Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-22 03:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/den-centrala-fragan-saknar-svar-hur-ska-nya-dyra-hyresbostader-finansieras/

Repliker

”Den centrala frågan saknar svar: hur ska nya dyra hyresbostäder finansieras?”

SLUTREPLIK DN DEBATT 1/7. Få inser att en hållbar bostadspolitik måste innehålla både ett finansiellt och ett bostadssocialt svar, skriver företrädare för bostadsföretaget Veidekke.

Veidekkes debattartikel på DN Debatt tog utgångspunkt i en färsk rapport med titeln ”Finansiella förutsättningar för ökat byggande av hyresbostäder”. Rapporten konstaterar att debatten om hyresrättens roll på bostadsmarknaden förs utan större faktadjup och baseras på en rad förenklingar. Således menar vissa att fler hyresbostäder är lösningen på såväl bostadsbristen som hushållens skuldsättning. Andra lyfter fram hyresrätten som lösningen på bostadsmarknadens sociala utmaningar medan somliga ser hyresbostaden som lösningen på det mesta, bara marknadshyror införs.

De fyra repliker som publicerades på DN Debatt täcker väl de olika smakriktningar som finns i debatten men tyvärr bekräftar de också det som är bostadsdebattens grundläggande problem: bristen på insikt om att en hållbar bostadspolitik måste innehålla både ett finansiellt och ett bostadssocialt svar.

Av de repliker som DN Debatt publicerat är det egentligen endast Martin Hofverberg, chefsekonom på Hyresgästföreningen som förhåller sig till rapportens kärnfråga. Hofverberg förordar en ”medelväg mellan statligt och privat risktagande”. Även om receptet är vagt formulerat och man kan ha olika mening om var en sådan balanspunkt bör ligga är Hofverbergs övergripande synpunkt relevant. Som bekant är det många som förordar införande av startlån för förstagångsköpare och subventionerat bosparande, som kan ses som ett motsvarande exempel på riskdelning avseende ägda boendeformer.

När det gäller Jonung/Andersson respektive von Malmborg/Alfredsson är åsiktsspridningen desto större. Inledningsvis menar Jonung/ Andersson att en avgörande svaghet i Veidekkes rapport är att den saknar en ”lösning för den miljon svenskar som i dag står i de tre storstädernas bostadsköer” för att senare i texten klargöra att ”vid en avveckling av hyresregleringen för hela beståndet kommer bostadsköerna att försvinna”.

Det förefaller alltså som att författarna inser att flertalet av de som står i bostadskö redan har en bostad. Varför bostadsrättsmarknaden, som både erbjuder stor valfrihet och ett betydande utbud av bostäder till rimliga boendekostnader, skulle vara ett olämpligt alternativ för de som söker en mer anpassad bostad förblir däremot höljt i dunkel.

Jonung/Andersson förordar i stället en fri hyressättning som lösning. Med hänvisning till Finanspolitiska rådet som prognosticerar en hyreshöjning i Stockholm med 55 procent, menar författarna, med en språklig eufemism, att köerna skulle försvinna eftersom ”åtskilliga hyresgäster kommer i detta läge att dra ner på sin bostadskonsumtion”.

Sant, men även bland de som argumenterar för en friare hyressättning är det knappast någon som ser dyra hyresrätter som en lösning för de grupper som Jonung/Andersson pekar ut som målgruppen för en sådan reform, nämligen ”studenter, nybildade familjer och nyanlända till vårt land”. Flertalet menar i stället att en fri hyresmarknad snarare erbjuder en lösning för arbetsmarknadens behov, det vill säga relativt resursstarka hushåll som snabbt behöver ett ”flexibelt korttidsboende”. Den samlade bilden av Jonung/Anderssons inlägg är att det saknar en bostadssocial analys.

Hos von Malmborg/Alfredsson saknas i stället den ekonomiska analysen. Det är uppenbart att författarna ser billiga hyresrätter som lösningen. Dessa ska åstadkommas genom ”förändringar av såväl bostadsrättssektorn som hyresrättssektorn, liksom av byggsektorn och finanssektorn”. Som bekant har den typen av regleringsorienterade modeller testats förr med följd att den statliga skuldsättningen sköt i höjden samtidigt som räntor och inflation uppgick till tvåsiffriga tal.

För att sätta saken i perspektiv innehåller Veidekkes rapport ett kapitel som analyserar de ekonomiska effekterna av den bostadspoliska modell som tillämpas i Wien. Vid en produktion av 30.000 bostäder till samma hyra som i Wien skulle den statliga subventionen behöva uppgå till cirka 47 miljarder kronor, motsvarade 1 procent av bnp. Få skulle betrakta en sådan bostadspolitik som ekonomiskt försvarbar eller ens socialpolitiskt särskilt träffsäker.

Däremot instämmer vi gärna med Eva Nordström, SKB, Jonas Häggqvist, Colive, och Yves Chantereau, Equality Living, att fler alternativ mellan traditionell hyresrätt och ägda boendeformer vore välkommet. I ett i övrigt intressant inlägg saknas dock en djupare ekonomisk/finansiell analys av hur detta ska gå till. I avsaknad av svar på dessa frågor torde ansatser i den riktningen stanna på ritbordet.

Det samlade intrycket av debatten är tyvärr att alltför många tenderar att fly till mer eller mindre orealistiska föreställningar om en annan bostadsmarknad än den vi faktiskt har. Därmed är vi tillbaka till de grundläggande frågor som vår rapport ställer: Vem ska finansiera framtidens bostäder och hur ska detta gå till i former som löser bostadsbehoven för unga, kapitalsvaga och nyanlända? Det är dags att debatten lämnar förenklingarna bakom sig för att i stället ta itu med de verkligt avgörande frågorna.