Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Reformfega regeringar blir sällan återvalda”

109 regeringar undersökta. De två stora partierna i Sverige misstolkar flyktiga opinionsyttringar och avstår från nödvändiga reformer. Den strategin leder dem fel. Vår analys visar i stället att modiga och reformvilliga politiker belönas långsiktigt av väljarna, skriver Stefan Fölster och Nima Sanandaji.

I den politiska debatt som just nu pågår kan man dra en bestämd slutsats: Sverige står handlingsförlamat inför en rad stora samhällsutmaningar därför att de två stora partierna misstolkar flyktiga opinionsyttringar.

Vår analys av vad som hänt med 109 regeringar i rika länder som liknar Sverige visar att väljarna genomgående istället belönar modiga politiker som vågar leda opinionen för reformer som lyfter tillväxt och sysselsättning. Det är ett tydligt resultat som redovisas i boken ”Renaissance for Reforms” som tagits fram i samarbete med Institute of Economic Affairs i London.

Båda stora partier i Sverige håller sig numera med staber av konsulter som analyserar svenskars åsikter. Budskap knådas till lockbeten som ska spegla väljares egna funderingar. Detta arbete är till synes systematiskt, men utvärderas enbart i termer av hur det ger omedelbart utslag på opinionssiffrorna. Metoden bäddar för kvartalspolitik. När väljare är osäkra blir politiken handlingsförlamad. Även politiker som vet bättre förvandlas till slavar under illa underbyggda bilder av en dagsaktuell opinion.

Kjell-Olof Feldt beskrev detta dilemma med orden: ”Det som är ekonomiskt nödvändigt är ofta politiskt omöjligt, och när det har blivit politiskt möjligt är det ekonomiskt för sent”. Jean-Claude Juncker, som var Luxemburgs premiärminister i nära 19 år, och lanseras som EU-presidentkandidat, förklarade: ”Vi vet alla vad som behöver göras, vi vet bara inte hur man blir återvald efteråt”.

Tack vare den logiken förblir många av Sveriges stora utmaningar obesvarade. Välfärdens utmaningar möts med utredningar om vinstbegränsningar. Arbetslöshet möts med smärre justeringar i arbetsmarknadsprogram som fått underbetyg i decennier. Efter år av hård kritik mot Arbetsförmedlingen törs regeringen inte mer än att tillsätta en utredning. Bostadskrisen hanteras med finlir i stället för en handlingsförmåga liknande pensions- eller skattereformerna i början på 1990-talet.

Genom att studera 109 regeringar under två decennier i 29 olika OECD-länder har vi undersökt om rädslan för tillväxtreformer verkligen har fog för sig. Leder reformvilja verkligen till valnederlag? Regeringars satsningar på tillväxtreformer mäter vi på olika sätt. Ett vedertaget mått är hur länder klättrar eller faller i ett index av hur centralstyrda länders ekonomier är, det så kallade indexet över ekonomisk frihet. Länder som begränsar konkurrens och handel genom regleringar, tar ut höga skatter, eller inskränker äganderätten har ett lågt indexvärde, och i snitt även sämre tillväxt.

Göran Perssons regering mellan 1998 och 2002 tillhör enligt detta mått en av de mest reformorienterade regeringarna under hela perioden, och blev mycket riktigt omvald. Nästa socialdemokratiska regering — under Göran Persson — ökade knappt Sveriges ekonomiska frihet, och förlorade valet 2006. Den efterföljande Alliansregeringen ökade graden av ekonomisk frihet och blev omvald 2010. Sedan dess har Alliansen tonat ned reformambitionerna markant, och tappar i opinionen, vilket är helt i linje med våra resultat.

Vår studie visar att den genomsnittliga OECD-regeringen som blev omvald under perioden har varit mer benägen att öka ekonomisk frihet än de regeringar som förlorade. Högerregeringar som vann omval ökade ekonomisk frihet lite mer än högerregeringar som förlorade omval. Vänsterregeringarna som omvaldes ökade däremot graden av ekonomisk frihet med hela 60 procent mer än vad de genomsnittliga högerregeringarna gjorde. Vänsterregeringar som minskade ekonomisk frihet, eller enbart lämnade den oförändrad, blev sällan långvariga.

Djupare analyser av enskilda länder bekräftar empirin. Under 1980-talet hade Australien en problematisk ekonomisk situation, inte olikt den svenska. Den socialdemokratiska premiärministern Bob Hawke sjösatte då omfattande tillväxtreformer, inklusive införandet av fria kapitalmarknader, liberaliseringar av arbetsmarknaden, övergång mot mer decentraliserad löneförhandling och sänkta skatter på företagande och investeringar. I stället för att förlora nästa val, så belönades socialdemokraterna av väljarna och vann fyra val i sträck. Partiet fortsatte under hela regeringsperioden mellan 1983 och 1996 att driva nya reformer. Resultatet är att Australien upplevt mer än två decennier av oavbruten tillväxt och lyckats väl med att integrera en stor utlandsfödd befolkning. Tillväxten har också lyft välfärden. Den förväntade livslängden i Australien har till exempel kommit ikapp Sveriges och se ut att vara på väg att gå om.

Jean Chrétien drev på en liknande process när han 1993 blev premiärminister för en socialdemokratisk regering i Kanada. Hans reformvänliga finansminister Paul Martin genomförde omfattande skattesänkningar och nedskärningar av jordbruksstödet och olika bidragssystem till individer och företag. Reformerna var knappast kortsiktigt populära inom det egna partiet eller bland allmänheten. Men de gav god effekt, vilket gjorde att Chrétiens regering återvaldes både 1997 och 2000. Socialdemokraterna vann sedan ytterligare en gång 2004 med en reformagenda under en ny partiledare, Paul Martin. Kanada har gått ifrån att ha stora budgetunderskott och en stagnerande ekonomi till att bli en magnet för talanger och företag från hela världen.

En slutsats är att framgångsrika reformer under en mandatperiod tenderar att skapa ökad efterfrågan för förändringar under nästa mandatperiod. I Sverige har dock både Göran Perssons och Fredrik Reinfeldts regeringar först blivit omvalda på basis av reformorienterad politik, men sedan tonat ned ambitionerna under följande mandatperiod.

En mer lovande väg för de stora partierna vore att stå för nytänkande reformer. Socialdemokraterna har under senare tid överraskat med förslaget att minska statlig byråkrati med 10 miljarder kronor, samt med Framtidskontraktet i Stockholm där punkt 1 är ”ingen som kan jobba ska gå på socialbidrag”. Likheten är tydlig med hur Bill Clinton vidareutvecklade Republikanernas ”Contract with America”. Reformerna var till en början kontroversiella i det egna partiet, men lyckades halvera socialbidragsberoende och hjälpte Clinton att bli omvald.

Enskilda reformförslag räcker dock inte om dem, som i socialdemokraternas strategi, överskuggas av betydande skatte- och bidragshöjningar. Inte heller moderaternas strategi att sudda ut reformambitionerna och själva föreslå högre skatter får stöd av empirin. Dessa strategier ligger i måhända i linje med de råd som en del opinionskonsulter ger partierna. Men för långsiktig politisk framgång krävs tydligare visioner för förändring. Partier som bildar opinion för reformer som på allvar tar itu med samhällsproblem lyckas bättre än de som driver med nyckfulla opinionsvindar.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.