Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-16 08:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/arbetskraftsinvandringen-ar-inte-problemet/

Repliker

”Arbetskraftsinvandringen är inte problemet”

REPLIK DN DEBATT 24/6. De problem som finns kring arbetskraftsinvandringen handlar om att vi på godtyckliga grunder kastar ut människor som försörjer sig och som företag vill ha. En restriktiv hållning skulle skada Sveriges arbetsmarknad och leda till ett stelare, fattigare och mer stängt Sverige, skriver Caspian Rehbinder och Karin Svanborg-Sjövall, Timbro.

Daniel Färm från den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden skriver att arbetskraftsinvandringen borde begränsas starkt. Som så ofta använder S-debattörer slarvig argumentation för att landa i slutsatsen: stoppa arbetskraftsinvandring. För ett år sedan konstaterade Timbro att de vanligaste invändningarna mot arbetskraftsinvandring inte höll för granskning. Det gäller fortfarande – alla skäl Färm lyfter är missriktade:

1 Arbetskraftsinvandrare pressar inte löner eller villkor. Färm vill stoppa arbetskraftsinvandringen för att värna lönerna på den svenska arbetsmarknaden, men lönerna och villkoren är inte hotade. För att få ett arbetstillstånd måste man ha lön och villkor som följer kollektivavtal eller branschpraxis för det givna yrket. En arbetskraftsinvandrare kan alltså inte sänka löner och villkor genom att lägga sig under den nivån, och orsakar ingen press på lönerna – vilket även LO-ekonomer har konstaterat tidigare.

Forskning på bland annat den danska arbetsmarknaden visar också att invandring kan innebära en förbättring för den inhemska befolkningen. När invandrare kommer in på arbetsmarknaden ökar lönerna och sysselsättningen för den inhemska befolkningen. Effekten är liten, arbetskraftsinvandring är inte en mirakelkur för att höja allas löner, men det finns inga skäl att tro att lönerna skulle sänkas.

2 Arbetskraftsinvandrare tar inte jobb från arbetslösa. Färm skriver också att invandringen ska stoppas så länge vi har hög arbetslöshet. Men antalet jobb på en arbetsmarknad är inte konstant, och antalet invandrare är inte tillräckligt många för att orsaka någon utbudschock. Arbetskraftsinvandringen innebär alltså inte att fler är arbetslösa. Tar man bort möjligheten till arbetskraftsinvandring kommer däremot många jobb som i dag fylls av arbetskraftsinvandrare aldrig att bli av.

I Sverige är det inte är fack och byråkrater som avgör om ett företag behöver anställa någon, utan företaget självt. Den som får ett jobb med bra villkor får komma till Sverige. Det har bidragit med enorma värden till Sverige – en bättre fungerande arbetsmarknad, snabbare växande företag, miljarder i skatteintäkter och en större ekonomi. Strypt arbetskraftsinvandring skulle bara innebära en stelare, krångligare och sämre arbetsmarknad.

3 Facken ska inte styra över invandringen. För det tredje skriver han att invandringen ska begränsas för att för få invandrare är fackligt organiserade. Den svenska modellen bygger på att deltagande i fack är frivilligt. Den fackliga organisationsgraden har sjunkit, och många fack har haft svårt att rekrytera medlemmar, bland annat på grund av svårigheter med att följa med när samhälle och teknik förändrats. Men att lägga det till grund för migrationspolitiken håller inte.

Fler invandrare lär inte ansluta sig till facket för att Färm och hans kamrater stoppar invandringen. Det är inte heller otänkbart att utrikes födda drar sig från att gå med i organisationer som helst såg att de aldrig hade kommit till Sverige. Men den fackliga organiseringen är en uppgift för facken, inte för migrationspolitiken. Att kompensera för fackens misslyckande att organisera utrikes födda med att stoppa människor med goda löner och villkor att få arbeta i Sverige är huvudlöst.

De problem som finns kring arbetskraftsinvandringen handlar snarare om att vi på godtyckliga grunder kastar ut människor som försörjer sig och som företag vill ha. Här saknar Tiden lösningar. I stället driver de en restriktiv hållning som skulle skada Sveriges arbetsmarknad och ekonomi. Det skulle inte innebära högre löner, färre arbetslösa eller högre fackanslutning – som Daniel Färm hoppas – utan bara ett stelare, fattigare och mer stängt Sverige.