Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-19 09:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/afrikas-matforsorjning-en-gigantisk-utmaning-med-snabb-befolkningsokning/

Repliker

”Afrikas matförsörjning en gigantisk utmaning med snabb befolkningsökning”

REPLIK DN DEBATT 29/9.  Det behövs ett bättre fokus i berörda länder på hur man ska kunna hantera den skenande befolkningstillväxten, som ständigt ”äter upp” de framsteg som görs och, inte minst alltmer slår undan den naturmässiga grunden för framtida utvecklingsmöjligheter, skriver Inge Gerremo, fd lantbruksråd.

Jag har länge saknat en seriös diskussion om vad den snabba befolkningstillväxten betyder för en kontinent som Afrika. Många av de goda insatser som gjorts med eller utan svenskt och annat bistånd har ”ätits upp” av en alltför snabbt växande befolkning. Ingen kan med säkerhet säga vad en konstruktiv familjeplaneringspolitik hade kunnat betyda för de resurser som skapats eller för att bättre skona den sköra miljö som berörda länder har att förvalta för framtida generationer, men visst kan man undra.

Att något var på väg att gå på tok anade vi inom Sidas miljörelaterade arbete i mitten av 1990-talet. Vi lät därför, 1995, den kände brittiske forskaren Norman Myers göra en studie med rubriken ”Environmental exodus – an emergent crisis in the global arena”. Hur vi än presenterade de oroväckande perspektiven, verkade ingen vara mogen att förstå det Myers med flera då börjat se, en alarmerande ökning av så kallade miljöflyktingar, ett begrepp som då inte fanns. Nu är tongångarna andra och kanske det äntligen, såsom forskarna Frank Götmark och Malte Andersson hoppas med sin artikel, går att få visst gehör för att befolkningsfrågan måste kunna diskuteras inför framtida utmaningar. Det gäller inte minst för Afrika.

Artikeln berör i hög grad mitt eget arbetsområde, Afrikas matförsörjning. Afrikas länder och deras ledare står inför en gigantisk utmaning. Inom så där 70 år beräknas Afrikas befolkning öka från 1 till 4 miljarder. Tanken svindlar. De flesta afrikaner kommer att bo i städer eller andra tätorter. Att förse alla dessa människor med mat blir och är redan i dag en enorm utmaning.

Jag är övertygad om att detta till stor del behöver bygga på dagens småjordbruk. Men, det förutsätter ett framtida jordbruk med en avsevärt ökad produktivitet. Sådana produktivitetsökande insatser kommer bland annat att kräva att små gårdar måste bli större. Det är en utveckling vi alla känner till också från vår egen kontinent. Att tro att något annat är möjligt skulle vara en illusion. Redan här har dagens alltför snabba befolkningstillväxt försämrat utgångsläget med alltmer fragmenterade småjordbruk.

Framtiden behöver en stabil utveckling. Där kommer befolkningsstrukturen att ha en avgörande betydelse? Det krävs nu ett afrikanskt ledarskap som, äntligen, tar de areella näringarna på allvar, men också den alarmerande befolkningstillväxten. Få av de löften som de afrikanska länderna enats om, inom ramen för den Afrikanska unionen, AU, för att utveckla det inhemska jordbruket har förverkligats.

När de afrikanska länderna blev självständiga på 60-talet lät man jordbrukssektorn vara vidöppen för internationell konkurrens innan den nått en viss stabilitet. Inga andra länder har utvecklats på det sättet. Men, som det ibland hävdas, tro att det afrikanska jordbruk som framtiden kräver enbart kan bygga på dagens småjordbruk och traditionell kunskap är en återvändsgränd och måste främst ses som en sörgårdsidyll.

Den framtida utvecklingen behöver afrikanska regeringar, gärna med stöd från världssamfundet, som vågar och kan strid mot orimliga krav från de multinationella företagen inom jordbruksområdet. Samtidigt sitter de på viktig kunskap som kan omvandlas till mer specifika behov för de afrikanska länderna, deras bönder och konsumenter.

Framtiden kommer således att kräva ett nära samspel mellan de afrikanska bönderna, deras specifika kunskaper, och den moderna vetenskapen. En viktig ingrediens är en lokalt förankrad offentlig jordbruksforskning. Hur allt detta ska kunna förenas till en gemensam utvecklingsansträngning är i mångt och mycket en politisk fråga. Då behövs också ett bättre fokus i berörda länder på hur man ska kunna hantera den skenande befolkningstillväxten, som ständigt ”äter upp” de framsteg som görs och, inte minst alltmer slår undan den naturmässiga grunden för framtida utvecklingsmöjligheter.