Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 16:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/den-belgiska-bostadsmarknaden-ar-ingen-marknadsdrom/

Repliker

”Den belgiska bostadsmarknaden är ingen marknadsdröm”

REPLIK DN DEBATT 8/1. Det skulle vara en stor samhällsvinst om regeringsförhandlingarna leder till att marknadshyror införs, menar Roland Andersson och Lars Jonung. Argumentationslinjen går i princip ut på att jämföra det belgiska, och underförstått marknadsbaserade, bostadssystemet mot det svenska, med sina betydande problem. Argumentationen haltar dock betänkligt, skriver Sandro Scocco, utredningschef Bostad 2030.

Rätta artikel

Enligt artikelförfattarna kan Belgien närmast beskrivas som den bästa av alla världar. De skriver ”I Belgien finns ingen bostadsbrist. Där kan den som söker en lägenhet få en hyresrätt på dagen. Inte nog med det: utbudet av lägenheter är överväldigande. Det är bara att välja storlek och läge”. Det låter ju för bra för att vara sant, vilket det naturligtvis också är.

Den belgiska bostadsmarknaden är ingen marknadsdröm, utan har problem som alla andra. Den belgiska bostadsmarknaden karakteriseras i hög utsträckning av privatägda bostäder, drygt 70 procent av bostadsmarknaden är privatägd. Den har dock samma problem som i många andra länder. Kombinationen kraftigt höjda priser och amorteringskrav gör det allt svårare för vanliga löntagare att hitta en ägd bostad. Utvecklingen har också inneburit kraftigt ökade hushållsskulder, vilket i förlängningen hotar den ekonomiska stabiliteten (i likhet med Sverige).

När det gäller den privata hyresmarknaden utgör den ungefär 20 procent. Den karakteriseras generellt av relativt höga hyror. Enligt EU så har 35 procent av de som bor med marknadshyror i Belgien en alldeles för hög hyra för sin inkomst (mätt som att minst 40 procent av inkomsten går till bostadskostnaden/hyran). Det är en bra bit över EU-snittet på 28 procent och kan jämföras med Sveriges 18 procent. Det är alltså betydligt färre i Sverige som bor i bostäder de egentligen inte har råd med, vilket ändå måste ses som något positivt.

Kvar blir de som inte har inkomster eller tillräcklig förmögenhet för att vare sig köpa sig in på marknaden eller hyra till marknadspris. I Belgien hänvisas dessa till ”social housing” som är subventionerat och reglerat av delstaten och specifikt riktat mot låginkomsttagare och socialt utsatta. Social housing utgör knappt 10 procent av alla bostäder. Då marknaden stänger ute många vanliga löntagare är dock efterfrågan betydligt högre än utbudet. I Bryssel kan väntetiden för en vanlig familjelägenhet vara cirka 10 år.

Kort sagt, den belgiska bostadsmarknaden karakteriseras i hög utsträckning av liknande problem som den svenska, höga trösklar och skuldsättning i det ägda boendet, allt för dyra hyror i den marknadsbaserade delen och kö för människor som inte kan köpa sig in. Men även om läget i Belgien målats i allt för rosenskimrande färger, kan frågan om marknadshyror i Sverige behandlas på sina egna meriter.

För att marknadshyror ska utgöra en del av lösningen på bostadsbristen måste de antingen påverka nyproduktionen eller leda till ett effektivare användande av existerande bostäder. I dag har vi i praktiken redan marknadshyror för nyproduktion genom de så kallade presumtionshyrorna, så där kan knappast effekterna bli betydande. 

När det gäller hur vi använder befintliga bostäder finns det en myt att Sverige bostadsbestånd skulle vara särskilt ineffektivt fördelat på grund av kollektivt förhandlade hyror, det vill säga folk bor kvar i stora lägenheter de inte har behov av på grund av att det är så billigt. Professor Daniel Waldenström konstatera dock på bloggen Ekonomistas under rubriken ”Myten om den orörliga bostadsmarknaden” att ”Den generella rörligheten är hög och flyttkostnaderna generellt låga i Sverige jämfört med andra länder.”.

Att förvänta sig betydande effekter på nyproduktion eller i fördelningen av det befintliga beståndet av marknadshyror framstår som önsketänkande. Däremot kan hyrorna i Stockholms innerstad och närförort i normalfallet förväntas stiga med mellan 30–60 procent enligt Finanspolitiska rådet.

Resultatet av marknadshyror skulle bli att många fler hyresgäster skulle få lägga en orimligt hög andel av sin inkomst på hyran (som i Belgien) och att det offentliga skulle vara tvungna att tillhandhålla subventionerade lägenheter, social housing, till alla som stängs ute från marknaden (som i Belgien), utan att problemen försvunnit (som i Belgien).

För att lösa bostadskrisen måste ett helhetsgrepp tas och det finns inga enkla Alexanderhugg i linje med marknadshyror. Allt från planering, marktillgång, finansiering och byggande måste reformeras utifrån en helhetssyn och med ett tydligt mål att lösa bostadskrisen.

Den oberoende delegationen Bostad 2030 bestående av representanter för näringsliv, fack och forskare har lämnat ett sådant förslag. Både representanter för Byggindustrierna och Hyresgästföreningen har ställt sig positiva till förslaget. Om regeringsförhandlingarna kunde leda till en kompromiss i svensk tradition, där det offentliga och privata gemensamt löser en komplex och angelägen fråga, då skulle mycket vara vunnet. Frågan är om det är möjligt i dagens politiska klimat.