitization): att vissa frågor anses vara så viktiga nationella säkerhetsintressen att de bör lyftas bort från ordinarie demokratiska processer och politiska avvägningar. Statsvetarna Ole Wæver, Barry Buzan och Jaap de Wilde visade redan på 1990-talet hur vissa statliga aktörer var framgångsrika i att ge vissa frågor – ofta militära – en säkerhetsstatus som tillförsäkrade dem oproportionerligt mycket resurser. Sådana försök till säkerhetisering kan dock i sig vara ett hot mot demokratin, och därmed paradoxalt nog utgöra ett potentiellt säkerhetshot.

Det vore välkommet om den säkerhetspolitiska debatten även inkluderade tankar och skarpa förslag kring hur vi ska upprätthålla ett så öppet demokratiskt samtal som möjligt – även i samband med svåra säkerhetshot.

Många politiker, experter och bedömare brukar – inte minst under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen – vara duktiga på att peka på olika säkerhetshot. Det är inte orimligt i sig. Men det är farligt om och när detta leder till försök att sätta frågorna ”över” demokratin. För vem pekar på och skyddar oss mot dessa avdemokratiserande krafter? Vem väktar – för att göra en blinkning till Platon och Juvenalis – väktarna?

Det finns flera historiska exempel på detta synsätt: I det antika Rom kunde senaten i krigstider utse en av konsulerna till diktator, som under en begränsad tid kunde styra som han ville utan inflytande från de representativa organen. Och när Chile gick från diktatur till demokrati i början av 1990-talet fanns ett förbehåll: att anslagen till krigsmakten skulle uppgå till summor som inte var förhandlingsbara i de begynnande demokratiska budgetprocesserna.

Men det finns också flera aktuella svenska och internationella exempel på säkerhetisering:

Uttalanden från Pär Holmgren, Miljöpartiets toppkandidat till Europaparlamentet, om att det kunde vara nödvändigt att avskaffa demokratin för att kunna lösa klimatkrisen. (Detta är – trots vissa inte orimliga förklaringar från Holmgren – dubbelt olyckligt eftersom det har gett klimatskeptiska högerdebattörer en möjlighet att vrida fokus från just den viktiga klimatfrågan.)

Trumps uttalande om att utlysa ett nationellt nödläge med anledning av de migranter som är på väg till USA:s gräns från Centralamerika – för att få loss resurser till muren mot Mexiko. På motsvarande sätt visar uttalanden från Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson, om att Sverige befinner sig i en existentiell kamp om överlevnad, på försök att göra invandring och mångkultur till säkerhetshot – mot den egna idén om en homogen och enhetlig nationell kulturell identitet. Denna säkerhetisering av flyktingar har gått längst i Orbáns Ungern, där frågan har förlorat all sans och balans.

Högerkrav på svenskt Natomedlemskap, vilket skulle innebära ett kraftigt minskat svenskt demokratiskt inflytande över storleken på försvarsanslagen och de egna säkerhetspolitiska vägvalen. Det finns både för- och nackdelar med ett svenskt Natomedlemskap. Rysslands aggressiva uppförande accentuerar behovet av en god svensk försvarsberedskap, som är svår för oss att upprätthålla helt själva. Men ett svenskt Natomedlemskap skulle också – utöver risken för ökad subregional instabilitet och att dras in i Trumps eller Erdogans påhitt – innebära krav på kraftigt höjda militärutgifter, på bekostnad av skola, sjukvård, trygghetssystem, etcetera.

Samtidigt finns det gott om exempel på frågor som inte har säkerhetiserats trots att de bidrar till omfattande död, skada och ohälsa. Antalet döda i trafikolyckor är mångdubbelt fler än de som dör i terroristattacker. Ändå är trafiksäkerhetsfrågorna (till skillnad från terroristbekämpning) inte säkerhetiserade i bemärkelsen att de är undantagna från vanliga budgetöverväganden. Samma sak gäller rökning, industrifetter eller stillasittande, som trots allt utgör allvarliga hot mot jordens befolkning. Tvärtom är de föremål för en öppen och sund folkhälsopolitisk diskussion som vi aldrig skulle drömma om att ”lyfta bort från det partipolitiska käbblet”.

Säkerhetisering handlar inte enbart om resurser, utan också om huruvida det finns en öppenhet för att diskutera frågorna inom ramen för ett öppet, tillåtande och kritiskt politiskt samtal. När president George W Bush inledde Irakkriget och ”the War on Terror” försökte ett antal oberoende journalister ställa ett antal kritiska frågor till ansvariga politiker och militära befälhavare. De bemöttes inte sällan av barska kommentarer att vakta sig väldigt noga, så att de inte agerade på ett sätt som kunde göra att de gjorde sig skyldiga till att understödja fienden. Så här i efterhand kan nog de flesta bedömare vara överens om att det hade varit bra med fler kritiska frågor innan detta snart två årtionden långa och utdragna krig eskalerade utom all kontroll.

”Sanningen är krigets första offer”, brukar det heta. Men behöver det vara så? Det vore välkommet om den säkerhetspolitiska debatten även inkluderade tankar och skarpa förslag kring hur vi ska upprätthålla ett så öppet demokratiskt samtal som möjligt – även i samband med svåra säkerhetshot.

Demokrati är svårt. Den ställer krav på politiker att både ha rätt och få rätt. Det är lätt att uppleva frustration över att andra inte inser hur viktiga ens egna prioriteringar är. Vissa frustreras av att motarbetas av ”etablissemanget” eller ”eliten”. Andra över att väljare röstar på politiker som driver en på många sätt skadlig politik. För miljön. För sammanhållningen i ett samhälle. För internationell stabilitet. För jobb och ekonomi. Men att utifrån det vilja undanta dessa frågor från demokratisk prövning blir ändå helt fel. Även om det handlar om säkerhetshot. Eller ”säkerhetshot”.

För vem ska avgöra vilka frågor som ska ”undantas”, och hur ska det gå till att ”ta tillbaka dem” in i de demokratiska processerna igen? Och vem ska avgöra om, hur mycket och på vilket sätt dessa viktiga insatser ska göras om det inte finns någon demokratisk insyn eller kontroll? Finns det något exempel från historien där avdemokratisering inte har lett till maktmissbruk, utan genomförts på ett ansvarsfullt, måttligt och hänsynstagande sätt? Till syvende och sist är det svårt att se något annan legitim lösning än den som anges i vår grundlag: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Det gäller även i försvars- och säkerhetspolitiken.