Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

"Regeringens givarkonferens förvärrar situationen i Libanon"

Forskare: Mitt under kriget drev regeringen en intensiv lobbyverksamhet i Libanon - inte för eld upphör utan för en svensk konferens. Omtanken om Libanon som sägs ligga bakom givarkonferensen är i sin nuvarande form missriktad och förvärrar snarast läget. Givarkonferensen för Libanons återuppbyggnad gör inget för att hindra Hizbollah från att förbli en stat i staten. I stället för att utsättas för politisk press ges organisationen chansen att stärka sitt grepp. Vapenleveranserna från Syrien via Iran kommer att fortsätta. I Libanon är återuppbyggnadsarbetet redan i full gång. Men för regeringen var det viktigare att lobba för en svensk konferens än eldupphör, skriver experten vid Totalförsvarets forskningsinstitut Magnus Norell.

Den givarkonferens Sveriges regering står som värd för i morgon kommer inte att hjälpa Libanon till en långsiktig fred. Den kommer inte ens att stärka den libanesiska regeringen, än mindre motverka det iranska inflytandet eller sätta punkt för Hizbollahs vetorätt över landets politik. Det grundläggande problemet för Libanon är ju Hizbollahs roll som stat i staten. Rörelsen har egna väpnade styrkor och inflytande nog för att dra in Libanon i ett krig landets regering inte önskar (en regering där Hizbollah har två portföljer).

Vad gäller Iran så har det redan satt igång med stöd till återuppbyggnadsarbetet, distribuerat främst via Hizboallah. I DN den 25 augusti sade biståndsminister Carin Jämtin att Iran inte är ett givarland och därför inte inbjudet till konferensen. Hon sade också att det inte går att utröna vilka Libanons behov är, hur stora bidrag man kan räkna med eller ens hur mycket som faktiskt redan finns. På frågan om det inte vore bra att ha detta klart för sig före konferensen blev svaret att det är viktigare att "snabbt komma igång med en internationell och samlad hjälpaktion". Snabbt? Det är tre veckor sedan eldupphör, de flesta flyktingar har återvänt och återuppbyggnadsarbetet är redan i full gång.

Sanningen är ju att regeringen bedrev en frenetisk lobbyverksamhet långt innan kanonerna tystnat - inte för ett eldupphör utan för en svensk konferens. Kampanjen gjorde ett surrealistiskt intryck på de libanesiska ledarna, som hade händerna fulla av äkta verklighet. Men när libaneserna insåg att det var en hjärtesak för den svenska regeringen att utan dröjsmål agera storpolitiskt, och att regeringen hade stöd av europeiska broderpartier i regeringsställning, så lät man sig pratas omkull.

Det finns enligt flera bedömare redan tillräckligt med pengar, officiella hjälporganisationer och enskilda organisationer på plats. Om regeringen behöver information om hjälpbehoven är det enklaste att kontakta Hizbollahs informationskontor i Beirut. Redan dagen efter eldupphöravtalet satte Hizbollahs egen byggfirma igång med att kartlägga vilka behoven var. Medan regeringen i Beirut tillsatte kommittéer för att studera behovet och Sverige organiserar en dyr konferens i frågan är Hizbollah i det närmaste klara med denna inventering.

Den omtanke om Libanon som sägs ligga bakom givarkonferensen är i sin nuvarande form missriktad och förvärrar snarast läget. Ramar och riktlinjer för konferensen gör att vi riskerar en upprepning av den situation som uppstod för sex år sedan, efter Israels reträtt från södra Libanon. Utrikesminister Jan Eliasson fick i TV1 den 20 augusti frågan om Sverige gjort tillräckligt för en bestående fred i området 2000. Han undvek frågan, trots att han var den dåvarande regeringens kabinettssekreterare. Sverige, EU och FN bidrog till att Libanons regering aldrig fick chansen återta kontrollen över landet. Detta var förstås inte illvilja utan bristande kunskap och politisk vilja att uppgradera den internationella närvaron så att FN-organet Unifil fick mandat och utrustning att hantera situationen.

Efter Israels återtåg kunde Hizbollah i godan ro etablera sig i södra Libanon, trots FN:s närvaro. Under de följande sex åren byggde sålunda Hizbollah en "stat i staten", politiskt, socialt och militärt - med tusentals vapen riktade mot civila mål i Israel, skjutklara utmed samma gräns FN givit sanktion. Att på allvar konfrontera Hizbollah var det naturligtvis aldrig tal om för Unifils del. Den nuvarande chefen för Unifil, general Pellegrini, har ju också klart och tydligt förklarat att varken han eller hans föregångare haft några egentliga möjligheter att utföra sitt arbete som det var tänkt.

Tillsammans med kollegan Magnus Ranstorp deltog jag i några av de sonderingar Israel-Hizbollah som föregick det israeliska återtåget. Då, inför maj 2000, stod det klart för både den israeliska och den libanesiska regeringen att en avväpning av Hizbollah, och en libanesisk regeringskontroll av södra Libanon var en nödvändighet för en långsiktig lösning. Det är både tragiskt och frustrerande att nu bevittna hur utsikterna till en varaktig lösning återigen spelas bort av kortsynta diplomater och politiker med bristande kurage. Vi tvingas nu genomlida samma fagra fraser om vikten av "långsiktiga lösningar", "utökad internationell närvaro" och "stöd till Libanons regering". Men dessa slitna honnörsord framförs inte i god tro, de åtföljs av brasklappar och mummel om "klargöranden" och "förtydliganden".

Vad Libanon behöver i första hand är naturligtvis något som man inte ens kommer att snudda vid under givarkonferensen, nämligen ett kraftfullt politiskt och militärt stöd att motverka Hizbollahs roll som en stat i staten, och att förhindra fortsatta vapenleveranser från Iran via Syrien till Hizbollah. Detta skulle alls inte behöva ske med våld. Hizbollah är tillräckligt försvagat av kriget för att vara mottagligt för politiska påtryckningar - det ackorderade inte ens om villkoren för vapenvila. Hizbollahmilisens ledare Hassan Nasrallah har själv i en intervju medgett att man begick ett misstag med kidnappningarna och morden i Israel. Hizbollah har mycket att förlora. Organisationens framtida möjligheter i ett demokratiskt Libanon skulle äventyras om väljarna fick intrycket att partiets parlamentariska verksamhet endast är en täckmantel bakom vilka man förbereder nya konfrontationer med Israel.

De människor i södra Libanon som nu utsätts för flödet av tom retorik kommer, om inget radikalt inträffar, att återigen lämnas åt sitt öde. Om dagens FN-resolutioner står fast kommer ingen att på allvar att kräva avväpning av Hizbollah eller ta krafttag för att hindra vapen- och materialöverföring från Iran/Syrien till Libanon. Det syriska hotet om att stänga gränsen mot Libanon om en FN-styrka går i ställning, eller börjar patrullera för att uppfylla resolution 1701 bör tas på allvar. Syriens president Bashar Assad torde dock inte oroa sig alltför mycket: FN-chefens Annans uttalande om att Syrien och Iran måste bjudas in för en "långsiktig fred", är ljuv musik i hans öron. Det är sannerligen att göra bocken till trädgårdsmästare.

Till sist. Om det mot förmodan ändå skulle bli några pengar till Libanon, och om dessa medel skulle leta sig fram till den södra delen av landet finns det endast en aktör stark nog att kontrollera distributionen av dessa medel (direkt eller indirekt), nämligen Hizbollah. En viss gudomlig rättvisa i det naturligtvis; de är ju skuld till hela kriget och bör därför också reparera förödelsen de orsakat. Organisationen, illa tilltygad av kriget och utsatt för massiv kritik, inte bara i Libanon, har, tack vare världssamfundet (där EU spelat en viktig roll) fått chansen att likt fågel Fenix återuppstå och säkra sitt grepp om Libanons södra delar. Närvaron av Libanesiska arméstyrkor (under strikta order att inte ens försöka avväpna Hizbollah) - käckt framryckande i fordon som hade sett sina bästa dagar redan när Tage Erlander var statsminister - är självfallet alldeles otillräckligt för att ens ge sken av någon regeringsnärvaro. Att sådan trupp nu ökar sin närvaro vid gränsen mot Syrien lär inte påverka Irans och Syriens möjligheter att föra över nytt material till Hizbollah.

Min erfarenhet av människorna i södra Libanon är att fred och ro är det man mest önskar sig. Detta gällde lokala Hizbollah-kommendanter såväl som kristna bybor. Det är dessa människor som nu offras för det kortsiktiga målet att få vapenstillestånd på bekostnad av en varaktig politisk lösning, en fred som för att bli bestående skulle behöva backas upp av ett tuffare FN-mandat och välutbildad trupp. Om man inte kan klara av det, på grund av feghet, nonchalans eller okunnighet, vore det i så fall inte bättre att sänka ambitionsnivån vad gäller möjligheterna att komma ur den libanesiska labyrinten och anpassa retoriken till verkligheten? Att kalla saker vid dess rätta namn: ingen fredlig lösning på lång sikt, en stärkt roll för Hizbollah i Libanon med fortsatt iranskt stöd, ett kallt krig utmed gränsen till Israel och inga utsikter till avspänning. Ett sådant förhållningssätt skulle i alla fall vara mycket ärligare och mindre hycklande.

Magnus Norell

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.