DN Debatt. ”Regeringen har glömt våra existentiella behov”

Nyligen lämnade regeringen propositionen ”En god och jämlik hälsa – en utvecklad folkhälsopolitik” till riksdagen. Mycket i förslaget är bra, till exempel förståelsen att ansvaret för folkhälsoarbetet åvilar hela samhället och ambitionen att de påverkbara hälsoklyftorna ska minska inom en generation. Samtidigt tycks det som om en aspekt av begreppet hälsa har gått regeringen förbi. En viktig pusselbit för människors välmående saknas: den existentiella hälsan. En sökning visar att orden fysisk och psykisk förekommer vid 74 respektive 76 tillfällen i den 130-sidiga propositionen, ofta i betydelsen fysisk respektive psykisk hälsa. Ordet existentiell förekommer vid 0 tillfällen.

Sverige drabbas regelbundet av stormar. Gudrun, Per och Dagmar är namn som väcker minnen hos många. Där en storm dragit fram ser man att granarna har fallit medan tallarna står kvar. Orsaken är enkel. Granen har ett ytligt rotsystem medan tallens rötter går djupare. Det är lätt att dra paralleller till människan: med djupare rötter klarar vi oss bättre. Den som upplever hopp, harmoni, helhet, meningsfullhet, förundran, andlig kontakt och gemenskap står stadigt när livet stormar. 

En befolkning som är frisk och mår bra leder till ett samhälle med ökat välstånd och ekonomisk tillväxt genom minskad sjukfrånvaro, ökad sysselsättning, högre produktivitet och minskat behov av vård och omsorg. Men varför duckar då regeringen för betydelsefulla delar av hälsobegreppet?

Orden är inte mina, utan WHO:s definition av existentiell hälsa. Att den existentiella dimensionen påverkar människans välmående är alltså inte ett religiöst påfund utan en av WHO definierad aspekt av hälsobegreppet. Existentiell hälsa är ett område som uppmärksammas allt mer inom hälsoforskningsområdet. Att det helt lyser med sin frånvaro när regeringen vill utveckla svensk folkhälsopolitik är anmärkningsvärt.

Jag vill i dag rikta tre uppmaningar till regering och riksdag:

Uppvärdera de existentiella delarna av folkhälsopolitiken. Professorn i vårdvetenskap Katie Eriksson har format ett ”hälsokors” där den objektiva diagnosens axel (frisk-sjuk) korsas av den subjektiva upplevelsens axel (mår bra-mår dåligt). Människor som av läkare betraktas som fysiskt och psykiskt friska kan ändå uppleva att något fattas dem, att de inte mår bra. De känner sig sjuka, trots att de av vården förklaras friska.

Högskolelektor Cecilia Melder har i sin doktorsavhandling studerat existentiell hälsa. Hon menar att ohälsan ofta faller utanför de klassiska diagnosticeringsprinciperna i fysiska och somatiska kategorier. Utan att förstå orsaken kan en existentiell tomhetsupplevelse plötsligt bita sig fast i en människa, även om livet i stort fungerar. En folkhälsopolitik som på allvar vill minska de påverkbara hälsoklyftorna behöver prioritera såväl den fysiska och psykiska som den existentiella hälsan.

FN:s barnkonvention reglerar att alla barn har rätt till bland annat fysisk, psykisk och andlig utveckling. Visst borde det som ska vara självklart för barn också vara självklart för vuxna? Att den existentiella hälsan, eller den andliga dimensionen om man så vill, är mer svårgripbar än den fysiska och psykiska, får inte betyda att den bortprioriteras. Här har riksdagen ett särskilt ansvar att uppvärdera och synliggöra den existentiella delen av ett gott folkhälsoarbete, när regeringens proposition om en utvecklad folkhälsopolitik behandlas.

Ge Folkhälsomyndigheten i uppdrag att främja den existentiella folkhälsan. ”Folkhälsomyndighetens uppdrag är att utveckla och stödja samhällets arbete med att främja hälsa, förebygga ohälsa och skydda mot olika former av hälsohot”. Orden finns att läsa på myndighetens hemsida. Eftersom regering och riksdag inte har uppmärksammat den existentiella hälsan tidigare, är det kanske inte förvånade att en sökning efter psykisk hälsa på Folkhälsomyndighetens hemsida ger över 500 träffar medan en sökning på existentiell hälsa bara ger en träff.

I den nu lämnade propositionen konstaterar regeringen ett självklart samband. En befolkning som är frisk och mår bra leder till ett samhälle med ökat välstånd och ekonomisk tillväxt genom minskad sjukfrånvaro, ökad sysselsättning, högre produktivitet och minskat behov av vård och omsorg. Men varför duckar då regeringen för betydelsefulla delar av hälsobegreppet?

Jag önskar att regeringen i kommande regleringsbrev till Folkhälsomyndigheten ger myndigheten i uppdrag att göra analyser och förmedla kunskap om den existentiella hälsans betydelse för folkhälsans utveckling. Utifrån sin forskning föreslår Cecilia Melder att vi behöver finna former för nya icke-religiösa samhällsinsatser som syftar till ett konkret, existentiellt folkhälsoarbete. Folkhälsomyndigheten bör få regeringens uppdrag att samordna ett sådant arbete.

Släpp den existentiella beröringsskräcken. En existentiell tondövhet tycks inte bara genomsyra folkhälsopolitiken utan hela samhället. Religiösa frågor verkar per definition farliga att vidröra. Som om människan inte skulle vara något mer än kropp och psyke. I ett sekulariserat, individualistiskt och fragmentiserat samhällsklimat med högt tempo sätts lätt det långsamma samtalet om livets stora frågor på undantag. Men alla människor behöver få möjlighet till dialog med de eviga frågorna: Varför finns jag? Vilken är min uppgift? Hur passar mitt liv in ett större sammanhang?

Religiös erfarenhet är inte det enda sättet att skapa meningsfullhet i livet. Men för många är det en väg som svarar mot en grundläggande mänsklig längtan. Religion är något att ta på allvar för den som vill förstå samtiden, både på individnivå och samhällsnivå. Ett samhälle som inte ser hur viktig en religiös tillhörighet är för många, skapar självt en grogrund för extremism och intolerans.

Genom att ge människor en tolkningsram för livets existentiella klangbotten bidrar kyrkor och trossamfund till god folkhälsa. I propositionen menar regeringen att ansvaret för folkhälsoarbetet åvilar hela samhället. Som en del av civilsamhället vill vi i Svenska kyrkan bidra. Men det offentliga Sverige behöver också erkänna att ett gott folkhälsoarbete har existentiella aspekter.

Ett föredöme är Region Jönköpings län som arbetar strategiskt med den existentiella folkhälsan, bland annat genom konkreta samtalsgrupper för vårdtagare och ett flertal utbildnings­insatser för medarbetare i sjukvård och kommunal omsorg. Vid flera tillfällen har utbildningsdagar i Region Jönköpings regi fått flytta till större lokaler än de först bokade, helt enkelt för att många har velat delta. Det tycks alltså som om det ”på golvet” finns en förståelse för och en vilja till ökad kunskap om den existentiella folkhälsan. Finns den förståelsen och viljan också i regeringskansliet och riksdagen?