DN Debatt. ”Regler tänkta för VPK+S gör Kristersson till statsminister”

Många ser med spänning fram mot valet, om nio månader. Den 9 september gäller det. Många hoppas, många fruktar. Kommer det att bli Stefan Löfven eller Ulf Kristersson?

Valet den 9 september handlar i grunden om två frågor:

För det första, vilka ska i riksdagen besluta om lag och budget.

För det andra, vem ska bli statsminister och utse den regering som ska styra Sverige. Inte alla vet att det är statministern och inte riksdagen som utser regeringen.

Två partier riskerar att åka ut, Kristdemokraterna och Miljöpartiet – men jag tror att båda partierna kommer att finnas i riksdagen även i oktober 2018.

Svaret på den andra frågan är faktiskt inte lika svårt att förutse. Om S, MP och V tillsammans får 175 mandat, fortsätter Stefan Löfven som statsminister. Då kan regeringen sitta säkert.

För att bli vald till statsminister i Sverige krävs inte en majoritet i riksdagen. I Sverige, till skillnad mot många andra demokratiska länder, räcker det att statsministern tolereras av riksdagen. Det räcker att det inte finns en aktiv majoritet i riksdagen mot statsministern.

Ulf Kristersson behöver inte förhandla med SD. Han behöver det lika mycket eller lika lite som S behövde förhandla med VPK. Detta gäller så länge som Sverige­demokraterna och Socialdemokraterna inte sluter förbund.

Det svenska systemet benämns negativ parlamentarism. I Tyskland har man det som kallas positiv parlamentarism. Merkel måste ha en positiv majoritet för att bli kansler. Det gör det just nu svårt för Merkel att bli kansler och bilda regering.

I valet 2014 fick det rödgröna blocket 159 mandat. S fick 113 mandat, MP 25 och V 21 mandat.

Den nuvarande oppositionen fick 190 mandat. Detta fördelat på 141 till alliansen och 49 till Sverigedemokraterna. Moderaterna fick 84, Centern 22, Liberalerna 19 och KD 16 mandat. Det är ingen djärv gissning att oppositionspartierna även efter valet 2018 tillsammans kan få minst 175 mandat.

Det krävs därmed att det rödgröna blocket vinner 16 nya mandat för att säkra en seger. Det kräver en framgång med cirka 5 procentenheter. Det är ungefär lika mycket som de 4,6 procent som gav KD 16 mandat i valet 2014.

Detta är fullt möjligt. Men är det i dag en sannolik bedömning? Vilka av de tre i partierna i det nuvarande regeringsunderlaget skall vinna dessa 16 nya mandat? Löfvens utgångsläge är svårt.

Vi är många som minns miraklet i Berlin, fotbollsmatchen Sverige mot Tyskland år 2012. Sverige gick från underläge med 4–0 i första halvlek, till 4–4 i andra halvlek. Löfvens utgångsläge är tuffare.

Efter ett val måste en ny talman lägga förslag till ny statsminister. Efter vad som sagts från alla partier i alliansen kommer de att rösta mot Löfven som statsminister.

Om den rödgröna sidan vinner 16 mandat och når 175 mandat är det klart. Löfven sitter säkert. Om den rödgröna sidan inte vinner 16 nya mandat går Löfven mot nederlag.

Då måste talmannen lägga förslag om en annan statsminister. Det förslaget blir mer än sannolikt Ulf Kristersson. Kristersson går då mot en säker seger. Detta såvida inte Sverigedemokraterna eller något alliansparti går samman med socialdemokraterna.

Vilka tror i dag att Sverigedemokraterna eller Centerpartiet skulle bilda block med Socialdemokraterna?

Vilka tror i dag på en socialdemokratiskt ledd regering med stöd av Centerpartiet och Liberalerna? Jag tror mig veta vilka som hoppas inom socialdemokraterna. Jag tror mig förstå vilka som fruktar detta inom Centerpartiet och Liberalerna.

Det finns många som är oroliga för att en ny regering ska bli beroende av Sverigedemokraterna. Men en ny regering är i princip lika lite eller lika mycket beroende av Sverigedemokraterna som den nuvarande regeringen.

Sverige har en regeringsform och riksdagsordning som i det närmaste är skräddarsydd för minoritetsregeringar. I praktiken var kanske tanken hos några, att S skulle kunna regera med passivt stöd av VPK.

Ingen trodde nog då att detta system skulle kunna komma att gynna högern – Moderaterna. Ulf Kristersson behöver inte förhandla med SD. Han behöver det lika mycket eller lika lite som S behövde förhandla med VPK. Detta gäller så länge som Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna inte sluter förbund. Det vore om något en ohelig allians.

Kristersson kan sedan erbjuda de andra alllianspartierna att delta i regeringen. Kristersson kan erbjuda Annie Lööf att bli vice statsminister och Centerpartiet att få ansvar för miljö, energi och näringspolitik. Han kan erbjuda Jan Björklund och Liberalerna att ta ansvar för forskning och utbildning. Kristersson kan erbjuda Ebba Busch Thor och KD att ansvara för socialpolitik, äldre och kommuner.

En sådan alliansregering kan tämligen enkelt och utan förhandling med något parti lägga en budget som för SD i en slutvotering är bättre än alternativet. För det enda reella alternativet till en alliansbudget är en rödgrön budget, gemensam för S, MP och V.

I övriga frågor kan en moderatledd alliansregering göra som tidigare S-regeringar i minoritet. Det är redan prövat när det gäller utrikespolitik – Natosamarbete, försvaret, pensioner och energi.

Sannolikheten talar för att Ulf Kristersson blir statsminister. Med detta uttrycker jag ingen önskan, men det är klokt att förstå hur det politiska läget ser ut nio månader före valet.

Det som skulle kunna rubba cirklarna och analysen vore kanske om Feministiskt initiativ kom över 4 procent. Det partiet vann 3,1 procent i förra valet. Där skulle de saknade 16 mandaten till väsentlig del kunna hämtas in. Feministiskt initiativ konkurrerar dock huvudsakligen om de rödgröna rösterna och fick mindre än 2,6 procent i SCB:s senaste undersökning.

Om Kristersson blir statsminister, vilket han tycks ha goda chanser att bli och det oavsett vilket av de två traditionella blocken som blir störst, kan han i praktisk politik vända sig åt flera håll. En klok statsminister oavsett parti försöker ena landet.