Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-26 18:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/den-faktiska-politiken-visar-nagot-annat-an-retoriken/

Repliker

”Den faktiska politiken visar något annat än retoriken”

SLUTREPLIK DN DEBATT 4/6. Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll skriver att ”en stärkt ekonomisk familjepolitik är centralt för regeringen” och att ambitionen är att ”fortsätta driva en politik som utjämnar klyftor”. Problemet är dock att utfallet av den faktiska familjepolitiken den gångna mandatperioden 2015–18 visar något annat. Det är bara på marginalen som förhållandena förbättrats för de mest utsatta barnfamiljernas situation. Man måste således, som alltid, skilja mellan politikens retorik och praktik, skriver Tapio Salonen, professor i socialt arbete, Malmö universitet.

Rädda Barnens rapport visar tydligt att den ekonomiska familjepolitiken inte längre förmår omfördela och mildra utsatta barnfamiljers vardagsvillkor som det gjorde fram till början av 2000-talet. Detta understryker en paradoxal och oroande utveckling – medan hushållen generellt sett fått det avsevärt bättre de senaste 15-tal åren har detta inte nått barnfamiljer längst ner i fördelningstrappan. Den aktuella studien bekräftar en tydligt avtagande omfördelning och stöd till dessa hushåll som ett resultat av politiska beslut.

Det som Strandhäll inte nämner är att detta till stor del beror på en långvarig och gradvis urholkning av socialförsäkringars miniminivåer, inte bara de familjepolitiska förmånerna utan också till exempel arbetslöshets- och sjukförsäkringen. Detta har skett oavsett regeringsalternativ under 2000-talet. Att inte indexsäkra garantinivåer vid föräldraledighet, sjukdom och arbetslöshet har successivt gröpt ut socialpolitikens grundläggande uppgift – att bekämpa fattigdom.

Det är glädjande att Strandhäll i sin replik anför en reformoptimistisk ton för inkomstsvaga barnfamiljer framöver. Men för att detta skall kunna omsättas till ett stabilt trendbrott krävs betydligt mer långtgående reformer än vad som hittills gjorts. Att höja barnbidraget och justera inkomstnivåer i bostadsbidraget förra året var små steg i denna riktning men behöver följas av en långsiktig och uthållig fördelningspolitik.

Den S-ledda regeringens familjepolitik 2015–18 förmådde enbart minska andelen barn i ekonomiskt utsatta hushåll från 20,8 till 20,2 procent, det vill säga ytterst marginellt.

Den S-ledda regeringens familjepolitik 2015–18 förmådde enbart minska andelen barn i ekonomiskt utsatta hushåll från 20,8 till 20,2 procent, det vill säga ytterst marginellt. Detta står i bjärt kontrast till vad regeringen själv uttalat – ”haft en tydligt utjämnande fördelningspolitisk profil”. Till stöd för detta visade finansdepartementets egen analys att fördelningseffekten av den förda politiken 2015–2017 minskade gini-koefficienten med enbart 0,004, från 0,302 till 0,298, således en ytterst marginell förändring.

Direktiven till den statliga utredning som Strandhäll tillsatt nyligen för att se över bostadsbidraget och underhållsstödet (S 2018:13) vittnar om ett alltför snävt synsätt. Utredningen har ett begränsat fokus på minskad skuldsättning och träffsäkerhet, vilket uppenbarligen behövs. Men det krävs ett betydligt bredare uppdrag för att dessa stöd skall kunna reformeras för att svara upp mot många barnfamiljers utsatta vardagsvillkor. 

Ta bostadsbidraget som exempel. Den högsta hyra som kan ligga till grund för beräkningen av bostadsbidrag är till exempel 5.900 kronor per månad för en familj med två barn. Det beloppet har inte höjts på 23 år, sedan 1996. Då var dessa hyresbelopp tillfyllest men i dag är det under genomsnittet för en trerummare. Bostadsbidraget skapades för att ge även ekonomiskt svaga hushåll, framför allt barnfamiljer, möjlighet att bo i goda och tillräckligt rymliga bostäder. I Sverige har i stället medel- och höginkomsttagare i eget ägt boende premierats via skattereduktion. Dessa ränteavdrag är i själva verket det verkliga bostadsbidraget som kostar samhället många miljarder. Problemet med denna omvända subvention är att den förstärker inkomstklyftorna ytterligare.

Det behövs breda och långsiktiga reformer för att socialförsäkringarna skall återfå en slagkraft och fördelningspolitisk profil som successivt vittrat bort under de tre senaste årtiondena.