Sedan mer än 35 år orsakar 20.000 ton giftigt gruvavfall från Rönnskärsverken i Sverige hälso- och miljöskador i staden Arica i norra Chile. Genom att skeppa dit avfallet 1984–85 kunde Boliden undkomma hårdare svenska miljöskyddskrav och bli av med ett kostsamt miljöproblem på hemmaplan. I stället skapade Boliden ett allvarligt miljö­problem som fortfarande finns kvar i Arica. Svenska staten kände till utförseln, men gjorde inget för att stoppa den.

Bolidens ansvar för skadorna i Arica var 2013–2019 föremål för en omfattande rättsprocess, ”Arica Victims mot Boliden Mineral”. I målet drev Arica Victims ersättningskrav för cirka 800 personer mot Boliden för skador på grund av avfallet. Frågorna om Bolidens ansvar och vårdslöshet prövades emellertid aldrig slutligt i sak eftersom hovrätten ansåg att skadestånds­anspråken var preskriberade. Men även om Arica Victims hade vunnit rättsprocessen mot Boliden, skulle avfallet ha varit kvar i Arica med alla de risker det innebär (enligt sajten Environmental Justice Atlas har mer än 10.000 personer påverkats direkt eller indirekt av avfallet).

Medan Bolidens ansvar har fått stor uppmärksamhet, bland annat genom dokumentärfilmerna ”Blybarnen”, från 2009, och ”Arica”, med svensk premiär i mars i år, har svenska statens ansvar hamnat i skuggan.

Boliden varken sökte eller fick något tillstånd till att frakta avfallet till Chile, men det är väl belagt att Naturvårdsverket kände till utförseln medan den pågick.

Boliden varken sökte eller fick något tillstånd till att frakta avfallet till Chile, men det är väl belagt att Naturvårdsverket kände till utförseln medan den pågick.

Avgörande för statens ansvar är dels vad som krävdes av Sverige vid tidpunkten för utförseln av avfallet och därefter, dels vad Sverige har gjort eller underlåtit att göra. De regler och normer som gällde vid tiden för Bolidens avfallstransporter ställde tydliga krav på Sverige.

För det första gällde då, som nu, den grundläggande regeln i internationell rätt, att stater måste se till att verksamheter som omfattas av deras rättstillämpning och kontroll inte orsakar skada på andra länders miljö. För det andra hade OECD, där Sverige ingår, i februari 1984 – alltså innan transporterna ägde rum – fattat beslut om ”Principer för gränsöverskridande förflyttningar av farligt avfall”. Enligt OECD:s principer skulle medlemsländerna kräva att företagen inte genomförde avfallstransporter i strid med gällande lagstiftning. De skulle dessutom kräva att företagen återtog ansvaret för avfallshanteringen, om nödvändigt genom att återimportera avfallet, ifall säkert förvar eller återvinning i mottagarlandet inte kunde fullföljas. OECD:s principer kom att utvecklas i 1989 års Baselkonvention om farligt avfall, som Sverige är part till.

Svenska staten har inte vid något tillfälle agerat i enlighet med dessa principer ifråga om avfallet i Arica.

Boliden varken sökte eller fick något tillstånd till att frakta avfallet till Chile, men det är väl belagt att Naturvårdsverket kände till utförseln medan den pågick. Naturvårdsverket uppfattade Rönnskärsverken som den största och besvärligaste föroreningskällan i Sverige under 70- och 80-talen och visste hur farligt avfallet var. Ändå gjorde Naturvårdsverket ingenting för att förhindra att avfallet fraktades ut från Sverige till Chile. Vi ska då komma ihåg att Chile vid denna tid styrdes av Pinochets militärjunta. Inte heller genomförde Naturvårdsverket någon uppföljande kontroll av avfallet direkt efter utförseln eller när nyheten om hälsoskadorna i Arica fick stor uppmärksamhet i svenska medier i slutet av 1990-talet.

Det bästa vore att Bolidens avfall, i enlighet med OECD:s beslut och Baselkonventionen, återfördes till Sverige och den anläggning för slutförvar av farligt gruvavfall som Boliden färdigställt vid Rönnskärsverken.

I nästan 15 år låg gruvavfallet öppet i en stor oskyddad hög bredvid bostadsområden i Aricas utkant, sedan flyttades det till en ”provisorisk” deponi några hundra meter från bostadsområdena. Där ligger det fortfarande, så gott som oskyddat just under markytan och det riskerar att orsaka ytterligare skada.

Eftersom svenska staten har varit helt passiv under alla år, i strid mot de beskrivna principerna i internationell rätt, är det befogat att nu kräva att regeringen engagerar sig.

Det är precis vad invånarna i Arica gör. I många år har de krävt att Boliden bidrar till att åtgärda skadorna och nu kräver de även att Sverige ska arbeta för att få bort avfallet. Bland annat har 2.700 invånare skrivit till svenska ambassaden i Chile, som lovat att återkomma med svar.

Parallellt har jag sedan drygt ett år tillbaka haft kontakter med miljö­departementet för att diskutera svenska statens ansvar för att få bort avfallet från Arica. Jag har också träffat Chiles ambassadör för att höra om Chiles inställning. I kontakterna med miljödepartementet, och senare även utrikesdepartementet, framförde jag att regeringen måste ta initiativ för att tillsammans med Chile, och även Boliden, flytta avfallet från Arica. Det bästa vore att Bolidens avfall, i enlighet med OECD:s beslut och Baselkonventionen, återfördes till Sverige och den anläggning för slutförvar av farligt gruvavfall som Boliden färdigställt vid Rönnskärsverken. Där skulle avfallet förvaras i bergrum på ett par hundra meters djup, med hårda säkerhetskrav, i stället för vid markytan.

Aricaborna har väntat i mer än ett år på besked från svenska ambassaden i Chile, men inte fått något. Däremot fick jag i mitten av januari svar från regeringen via statssekreterare Gunvor Ericson på Miljödepartementet och kabinettsekreterare Robert Rydberg på Utrikesdepartementet, som skriver att det inte ”finns något behov” av att diskutera frågan eller kontakta Chiles ambassadör om detta.

Det är särskilt beslående att en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som talar högt om internationell solidaritet och globalt miljöengagemang, inte ens anser att det finns ”behov” av att diskutera frågan eller kontakta Chiles ambassadör för att hitta en hållbar lösning.

Regeringens svar är inte bara nedslående, utan också märkligt motiverat. Anledningen till att regeringen inte behöver diskutera frågan är enligt Ericson och Rydberg att domstolen i rättsprocessen mot Boliden ansåg att skadeståndsanspråken var preskriberade. Men det finns ingen sådan koppling mellan rättsprocessen och regeringens ansvar. För det första gäller ingen motsvarande preskriptionsregel i internationell rätt, och Sveriges ansvar är inte preskriberat. För det andra handlar regeringens ansvar inte om skadeståndskraven som Arica Victims drev mot Boliden, utan om att förhindra framtida hälso- och miljöskador i Arica.

Regeringens svar framstår tyvärr bara som ett bekvämt, men oengagerat, sätt att försöka ducka för ansvaret. Sveriges internationella ansvar påverkas naturligtvis inte av vilka partier som sitter i regeringen. Likväl är det särskilt beslående att en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som talar högt om internationell solidaritet och globalt miljöengagemang, inte ens anser att det finns ”behov” av att diskutera frågan eller kontakta Chiles ambassadör för att hitta en hållbar lösning.

Det är svårt att överskatta hälso­effekterna av de gifter som Boliden skickade till Arica. Människor har, utan att kunna skydda sig, exponerats för extremt höga halter av arsenik, bly och kvicksilver. Aricaborna behöver hjälp med att lösa de mängder av problem som Bolidens avfall orsakar dem. Såväl Boliden som den svenska regeringen kan visa gott internationellt föredöme och agera mer konstruktivt än hittills genom att stödja de drabbade och den chilenska regeringen med att minska skadorna och få bort avfallet.