Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-03-29 17:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/radda-svenskt-kulturliv-med-katastrofplan-fran-trettiotalet/

DN Debatt

DN Debatt. ”Rädda svenskt kulturliv med katastrofplan från trettiotalet”

Fotografen Walker Evans var en av de konstnärer som inledde sin yrkesbana i programmet ”Public works of art project” – en del av ”New Deal”, skriver Po Tidholm. Bilden visar Bud Fields familj i Hale County, Alabama, år 1936.
Fotografen Walker Evans var en av de konstnärer som inledde sin yrkesbana i programmet ”Public works of art project” – en del av ”New Deal”, skriver Po Tidholm. Bilden visar Bud Fields familj i Hale County, Alabama, år 1936. Foto: Walker Evans/Alamy

DN DEBATT 19/3. 

Po Tidholm: Risken är att den av viruset orsakade ekonomiska krisen i kultursektorn utvecklas till en kris för det som är kulturens uppgift.

Den uppgift som är att skildra, gestalta och sätta in vår gemensamma samtid i ett sammanhang. Därför behövs nu snabbt en katastrofplan som kan ge kulturarbetare möjlighet att under konstnärlig frihet dokumentera, gestalta och skildra Sverige under virusets tid.

Kulturlivet behöver en katastrofplan. Få är så exponerade för den ekonomiska kris som det nya coronaviruset plötsligt försatt oss i som landets kulturarbetare. Anställda på institutioner kan på kort sikt hoppas på att få behålla lönen, men framtiden är oviss även för dem. För kulturlivets frilansare är krisen redan ett faktum. Avbokningarna skedde ögonblickligen, och med dem ströps den ur hand i mun-ekonomi som är branschaktörernas allmänna verklighet. Detta gäller inom alla genrer, från kulturskribenter till museipedagoger, från skådespelare till fotografer. Hålet uppenbarade sig och alla störtade ned i det.

Samhällets krismedvetande ökar nu för varje dag, och ingen opponerar sig mot att stora företag får krishjälp, eller att småföretagare erbjuds uppskov med skatten. Empatin verkar dock inte hittills omfatta kulturlivets prekariat. Dels finns det – tror jag – en vanföreställning om kulturarbetarens privilegierade position, men också en märklig uppfattning om att kulturskapande nog ändå inte är ett riktigt hederligt arbete. Och följaktligen kan det alltså ifrågasättas om den som inte har ett arbete i samhällets ögon bör erbjudas kompensation när icke-arbetet rycks ifrån dem. Kulturminister Amanda Lind (MP) presenterade några lösningar i ett möte med kulturarbetarnas samarbetsorganisation Klys häromdagen, men inga som var direkt riktade till kultursektorn.

Vintern 1934 var en av de kallaste man upplevt i nordöstra USA. Den stora depressionen, som förstås fick sitt namn först i efterhand, var på väg mot sin absoluta botten och arbetslösheten hade nått 25 procent när Franklin D Roosevelt rullade ut förlagan till det som senare skulle bli ”New deal”. Genom att skapa enkla arbeten i offentlig sektor ville man lyfta moralen och skänka värdighet åt män som gått på understöd och inte förmått försörja sina familjer.

Till en början fanns ingen tanke på att inkludera konstnärer. Eftersom konstnär inte heller vid denna tidpunkt i historien betraktades som ett riktigt yrke hade de ju till att börja med inte förlorat jobbet i vanlig mening. Tills Harry Hopkins, den tjänsteman som Roosevelt satt att sköta projektet, lär ha sagt att ”Hell, they’ve got to eat just like other people”.

Förslag som gör att frilansare och projekt- och timanställda också bör omfattas av a-kassa och socialförsäkring är viktiga. Men de sätter inte människor i arbete med det de är bäst på.

”Public works of art project” var i gång på några veckor. Konstnärerna fick jobb utifrån behov och skicklighet och fick till en början mest göra konstnärliga utsmyckningar och muralmålningar på offentliga byggnader. Men projektet svällde snart, och kom att omfatta oljemåleri, fotografi, design, hantverk och utbildningsinsatser. Statens kriterier var enkla; konstnärerna skulle utgå ifrån amerikanska scenerier, men själva gestaltningen var fri. Mellan 1934 och 1943 sysselsatte projektet över 10.000 konstnärer. Mark Rothko, Walker Evans, Dorothea Lange, Diego Rivera och Jackson Pollock var bara några av de konstnärer som inledde sina yrkes­banor i programmet. Vilket antyder det övertydliga: Detta var mer än en arbetsmarknadsåtgärd.

När depressionen var över fanns skildringarna kvar. Vissa av dem var strikt dokumentära, andra hade en svindlande verkshöjd. För många amerikaner var det en uppenbarelse att inse att landet hade konstnärer till att börja med, att det fanns en konstscen som kunde mäta sig med den europeiska i kvalitet och angelägenhet. Det kom att prägla amerikanskt kulturliv under hela 1900-talet.

Det är inte vinter på trettiotalet, och jämförelser haltar alltid. Men krisen vi ser i vår svenska kultursektor just nu är sannolikt redan den värsta i modern tid. Det är en ekonomisk kris för den individuella kulturarbetaren, men det kan mycket väl också utvecklas till en kris för det som är kulturens uppgift; att skildra, gestalta och kontextualisera vår gemensamma samtid.

Ironin är givetvis att kulturen och kulturarbetarna behövs mer än någonsin just nu. Det är lärdomen från det amerikanska trettiotalet. Utan Walker Evans fotografi hade vi inte förstått hur en omfattande samhällskris verkligen såg ut eller kändes. Kulturen har en viktig roll att spela i denna mycket märkliga och omvälvande tid.

Men lärdomen är också att det är möjligt att göra något.

Understödet till svensk kultur går via flera kanaler. Statens kulturråd hanterar de största summorna. Myndigheten slussar ut pengar till regionerna genom Kultursamverkansmodellen där de växlas upp med lokala medel. De går i sin tur vidare till bibliotek, teatrar, museer och andra institutioner, men även i förlängningen till den ideella sektorn och de fria utövarna. Kulturrådet hanterar också stödet till bland annat kulturtidskrifterna, arrangörerna och till förlag och skivbolag.

Pengar till individuella kulturarbetare går via Konstnärsnämnden, Författarfonden, Kulturbryggan, Svenska Akademien och en rad andra mindre fonder, nämnder och stiftelser. Både statliga och fristående. I nästan samtliga fall sker de konstnärliga bedömningarna av expertgrupper bestående av kulturarbetare.

Medan anställda på institutioner omfattas av befintliga trygghetssystem är de fria kulturarbetarna nu ofta helt exponerade för ekonomisk ruin.

Förslag som gör att frilansare och projekt- och timanställda också bör omfattas av a-kassa och socialförsäkring är viktiga. Men de sätter inte människor i arbete med det de är bäst på.

Därför skulle en farbar väg kunna vara att nyss nämnda organisationer snabbt sammankallar sina styrelser och nämnder och gör generösa special­utlysningar med korta och effektiva ansökningsprocesser. Detta kan göras med befintliga medel ur kommande års budgetar i vissa fall, eller ännu hellre med tillskott eller löften om extra pengar från finans- och kulturdepartementen. Infrastrukturen finns redan, kompetensen att bedöma kvaliteten och angelägenheten i projekten likaså. Dessutom sitter bidrags- och stipendienämndernas experter ofta i samma båt som de sökande själva.

Vill man använda specifika kriterier för utlysningarna skulle de – precis som under 30-talets amerikanska kulturunderstödsprogram – kunna handla om att under konstnärlig frihet dokumentera, gestalta och skildra Sverige under virusets tid. I skrivande stund är ett antal stora finlandssvenska fonder på väg att sjösätta liknande lösningar under rubriken ”Kultur under tiden”.

Lamslagna institutioner kan också vara en del i projektet. Med tillfälliga regeländringar kan friställda med­arbetare sättas i arbete med insamling, skrivande och rådgivande arbete.

Detta krävs:

• Statliga tillskott till stiftelser och fonder.

• Snabba utlysningar och beredningar.

• Flexibilitet och eventuella regel­ändringar.

• Förändrade uppdrag och arbets­beskrivningar för offentligt finansierade institutioner.

Processen kan med god vilja gå fort, och går utmärkt att driva genom decentraliserat distansarbete. Det konstnärliga arbetet får anpassas efter rådande förutsättningar. Om detta blev verklighet skulle det inte bara rädda kultur­arbetarnas hushållsekonomi – det skulle framför allt kunna resultera i fantastisk konst, litteratur, teater eller fotografi; kultur som skulle få en verklig och långvarig betydelse i människors liv. Ett bidrag till den kollektiva berättelsen om vårt land i en exceptionell tid.