Antalet hungrande i världen har ökat under de tre senaste åren, enligt en ny FN-rapport. Samtidigt har den försvagade kronkursen kraftigt reducerat värdet av det svenska biståndet.

Det har länge varit kontroversiellt att Sverige tar pengar från biståndet för att finansiera vår asylmottagning. Är detta verkligen ett effektivt bistånd? Har vi inte råd att finansiera asylkostnaderna via andra delar av statsbudgeten?

För fem år sedan, den 4 april 2014, skrev regeringskansliet till Migrationsverket och ändrade modellen för biståndsavräkningen. Syftet framgår av mejlet:

”Vi bedömer att en avräkning på utfallssiffror riskerar att leda till en alldeles för låg avräkning (upp till flera hundra mnkr för låg) och vill därför göra avräkningen på basis av en kvalificerad prognos från myndigheten i stället. Det ska ses i ljuset av det ansträngda läget på statsbudgeten, förhandlingar om detta pågår redan med Fi [Finansdepartementet, min anm].”

Modellen stred mot det dåvarande direktivet från OECD:s biståndskommitté DAC, bland annat eftersom den för många asylsökande inkluderade kostnader i fler än 12 månader.

Antalet hungrande i världen har ökat under de tre senaste åren, enligt en ny FN-rapport. Samtidigt har den försvagade kronkursen kraftigt reducerat värdet av det svenska biståndet.

I september 2014 fick vi en S/MP-regering. Den nya regeringen valde att inte tillämpa den nya modellen fullt ut, utan lät biståndet behålla 11,1 miljarder ”avräkningsbara” kronor under åren 2015 till 2018. Ändå ökade avräkningarna kraftigt, från det tidigare rekordet om 78 000 kronor per asylsökande/kvotflykting under alliansregeringen till 94 000 kronor under regeringen Löfvens första mandatperiod.

I oktober 2017 antog DAC ett nytt rapporteringsdirektiv som anger vilka inhemska asylkostnader som får betraktas som bistånd. Den svenska regeringen har därefter utlovat en ny modell som ska ligga i linje med det nya direktivet.

I ett utkast till DAC:s utvärderings­rapport av Sveriges biståndspolitik, som jag fått ut från UD, avslöjas att Sveriges nya modell kommer att inkludera kostnader för familjeåterförening i Sverige. Det är helt nytt.

I utkastet, daterat i januari 2019, uttrycktes bekymmer över att Sveriges nya modell kunde öka biståndsavräkningarna för asylkostnader, vilket inte ”var i linje med andan i det nya direktivet som uppmanar till en restriktiv tillämpning”.

I DAC:s slutrapport nämns inte biståndsavräkningarna, men utkastet kan ändå ha fått betydelse eftersom det överlämnades ungefär samtidigt som Socialdemokraterna och Miljöpartiet förhandlade om den nya modellens utformning.

Modellen ska presenteras i budgetpropositionen i september och den innehåller en rad förändringar:

• För det första införs en ”kvotmodell” som utgår från hur stor andel av de inskrivna i det statliga mottagningssystemet som uppfyller kriterierna i DAC-direktivet. Andelen multipliceras med de förväntade utgifterna. Det ger en summa som får finansieras av biståndet. Sedan tillkommer, vilket är helt nytt, en del utgifter inom kommunmottagningen.

• För det andra tar man bort en rad poster som strider mot DAC-direktivet, såsom kostnader för asylsökande som tidigare sökt asyl i annat EU-land eller i Sverige, överdrivna administrationskostnader samt vissa kostnader som syftar till integration i det svenska samhället.

• För det tredje utökar man biståndsavräkningarna på en rad nya områden: utgifter för familjeåterförening, för juridiska biträden och för perioden efter att asylsökande har beviljats uppehållstillstånd och överförts från det statliga mottagningssystemet till kommunerna.

Sammantaget kan avräkningarna, enligt mina beräkningar, minska med 25–30 procent med nya modellen, jämfört med den tidigare. Det beror främst på att den tidigare modellen inkluderade en rad kostnader som uppenbart stred mot DAC-direktivet.

Men också förslaget till en ny modell har stora brister. Om inte regeringen helt vill avskaffa biståndsavräkningarna, bör den i alla fall modifiera modellen för att leva upp till en restriktiv tillämpning av DAC-direktivet:

1 Biståndsavräkna inte kostnader för dem som avvisas. DAC:s nya rapporteringsdirektiv öppnar för båda möjligheterna: att avräkna för samtliga asylsökande och att endast avräkna för dem som beviljas uppehållstillstånd. En rad länder – Belgien, Finland, Slovakien, Kanada, USA, Tyskland och Turkiet – har endast inkluderat kostnader för dem som beviljas uppehållstillstånd.

Den svenska regeringen motiverar avräkningarna med att ”Sverige ska vara en fristad för dem som flyr undan förföljelse och förtryck och tar ett stort ansvar för det internationella skyddet av flyktingar”. Men på vilket sätt bidrar biståndsavräkningar för dem som varken anses vara flyktingar eller har skyddsbehov, utan nekas uppehållstillstånd, till det biståndspolitiska målet ”att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck”?

Sverige bör därför – vilket DAC-direktivet anger som en möjlighet – begränsa biståndsavräkningarna till kostnader för dem som beviljas uppehållstillstånd.

Om inte regeringen accepterar detta bör den i alla fall begränsa avräkningarna till perioden fram till ett första avslagsbeslut, vilket enligt DAC-direktivet ”underlättar etablerandet av en restriktiv uppskattning” av dessa kostnader.

2 Betala tillbaka till biståndet om prognosen var överdriven. Den hittillsvarande modellen för avräkningar har baserats på en prognos över hur många personer som förväntas söka asyl i Sverige. Migrationsverket överskattade antalet asylsökande varje år 2016–2018. Därför har biståndet fått betala 1,6 miljarder kronor för att täcka förväntade asylkostnader för personer som aldrig kom!

Den nya modellen baseras också på en prognos och även den förefaller överskatta biståndsavräkningarna. I Migrationsverkets senaste prognos framgår att 25,7 procent av personerna i mottagningssystemet 2019 uppfyller kriterierna för biståndsavräkning, men i det faktiska utfallet under det första halvåret var andelen bara 22,2 procent. Skillnaden motsvarar drygt 200 miljoner kronor mer i biståndsavräkningar i år.

Därför är det uppseendeväckande att regeringskansliet, som svar på en direkt fråga från Migrationsverket, bara önskat få den månadsvisa utfallsredovisningen fram till juni 2019.

Om det i efterhand visar sig att biståndsavräkningen blev för hög bör regeringen betala tillbaka pengar till biståndet. Detta har även föreslagits av Kristdemokraterna.

3 Redovisa öppet. DAC-direktivet klargör att staterna ska lämna en detaljerad beskrivning av sina metoder och uppskattningar, vilket ska göra det möjligt för både DAC och ”any data user to verify the final figure”. Regeringen måste därför redovisa alla data som ligger till grund för biståndsavräkningen.

Baserat på Migrationsverkets förändrade prognoser måste regeringen dessutom återföra cirka 800 miljoner kronor till biståndet i höständrings­budgeten.

Regeringen bör ta intryck av Centerpartiet, där 17 av 22 riksdagsledamöter som svarande på Diakonias valenkät 2018 ansåg att biståndsavräkningarna ska ”genomföras mer restriktivt än tidigare”.

Regeringen bör också lyssna på Liberalernas Nyamko Sabuni som i SVT:s Aktuellt den 11 april hade ett tydligt budskap: ”De människor som kommer till Sverige ska tas emot, men då ska vi också beräkna kostnaden för det mottagandet, och det ska inte tas från biståndsbudgeten.”