Det kommer att krävas mycket stora förändringar i markanvändningen på jorden för att klara klimatmålet på 1,5 graders uppvärmning. Få beslutsfattare verkar ha insett vidden av den förändringen. Beroende på hur snabbt utsläppen från fossila bränslen minskas kan enligt IPCC så mycket som 1,5 miljarder hektar mark behöva avsättas för att åstadkomma ”negativa” utsläpp, det vill säga upptag av koldioxid i växande träd. Detta är en gigantisk areal: den motsvarar ungefär en femtedel av all produktiv mark på jorden.

Som jag skrev i min artikel handlar åtgärder för negativa utsläpp inte om att vi ska slippa minska utsläppen från fossila bränslen. För att nå 1,5-gradersmålet måste vi nämligen både minska användningen av fossil råvara för energi och material och åstadkomma negativa utsläpp.

Behovet att avsätta en stor del av världens produktiva marker för negativa utsläpp kommer att förvärra konkurrensen om mark. För att föda den ökande världsbefolkningen kommer vi behöva producera cirka 50 procent mer mat än vi gör i dag redan inom 30 år. Mark kommer också behövas för att producera växtbaserade material som ersätter fossilbaserade material, främst plaster, samt för biodrivmedel för trafikslag som är svåra att driva med el, främst flyg. Samtidigt måste vi för att bevara biologisk mångfald avstå från att exploatera och bruka betydande markarealer. För att klara av allt detta kommer kraftigt ökad produktivitet per hektar mark vara centralt.

Behovet av negativa utsläpp kan alltså innebära stora förändringar av svensk markanvändning och tvinga fram alternativ som i dag betraktas som felaktiga eller orealistiska.

Denna utveckling kommer förstås att påverka även svensk markanvändning. Om den globala arealen på 1,5 miljarder hektar för negativa utsläpp skulle fördelas jämnt med hänsyn till nuvarande skog- och jordbruksmarker i världen skulle det för Sveriges del handla om cirka 5 miljoner hektar. Detta är två gånger mer än all befintlig åkerareal! Behovet av negativa utsläpp kan alltså innebära stora förändringar av svensk markanvändning och tvinga fram alternativ som i dag betraktas som felaktiga eller orealistiska.

Den svenska skogsbranschen har hittills bara velat se ett alternativ, nämligen att svensk skog ger mer klimatnytta ju mer produkter den levererar. LRF påstår i en replik på min artikel att ”svensk skog ger bäst klimatnytta genom att brukas”. Detta har kommit att bli en skogsindustriell doktrin som ständigt upprepas som om det vore en absolut sanning. 

Men påståendet är sant bara under det teoretiska antagandet att skogsprodukterna ersätter tillverkning av andra produkter som orsakar större utsläpp. Man bortser bland annat från tiden för att nå 1,5-gradersmålet är relativt kort, tre-fyra decennier, och att svensk skog i det tidsperspektivet skulle göra störst klimatnytta genom att inte avverkas.

Vägen till att nå klimatmålen kommer att vara kantad av svåra avvägningar mellan olika problem och intressen. För att ge bästa möjliga förutsättningar för denna komplicerade process är det viktigt med en bred diskussion som seriöst belyser alla möjliga alternativ. Diskussionen om den svenska skogens roll måste breddas bortom överförenklade halvsanningar.