Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 22:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/dags-for-helrenovering-av-skogspolitiken/

Repliker

”Dags för helrenovering av skogspolitiken”

REPLIK DN Debatt 6/2. De krav som de 23 organisationerna bakom kampanjen ”Vår skog” ställer skulle försvaga incitamenten för det privata skogsbruket att medverka till att skogens miljömål nås, skriver Magnus Nilsson, miljökonsult.

Rätta artikel

DN-debatt lansera 23 miljöorganisationer den nya kampanjen ” Vår skog”, som kräver att miljökraven på det statliga skogsbolaget Sveaskog i ett antal avseenden ska skärpas samtidigt som avkastningskravet på företaget sänks. 

I samband med att riksdagen för ett knappt år sedan behandlade motioner om skogsbruk, ställde sig en majoritet (Allianspartierna + SD) bakom ett så kallat tillkännagivande till regeringen om att ”en god incitamentsstruktur för ett hållbart skogsbruk bör säkerställas och att en översyn av lagstiftningen på området därför bör genomföras”.

Kampanjens krav skulle innebära en utveckling rakt på tvärs med miljömålen och tvärtom ytterligare försvaga incitamenten för det privata skogsbruket att medverka till att skogens miljömål nås.

Jag ska försöka förklara.

Den nuvarande skogspolitiken bygger på två jämställda mål om å ena sidan en hög och värdefull produktion av virke, å andra sidan bevarande av skogens biologiska mångfald. Principen ska vara ”frihet under ansvar”, vilket betyder nästan total frånvaro av lagstadgade miljökrav och ett minimum av incitament i vare sig den ena eller andra riktningen.

Frånvaron av incitament har dock inte lett till den balans mellan politikens mål som beslutsfattarna föreställde sig när politiken beslutades för drygt 25 år sedan. Tvärtom är problemen med måluppfyllelsen stora, senast bekräftat av den fördjupade utvärdering av miljömålet Levande skogar som Skogsstyrelsen publicerade förra veckan.

Att spara naturvärden i sin skog ger inga inkomster till markägaren. En skogspolitik utan vare sig piskor eller morötter leder därför oundvikligen till att den skogsägare som struntar i naturhänsynen kan driva sin verksamhet med bättre lönsamhet än den som tar sitt ansvar. Incitamenten finns där, de är starka, men de driver på tvärs med de politiska målen.

Inte sällan leder systemet till att aktiva miljöåtgärder direkt bestraffas. Rätten för skogsindustrin att FSC-märka sina produkter (försök hitta ett mjölkpaket som inte är FSC-märkt, så kan du ana märkningens ekonomiska betydelse för industrin) är kopplad till att produkterna inte innehåller något virke från ”nyckelbiotoper”. Om en skogsägare undantar ett skifte från skogsbruk kommer området så småningom att utveckla nyckelbiotopskvaliteter, vilket således leder till att virket inte längre går att sälja. Skogsindustrins bojkott ger därmed markägarna klockrena motiv att förhindra att sådana kvaliteter skapas i landskapet. Jag tror inte att det var politikernas avsikt.

I min rapport ” Skydda lagom – en ESO-rapport om miljömålet Levande skogar” visar jag att principen ”frihet under ansvar” – den nästan totala frånvaron av miljöincitament i skogspolitiken – i praktiken gör det omöjligt att klara miljömålet.

I stället krävs en ny politik som belönar åtgärder som är olönsamma för markägaren men angelägna för samhället, och som motverkar åtgärder som undergräver miljömålet.

Alla marker måste omfattas av politiken, och alla markägare måste, efter sina förutsättningar, medverka.

Denna syn bekämpas, mest militant av LRF Skogsägarna, som i stället vill få genomslag för tanken att ansvaret för att klara den biologiska mångfalden inte ska anses ligga på skogsnäringen eller de enskilda markägarna utan på staten. Principen att varje näring själv måste täcka sina miljökostnader ska gälla alla andra, men inte skogsbruket, och varje restriktion beskrivs av LRF som ett förödande angrepp på den privata äganderätten.

När de 23 miljöorganisationerna bakom ”Vår skog” väljer att rikta allt ljus mot Sveaskog, innebär det att man (sannolikt helt oavsiktligt och omedvetet) legitimerar LRF:s syn på den biologiska mångfalden som i första hand ett ansvar för staten och att kostnaderna därför i första hand ska täckas av skattebetalarna (denna gång via lägre avkastning från Sveaskog).

Den nya skogspolitik som sjösattes i början av 1990-talet har på miljöområdet nått vägs ände och behöver en helrenovering. För att miljömålet ska kunna nås krävs att ”en god incitamentsstruktur” etableras, som belönar insatser som främjar målet och förhindrar åtgärder som undergräver det. Detta är något helt annat än att lägga ansvaret på skattebetalarna och Sveaskog.