Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-22 14:25

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/populisterna-anvander-sin-makt-for-att-kolonisera-staten/

DN Debatt

DN Debatt. ”Populisterna använder sin makt för att kolonisera staten”

USA:s president Donald Trump utser systematiskt personer som han uppfattar som lojala till höga positioner i den offentliga administrationen, och Turkiets ledare Recep Tayyip Erdogan har på politiska grunder avskedat fler än 160.000 tjänstemän och forskare/lärare, skriver Bo Rothstein. Foto: TT

DN DEBATT 24/3. En olycklig formulering i grundlagen öppnar upp för att ”demokratisk totalitarism” kan bli verklighet även i Sverige i framtiden. I ljuset av populismens politiska framgångar, där bland annat Turkiets och USA:s ledare fyller positioner i den offentliga sektorn med ”sitt folk”, bör man överväga att se över denna skrivning, skriver Bo Rothstein.

Rätta artikel

Den politiska inriktning som brukar betecknas som ”populism” har ökat dramatiskt under de senaste tio åren. Företeelsen kan definieras på olika vis men ett vanligt förekommande synsätt är att den bryter med den etablerade höger-vänster dimensionen inom västerländsk politik och i stället försöker etablera att huvudmotsättningen i samhället går mellan ”det vanliga folket” och ”den korrupta politiska eliten”. Populistiska politiker anser sig ofta företräda ett etniskt och nationellt sammanhållet folk som de anser har förts bakom ljuset av olika egenintresserade, kosmopolitiska och globalt orienterade elitgrupper.

Bland de senare återfinns naturligtvis de etablerade politiska partiernas ledare men även eliter som grundar sin ställning på expertis av olika slag, vilken kan vara kulturell, ekonomisk eller akademisk. Populistiska politiker underkänner ofta den existerande demokratiska processen och hävdar att enbart de och inte de faktiskt valda politikerna från andra partier förmår representera ”det verkliga folkets” intressen.

Mycket intellektuell möda har lagts på att försöka förklara varför populistiska politiker i så många val världen över på senare tid nått så stora framgångar. Man har pekat på den starkt ökande ekonomiska ojämlikheten i många länder, invandringsfrågan och globaliseringens effekter. Detta är viktig kunskap men en fråga i denna centrala politiska förändring har den samhällsvetenskapliga forskningen nästan helt missat, nämligen vad gör populistiska partier när de väl kommer till makten? Vilken syn på staten och vilken uppfattning om demokratin företräder man i praktisk handling?

Den västerländska demokratin ger inte majoriteten total makt utan innefattar ett stort antal fristående institutioner.

Ett undantag är statsvetaren Jan Werner Müller som hävdat att populistiska politiker vill ”kolonisera” staten. Vad som sker i till Brasilien, Mexiko, Polen, Turkiet, Ungern, Venezuela och USA vittnar tydligt om denna inriktning. Den demokratiskt valde Erdogan har på politiska grunder avskedat mer än 160.000 tjänstemän och akademiska forskare/lärare i Turkiet. Enligt vissa uppgifter avser den nyvalde vänsterpresidenten Andrés Manuel López Obrador i Mexiko att avskeda närmare 200.000 statstjänstemän eftersom han uppfattar dessa som icke-partilojala.

När det Muslimska brödraskapet efter valet 2012 erhöll regeringsmakten i Egypten började man genast försöka fylla positioner i den offentliga sektorn med ”sitt folk”. I Ungern har Viktor Orbán drivit ett framstående universitet att lämna landet och hans parti vill förbjuda genusforskning vid de ungerska universiteten. Donald Trump utser systematiskt personer som han uppfattar som direkt lojala till chefspositioner i den offentliga administrationen, även till helt ”opolitiska” verksamheter som till exempel den amerikanska väderlekstjänsten.

Detta gör man inte enbart för att kunna belöna sina partiaktivister utan det förefaller snarare vara en effekt av den demokratiuppfattning som populistiska politiker omfattar. Den ”kolonisering” av statsapparaten och de offentliga kulturinstitutionerna som man driver bygger på att enbart de som är lojala med den för tillfället styrande politiska majoriteten har rätt att inneha positioner med inflytande i den offentliga sfären. Man kan med andra ord benämna denna uppfattning som en slags ”demokratisk totalitarism”. Demokratisk, eftersom man faktiskt i många fall har en majoritet av väljarna med sig, ”totalitarism” eftersom den makt som detta generar anser man skall genomsyra alla samhällssfärer och prägla hela statsapparaten.

Den allmänt omfattade demokratisyn som präglat vår typ av samhällen är till skillnad från den ”demokratiska totalitarismen” faktiskt rätt begränsad. Vi anser inte att alla domare eller chefer i den offentliga förvaltningen ska dela den för tillfället rådande majoritetens politiska värderingar. Vi tänker inte alla chefer för våra offentligt finansierade teatrar, operahus, muséer och andra kulturinstitutioner skall vara den sittande regeringens politiska megafoner. Vi tänker inte oss att ledarna för våra humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningsinstitutioner skall dansa efter den sittande regeringens pipa och inte heller att regeringen kan förbjuda forskning om frågor som man finner politiskt olämpliga. Inom kulturpolitiken vill vi inte se att enbart författare eller bokförlag vars böcker faller den sittande kulturministern på läppen ska erhålla ekonomiskt stöd.

Den västerländska demokratin ger inte majoriteten total makt utan innefattar ett stort antal fristående institutioner. Det har förvisso syndats på nåden inom detta område också inom vårt land, till exempel när det gällt att utse ambassadörer och generaldirektörer för landets ämbetsverk. Det har också tillkommit ett antal ämbetsverk som mera har till uppgift att propagera för regeringens politik än att administrera ett effektivt genomförande av lagar och förordningar, vad jag i andra sammanhang benämnt ”ideologiska statsapparater”.

Men i huvudsak har chefspositioner inom den offentliga sektorn, domare och professorer tillsatts på meritokratiska grunder, det vill säga efter kompetens i linje med vad som i grundlagen benämns ”förtjänst och skicklighet”. Man kan också se detta i språkbruket. Vi är i allmänhet positiva till att människor engagerar sig politiskt men vi ogillar ”politisering”. Detta bygger på att vi i allmänhet anser att det finns en annan grund än den politiska majoritetslinjen för inflytande i den offentliga sfären, nämligen just kompetens.

Forskningen visar på ett mycket tydligt samband, nämligen att länder som värnar om kompetens i stället för politisk lojalitet när det gäller tillsättandet av tjänster inom staten både är mycket mer framgångsrika när det gäller att hålla korruption nere och att de också når bättre resultat vad gäller standardmåtten på mänsklig välfärd. Populisternas ”kolonisering” av staten kommer inte att föra något gott med sig.

Det finns i detta sammanhang skäl att uppmärksamma att det finns en tämligen olycklig formulering i den svenska grundlagen. I en av de mest centrala paragraferna stadgas nämligen följande: ”Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden…”. Hur detta skall tolkas kan naturligtvis diskuteras, men med formuleringen ”alla områden” inbjuder den dessvärre till just den ”demokratiska totalitarism” som utmärker den övervägande delen av världens populistiska partier.

Paragrafen kan mycket väl komma att tolkas som att den politiska majoriteten äger rätt att ”politisera” hela den offentliga förvaltningen inklusive universiteten och de offentliga kulturinstitutionerna. Detta har säkerligen inte varit avsikten när denna formulering kom till under 1970-talet, men i ljuset av populismens illavarslande politiska framgångar borde en översyn av detta stadgande i grundlagen snarast övervägas.