I min debattartikel konstaterade jag att den svenska klimatpolitiken är starkt underordnad EU-regler, och att nationella åtgärder gör nytta först i den mån de är anpassade till EU-lagstiftningen. Att enbart fokusera på den svenska utsläppsstatistiken kan leda helt fel.

En tänkbar nationell åtgärd som garanterat stärker EU-politiken är, som jag nämnde, att införa ett skatteavdrag till företag och enskilda som köper och annullerar utsläppsrätter innan de kunnat utnyttjas för att täcka utsläpp, en annan att annullera det utsläppsutrymme utanför utsläppshandeln som Sverige tilldelats i EU-lagstiftningen, men som vi inte utnyttjat.

I en replik hävdar Svante Axelsson, nationell samordnare för Fossilfritt Sverige, samt professorerna Filip Jonsson, Chalmers, och Lars Zetterberg, IVL, att förslaget om skatterabatt är ineffektivt och att staten hellre bör satsa mera på forskning. Tanken att annullera outnyttjat utsläppsutrymme utanför utsläppshandeln verkar de däremot inte invända emot.

Reglerna för utsläppshandeln innebär att det totala framtida utsläppsutrymmet inom systemet (”utsläppsbubblan”) i princip enbart styrs av hur många utsläppsrätter som sammanlagt kommer att ges ut. Detta regleras i utsläppshandelsdirektivet.

Sedan nyår och under de närmaste 4–5 åren är denna grundregel dock delvis satt ur spel genom några tekniskt mycket komplicerade specialregler (marknadsstabilitetsreserv och automatiska annulleringar), vars syfte främst är att eliminera det ”överskott” av outnyttjade utsläppsrätter som utsläppande företag, banker, mäklare och spekulanter samlat på sig, och som länge ledde till väldigt låga priser på utsläppsrätter.

En följd av specialreglerna är att storleken på ”utsläppsbubblan” just nu faktiskt starkt påverkas av hur stora utsläppen är. Hur mycket går att säga först i efterhand, men en förändring av utsläppen upp eller ned med ett ton under 2019 kan faktiskt vidga eller krympa ”utsläppsbubblan” med flera ton! Minskad flygtrafik inom EES är därför just nu en mycket träffsäker klimatinsats.

I teorin kan detta förhållande bestå, men med realistiska antaganden klingar effekten av inom 5–8 år. Därefter påverkas ”utsläppsbubblans” storlek inte längre av till exempel hur mycket flyget inom EES släpper ut, eller om utsläppen från Preems anläggning i Bohuslän ökar eller minskar.

Därför är, som Axelsson, Jonsson och Zetterberg påpekar, inget viktigare för svenska politiker, opinionsbildare etcetera än att driva fram beslut inom EU som ytterligare krymper ”utsläppsbubblan”, mest näraliggande genom att snabbare trappa ned den årliga nyutgivningen av utsläppsrätter vilket styrs av den så kallade linjära reduktionsfaktorn.

Under åtminstone de närmaste 2–3 åren kan vi dock alla bidra till att ”utsläppsbubblan” ytterligare krymper genom att flyga mindre. Och industrin och fjärrvärmen kan göra det genom att ytterligare minska sina utsläpp.

Efterhand betyder sådana insatser dock allt mindre, och att stimulera enskilda och företag att köpa och annullera utsläppsrätter blir en allt mera effektiv statlig åtgärd, inte minst genom att locka fram flerdubbelt större privata pengar, som krymper utsläppsutrymmet. I motsats till forskningssatsningar är nyttan garanterad.