Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-26 18:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/betygskriterier-ar-mode-normalfordelning-ar-evig/

Repliker

”Betygskriterier är mode – normalfördelning är evig”

SLUTREPLIK DN DEBATT 6/6. Efter min artikel har jag fått mängder av positiv respons samt två genmälen i DN. Louise Westerberg och Louise Ankarkrona tycker att jag är naiv som tror att betygsinflationen kan självläka. Troligen har de rätt. Werner Gerholm har däremot helt fel, skriver Lars Melin.

Jag blev häpen över hur en matematiker som Werner Gerholm blandar statistisk fördelning med absoluta tal. Ja, alla vet att vi är längre i dag (Gerholms exempel), men kroppslängden är fortfarande, alltid, normalfördelad. Likaså räknar dagens gymnasistgeneration sämre än den förra, men alla årskullar är normalfördelade. Alltid.

Gerholm har förstås rätt i att man kan trolla med betygskriterier. Det skulle vara lätt att skriva kriterierna så att alla får högsta betyget eller att ingen godkänns. Men vad skulle det vara för mening med sådant trixande, och de nuvarande kriterierna utmärker sig väl mest genom sin svårgenomträngliga abstraktion. Dagens betyg är inte bara konstigt fördelade, de är inte heller relaterade till några begripliga kunskapsnivåer. Och att vi ska blunda för betygsinflationen och, som Gerholm, glädja oss åt alla höga betyg som delas ut är makalös cynism.

Betygssystem kan vara hur sofistikerade som helst men om utfallet inte stämmer med normalfördelningen är det fel på antingen kriterierna, tillämpningen eller informationsvärdet. Vi måste våga erkänna grundlagen att normalfördelning är den enda bestående normen för värdering.

Min räkneövning visar att betygen systematiskt visar fel. Detta är förstås en kombination av flera orsaker. Som Louise Westerberg och Louise Ankarcrona visat är betygsinflationen en win-windeal. Elever och föräldrar får sin vilja igenom, läraren kan visa upp lysande resultat, skolan blir med högre betygsstatistik mer attraktiv för nya kunder och så vidare. Till detta bidrar att betygskriterierna är skogtokiga och att många lärare och skoledningar egentligen ogillar allt vad betyg heter. Men touché – samma olycka har drabbat universiteten.

Eftersom betygen har många funktioner är det inte så lätt att hitta en universallösning. Man kan förstås, som Westerberg och Louise Ankarcrona föreslår, minska betygens betydelse för antagning till högre studier. Eller man kan, som sagts många gånger för alltid lika döva öron, överlåta examination på andra än lärarna och därmed renodla lärarrollen. Men betygen är också ett system för regelbunden återkoppling: elever, föräldrar, skolledning med flera behöver få resultat betydligt tätare än internationell benchmarking, typ Pisa, kan leverera.

Det jag föreslog, opåverkbara lärare som har stöd av en professionell tradition, är måhända blåögt. Kanske tar det lika lång tid att nå dit som det tagit att hamna i den nuvarande situationen. Men det är dit vi måste nå, förr eller senare.