Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-27 03:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/professionella-larare-maste-ges-veto-mot-skolledningen/

DN Debatt

DN Debatt. ”Professionella lärare måste ges veto mot skolledningen”

Lärare tvingas ägna stor tid av sin vardag åt att följa detaljstyrande direktiv, som inte självklart leder till bästa resultat för eleverna. Man gör inte det man anser vara bäst för eleverna, utan det man tvingas till, skriver Daniel Sandin. Foto: Henrik Montgomery/TT

DN DEBATT 6/3. Det är vanligt att skolledningen tvingar lärare att göra sådant som inte finns detaljuttryckt i skolans styrdokument och som lärarna anser är negativt för undervisningen. Lärarkollegierna behöver därför någon form av vetorätt. Utbildningsminister Anna Ekström bör snarast undersöka möjligheten att lagstifta om denna frihet, skriver läraren Daniel Sandin.

Rätta artikel

Vi har lärarbrist i Sverige i dag. Framtiden tycks inte bli bättre. Alldeles för få kompetenta studenter vill bli lärare. Och alldeles för många utbildade lärare lämnar i förtid. Vad är orsaken?

Det är ingen nyhet att lärares status och auktoritet gradvis har minskat under de senaste decennierna. Visst har lönerna höjts markant. Men det räcker inte. Många lärare upplever sig pressade av krav och kontroll som gör att de hindras att göra ett bra jobb. Många lärare känner att de inte förmår att göra vad de vet är bäst för eleverna. Inte konstigt att man slutar som lärare då.

Många forskare brukar sammanfatta skolutvecklingen i Sverige under de senaste decennierna med att vi gått från ett tillitsbaserat till ett kontrollbaserat styrsystem. Förr ansåg man det ofta vara tillräckligt att lita på att lärarna uppfyllde verksamhetsmålen. Numera upplevs behovet av kontroll och uppföljning som större. Orsakerna till denna utveckling är flera. Bland annat brukar marknadsanpassningen av skolan och att skolan inte längre är statlig lyftas fram som viktiga förklaringar.

De flesta lärare, precis som i alla andra yrkesgrupper, är kompetenta yrkespersoner med såväl lång utbildning som bred erfarenhet. Vad vinner man på att kontrollera dem?

Man kan kanske spontant tänka att det väl är bra att lärare kontrolleras. Annars kan de ju hitta på vad som helst. Det är så klart sant. Bland lärare finns, precis som i alla andra yrkesgrupper, en del mindre lyckade yrkesutövare. Dessa ska naturligtvis inte få fria händer att göra vad de vill med eleverna. Men de flesta lärare, precis som i alla andra yrkesgrupper, är kompetenta yrkespersoner med såväl lång utbildning som bred erfarenhet. Vad vinner man på att kontrollera dem?

Faktum är att man inte tycks vinna någonting. Däremot förlorar man en massa. För kontroll leder till krav av olika slag. Och dessa blir ofta kontraproduktiva. Lärare måste ägna stor tid av sin vardag åt att följa centrala, detaljstyrande direktiv, som inte självklart leder till bästa resultat för eleverna. Man gör inte längre det man anser vara bäst för eleverna, utan man gör det som man tvingas göra. När det gäller den stora majoriteten utbildade, duktiga och erfarna lärare blir resultatet av denna toppstyrning, att kompetenta lärare gör något annat än vad som är bäst för eleverna. Det vinner naturligtvis ingen på.

För den som inte är insatt i skolans verksamhet kan ovanstående verklighetsbeskrivning tyckas märklig. Kontrollen har ju ett gott syfte. Det är sant. Men i praktiken leder den stora styrningen till resultat som är kontraproduktiva för verksamheten. Det beror bland annat på att det inte går att kontrollera en så komplex verksamhet som undervisning centralt. Varje skola, elevgrupp och elev är unik. Det måste lärare beakta. Och därför måste lärare vara de som bestämmer.

Så vad kan vi då göra? Och hur kan vi göra det? Man kan sammanfatta svaret på dessa frågor i fyra punkter. Vi kan kalla det fyra förutsättningar för professionell frihet för lärare. Vill vi skapa en skola där eleverna får den bästa undervisningen måste dessa fyra förutsättningar uppfyllas.

1 Den första förutsättningen handlar om en insikt. Man måste förstå att det bara är lärare som kan veta vad som är bäst för just de elever som läraren möter. Därför måste lärarna få makt över alla frågor som rör dem och eleverna. Det gäller allt från vilka digitala verktyg som inhandlas till hur man kommunicerar med elever och föräldrar. Och naturligtvis måste man få full rätt att styra undervisningen utifrån elevernas behov. Det borde vara självklart, men är det inte.

2 Den andra förutsättningen för frihet är att ge lärare möjlighet till kollegial samverkan. För att ge lärare frihet och makt handlar absolut inte om att ge lärare som individer ett fullständigt frikort att göra precis vad som faller dem in. Det handlar om att ge lärare som grupp mandat att styra. Och då måste man skapa strukturer för det. Man måste ge lärare möjlighet till gemensam reflektion kring centrala verksamhetsfrågor. Då kommer lärares beprövade erfarenhet fram, och mindre erfarna och kompetenta lärare kan också få stöd av gruppen.

3 Den tredje förutsättningen för att lärare ska kunna få frihet att göra det som är bäst för eleverna är att det faktiskt är möjligt att ge lärarna denna frihet, rent formellt alltså. Många gånger motiveras diverse krav och pålagor med att det är regelverken som kräver det. Och visst, toppstyrningen är ett faktum. Men en närmare granskning av skollag, läroplaner och andra styrdokument leder till en tydlig slutsats: det finns ett stort frirum att erövra. Kraven är absolut inte så detaljstyrande som man ofta tycks tro.

4 Men rent praktiskt då? Hur ska lärare få möjlighet att tillsammans med andra lärare leda den pedagogiska verksamheten? Det leder oss in på den fjärde förutsättningen. Lärare behöver stöd. Skolledningen är central. En större professionell frihet kräver en annan syn på hur man styr en organisation än den gängse. Man brukar tala om att förändra styrkedjan från ett top-down till ett bottom-up-perspektiv. Det är inte lätt. Men det går!

Det är naturligtvis inte alla skolledare som förmår att göra vad som krävs. Det är således inte alls självklart att lärarna på en skola får det stöd de behöver. Inte ens en skolledare som delar analysen ovan kan självklart bryta sig loss och förändra strukturen. Det är lätt att fastna i mitten av styrkedjan, mellan toppen och botten så att säga. Det är utifrån denna slutsats som denna debattartikels skarpa förslag utgår.

Lärare behöver ett centralt formulerat och lagstadgat stöd. Man kan till exempel tänka sig en portalparagraf i skollagen som slår fast att ett lärarkollegium ska vara omöjligt att köra över under vissa omständigheter. Det är till exempel vanligt att lärare tvingas göra saker som de upplever negativa för kärnverksamheten, det vill säga undervisningen. Om sådana tvingande direktiv inte är direkt detaljuttryckta styrdokumenten – och det är de alltså sällan – bör det vara självklart att lärare kan säga nej, och i stället låta skolledningen arbeta om direktiven i enlighet med de behov som lärare uttrycker. Med nuvarande organisation av skolan är det långt ifrån självklart att så sker. Och det går alltid ut över eleverna.

Lärare, som grupp, behöver således någon form av vetorätt. Detta är i teorin möjligt för varje skolledare att införa redan i morgon. Men praktiken ser annorlunda ut på de flesta håll. Därför krävs ett centralt stöd i lagen.

Min uppmaning riktar sig därför till utbildningsminister Anna Ekström. Undersök vilka möjligheter det finns att stärka lärares professionella frihet! Undersök möjligheten att lagstifta denna frihet. Tillsätt en utredning om det behövs. Men agera nu, för det brådskar.