Chalmersforskarna Filip Johnsson, Jan Kjärstad och Fredrik Normann skriver att koldioxidlagring enkelt kan halvera utsläppen i Sverige. Författarna gör debatten en stor tjänst som lyfter fram vikten av koldioxidinfångning, däremot underskattar de svårigheterna med att planera vägen till negativa utsläpp och att skapa en sammanhållen industripolitik på området. En allt för stor tro på vår förmåga att planera kommer troligen leda till att utvärderingar om 25 år visar att planen inte överlevde verkligheten.

Författarna konstaterar att kostnaderna för CCS-teknik kan väntas variera mellan 500–1.300 kronor per ton. Den internationella projekterfarenheten tyder på att spannet är rimligt men kanske även ännu större på både upp och nedsidan. Beaktar man att kostnaden för vind- och solenergi har minskat med 50 till 80 procent under vissa decennier (och att detta inte är ett orimligt scenario för CCS) följer slutsatsen att den viktigaste variabeln för beslut – priset, är svårt att använda för planering.

Detta kan förklaras med ett exempel på vår förmåga till prognoser och planer: Det är nästintill omöjligt att ens förutse poängen i en enkel basketmatch. Om vi känner till sportens regler och spelarnas sinnestillstånd, fysiska tillstånd och färdighetsnivå vid varje ögonblick av matchen kan vi förutse resultatet med viss precision. Vi kan dock inte veta sådana saker. Således, även om vi kan bygga en teori som exakt förutsäger poängen utifrån antagna fakta, kan vi i realiteten inte förutse dem eftersom vi inte kan samla alla nödvändiga fakta. Samma svårigheter väntar den som tittar på utvecklingen av grön teknik.

För att CCS ska fungera behöver tre mycket olika sektorer utvecklas, alla med sina egna risker, investerings-case och utvecklingstidslinjer. Lagring har långa ledtider jämfört med infångning, transportinfrastrukturen är inklämd mellan de två. Med nuvarande regelverk och politiska ramverk i hela Europa finns det betydande marknadsbarriärer och marknadsmisslyckanden som motverkar och förhindrar investeringar i nödvändig transportinfrastruktur och lagringsplatser.

Författarna lyfter artigt en liten post i vårbudgeten: Regeringen säger sig satsa 100 miljoner kronor på infångning, men de siffrorna blir lätt missvisande. De hundra miljonerna är uppdelade på fem år samtidigt som de även ska användas till energieffektivisering. Det är därför oklart hur mycket som går till infångning. Jämförelsevis kan sägas att för samma kostnad om 20 miljoner kronor per år får man knappt ihop halva spelarbudget för ett elitserielag i hockey.

Om vi verkligen vill få till implementering av negativa utsläppsteknologier måste vi vara ödmjuka och inse gränserna för vad som är möjligt att planera. I stället för att försöka forma teknikimplementeringen direkt som en skulptör skapar en staty, måste vi i stället söka förstå och skapa rätt miljö för framsteg. Kan företag tjäna pengar på CCS finns det stor chans att betydligt större investeringar än vad staten någonsin kommer att göra sker i fältet, plan eller ej.

Repliken baseras främst på artikeln ”Förutsättningar för storskaligt infångande av koldioxid.”