REPLIK DN Debatt 20/6. Att svenska regeringen sagt ja till EU:s försvarsbygge är ett historiskt misstag. Starka krafter inom EU arbetar nu för att militarisera unionen. Det är långt ifrån Olof Palmes tankar om en gemensam säkerhet som i första hand bygger på minskade spänningar via diplomati och förhandlingar, skriver Malin Björk (V) och Stig Henriksson (V).
Europeiska rådet, EU:s regeringschefer inklusive Stefan Löfven, enades förra veckan om att ta ett avgörande steg för att militarisera EU. Ett ”permanent strukturerat samarbete” ska inrättas på försvarsområdet, och Sverige vill delta i detta fördjupade konkreta försvarssamarbete.
Utrikesminister Margot Wallström och försvarsminister Peter Hultqvist motiverar ställningstagandet med vackra formuleringar om ”fred, demokrati och försoning”, om ”diplomati och politiska verktyg”. De betonar ”mellanstatligheten” i detta militära EU-projekt, trots att man nu plötsligt övergett den när det gäller finansieringen av försvarsfonden.
Artikelns syfte är att försöka vinna den svenska opinionen med ord som vi känner igen från vår långa alliansfria historia. Men jämför man Wallström/Hultqvist text med EU:s officiella texter och de artiklar som skrivs av de europeiska politiker som driver på för EU upprustning och militarisering, så är det inte samma språk. I EU-texterna framgår tydligt att målet är en försvarsunion.
Att svenska regeringen sagt ja till EU:s försvarsbygge är ett historiskt misstag. Starka krafter inom EU arbetar för att militarisera unionen. Bakom detta står framförallt federalisterna i EU, som vill bygga ett militariserat Europas förenta stater. För dem var införandet av den gemensamma valutan euron en viktig framgång. Nu är det gemensamma försvaret den nya centrala delen i deras byggnadsplan av en EU-supermakt.
En annan avgörande kraft bakom EU:s militarisering är det militär-industriella komplexet, de europeiska storföretag som producerar alla typer av vapen och militärutrustning. De vet att de kan göra enorma vinster med den kraftiga upprustning som planeras. Deras lobbyister springer i skytteltrafik till EU:s kommission och parlament för att få stöd för bygget av försvarsunionen.
En försvarsfond ska inrättas för att gemensamt finansiera upprustning och framtagandet av nya vapen. Den europeiska investeringsbanken EIB uppmanas att börja låna ut pengar till företag i försvarsindustrin. Utplacering av stridsgrupper ska finansieras gemensamt. Det innebär att vår EU-avgift i framtiden ska gå till upprustning av EU-länders militär, i praktiken ett ekonomiskt stöd till Nato. I Europeiska rådets slutsatser saknas helt text om behovet av avspänning, nedrustning och mindre aggressivt övande eller alleuropeiskt samarbete för att öka säkerheten.
Sverige har tidigare intagit en sunt skeptisk, i grunden negativ, inställning till militariseringen av EU. Vårt lands historia med mer än två hundra år av fred är unik. Den viktigaste, om än inte den enda, förklaringen till detta är den militära alliansfriheten.
Att regeringen säger ja till detta är ännu ett steg bort från den militära alliansfriheten. Och det sker utan hörande av folkmeningen eller allmän debatt. Så lättvindigt kan man inte hantera beslut som kan vara historiskt avgörande.
Att säga ja till EU:s försvarsbygge innebär också att Sverige ställer sig på samma militära sida som de gamla stora kolonialmakterna i Europa. Den säkerhet som nu ska byggas med EU och en allt hårdare hoptvinning med Nato består av en hårt uppskruvad retorik och allt intensivare militärövningar och upprustningsprogram. Och en ständigt ökande spänningsnivå. Det är långt ifrån Olof Palmes tankar om en gemensam säkerhet som i första hand bygger på minskade spänningar via diplomati och förhandlingar.