Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-24 05:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/citeringsgrad-som-enda-kriterium-for-lyckad-forskning-ar-begransat/

Repliker

”Citeringsgrad som enda kriterium för lyckad forskning är begränsat”

REPLIK DN Debatt 3/1. Det är minst sagt begränsande att använda citeringsgrad som enda kriterium för framgångsrik forskning. Att också ställa grundforskning mot tillämpad forskning är grovt förenklat. Många av dagens problem är komplexa och kräver forskning av såväl grundläggande som mer tillämpad art för att lösa, skriver Filip Johnsson och Henrik Thunman, professorer vid Chalmers.

Rätta artikel

Baserat på en rapport från Danmarks utbildnings- och vetenskapsministerium hävdar professor Christina Moberg att Danmark har lyckats bättre än övriga nordiska länder när det gäller att skapa villkor för framgångsrik forskning i världsklass. Bedömningen av vad som räknas som forskning i världsklass baserar både CM och den danska undersökningen enbart på det som brukar benämnas bibliometri, det vill säga hur många vetenskapliga artiklar forskare skrivit och speciellt då hur väl dessa citerats av andra forskare. CM exemplifierar med mätetalen citeringar per miljon invånare och per 1.000 tal forskare. 

Från den danska rapporten drar CM slutsatsen att Sverige bör satsa mer på grundforskning än på tillämpad forskning och anger att historien visar att grundläggande forskning av hög kvalitet är den bästa grogrunden för innovationer och nya företag. CM menar vidare att perioden mellan en ny upptäckt och eventuella tillämpningar ofta är mycket lång. Vi kan absolut instämma att grundforskning är viktigt, men vi ser framför allt följande punkter problematiska med CM:s artikel:

1.

Att använda citeringsgrad som enda kriterium för framgångsrik forskning är minst sagt begränsat. CM poängterar att forskningen bör vara till nytta för samhället men det är oklart från den danska rapporten i vilken mån Danmarks strategi lett till att forskningens nytta för samhället ökat. Vi noterar även att det generellt sett är ganska små skillnader mellan de flesta europeiska länder i de mätetal som CM hänvisar till. Och hur ska de skillnader som trots allt är tydliga tolkas när till exempel Spanien kommer väl ut och Island ligger i topp? Med all respekt för Spanien och Island som nationer är dessa knappast länder som är kända för starka industrisektorer eller hög innovationsgrad. Det får väl ändå antas att industrisektorn – med existerande och nya företag – är den samhällssektor som kommer vara en nyckel till att lösa många av de utmaningar som världen står inför och bidra mest till länders internationella konkurrenskraft. Här är rimligtvis samverkan mellan industri och akademi (och andra delar av samhället) en nyckel till framgång.

2.

CM ställer grundforskning mot tillämpad forskning. Detta anser vi vara en grov förenkling. Många av dagens problem är komplexa och kräver forskning av såväl grundläggande som mer tillämpad art för att lösa. I dag är det också tveksamt om det går att göra en uppdelning mellan grundforskning och tillämpad forskning på det sätt som CM:s artikel antyder. Utmaningen för forskningsråd och forskarsamfundet är nog snarare att säkerställa att relevanta forskningsfrågor ställs samt att forskning av god kvalitet utförs. Då bör det också finnas rum för både behovsstyrd forskning och ren nyfikenhetsforskning.

3.

CM verkar bortse från att många av de utmaningar som världen står inför – inte minst klimatfrågan – kräver insatser inom snar tid. Då går det inte – som CM hävdar – att passivt vänta på att grundforskningen ska bära frukt.

Vi kan absolut hålla med CM om generella ståndpunkter som att långsiktig finansiering, tilltro till duktiga forskare, och frånvaro av detaljerad styrning av forskningen är önskvärt. Men att som CM likställa detta med att öka den direkta finansieringen till lärosätena och minska andelen externfinansiering känns tveksamt. Om CM med externfinansiering menar de anslag som forskarna konkurrerar om genom att söka medel från olika forskningsråd så är detta nog i grunden en relativt rättssäker process jämfört med de internpolitiska strider som gärna uppstår när universiteten själva ska fördela större resurser. Att forskare på lika villkor söker medel där forskare från samtliga lärosäten tävlar mot varandra och att forskningsansökningarna utvärderas av forskningskommittéer bestående av forskare är då att föredra. Sedan kan man absolut diskutera på vilket sätt dessa utlysningar ska utformas med avseende på storlek på anslag och på hur många år anslagen ska löpa.