Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 01:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/ett-allvarligt-angrepp-pa-vetenskapen/

Repliker

”Ett allvarligt angrepp på vetenskapen”

REPLIK DN DEBATT 12/5. Förslaget att lägga ner forskningsråden är ett allvarligt angrepp på vetenskapen, fullt jämförbart med att vilja lägga ner Dramaten, Operan och Sveriges Radio för att de inte på ett effektivt sätt anses kunna förutspå vilken produkt som blir den mest säljande i framtiden, skriver medicinforskaren Anna Montell Magnusson.

Rätta artikel

Patrik Hall och Ulf Sandström argumenterar i sin debattartikel för att vi bör lägga ned Vetenskapsrådet, Forte och Formas. För att säkerställa en konkurrenskraftig forsknings- och utbildningssektor hävdar de att det är det bättre för samhället att låta universiteten och högskolorna själva bestämma vilken forskning landet ska bedriva inom ramen för den egna verksamheten.

Omställningen till en kunskapsnation ställer allt högre krav på utbildningar som står i samklang med samhället. Universiteten har därför redan fått en högre grad av autonomi med goda möjligheter att själva bestämma vilka utbildningar som ska ges. Eftersom själva basen för universitetslärarkåren utgörs av forskare leder detta till att universiteten i praktiken också bestämmer vilken forskning som det skall satsas på.

Universitetens och högskolornas intäkter har ökat med 3 miljarder kronor sedan 2017 och uppgår för närvarande till 73,9 miljarder kronor. Samtidigt minskar stadigt antalet sökande studenter per utbildningsplats enligt Universitets- och högskolerådet. Det har resulterat i en ökande konkurrens om studenter mellan lärosätena. En konkurrens, som Hall och Sandström mycket riktigt påpekar, leder till att ”att såväl mångfald som kvalitet försämras”.

Författarna menar dock att det är de statligt finansierade Forskningsråden Vetenskapsrådet, Formas och Forte som bär stor skuld till utarmningen av mångfald inom den forskning som görs vid universitet och högskolor eftersom de har ”oproportionerligt stor makt över svensk forskning, samtidigt som de saknar förmåga att kunna förutsäga vilken forskning som kommer att bli framgångsrik i framtiden”.

Att bli en mästerlig forskare kräver en gedigen träning av andra mästare som kan tillhandahålla en bred exponering av många olika stilar och samtidigt visa hur man hävdar sin egen originalitet, oavsett vilken frågeställning eller idé som man så småningom som forskare på egen hand väljer att fullfölja under sin karriär.

För det första, om vi antar att det är pengar som ger makt så finns det anledning att ifrågasätta valet av de tre forskningsråd som enligt författarna bör förpassas till ättestupan. Vetenskapsrådet (VR) har uppdraget att säkerställa långsiktig grundforskning. Av dess årsbudget om 6,7 miljarder kronor så utgjorde endast 4,1 miljarder stöd till ”tematiskt fria utlysningar inom olika bidragsformer”, det vill säga grundforskning. Det svenska näringslivet satsar å sin sida 79 miljarder på tillämpad forskning. Dagens Industri rapporterade nyligen att enbart Amazon, som likt en rad andra utländska koncerner intresserar sig allt mer för svensk forskning, årligen investerar cirka 217 miljarder kronor i forskning. Detta ger företagen betydande makt att på kort tid likrikta forskningen för att främja sina egna intressen.

Grundforskning är ett konsthantverk som bygger på kreativitet och nydanande. Att bli en mästerlig forskare kräver en gedigen träning av andra mästare som kan tillhandahålla en bred exponering av många olika stilar och samtidigt visa hur man hävdar sin egen originalitet, oavsett vilken frågeställning eller idé som man så småningom som forskare på egen hand väljer att fullfölja under sin karriär. 

Med det resultatorienterade perspektiv som författarna förespråkar riskerar vi att forskarna måste sälja sin själ till Mammon, till exempel utföra produktutveckling åt läkemedelsindustrin, för att få fortsätta.

Den som ska bedöma forskningskvalitet måste således besitta djupa insikter i den process som ligger till grund för forskarutbildning och dess yttersta mål att selektera talang och hur sådan sedan tas tillvara. Att då likställa bedömande av forskningskvalitet med så kallad bibliometri är som att reducera äkta konst till tavlans ramstorlek – ju större mått desto bättre kvalitet. Mängden publicerade artiklar och deras citeringar måste vid en kvalificerad bedömning rimligen ställas i relation till forskargruppernas storlek, dess sammanlagda finansiering samt om forskargruppledaren på egen hand har lyckats att skapa en för Sverige unik forskningslinje. 

Med det resultatorienterade perspektiv som författarna förespråkar riskerar vi att forskarna måste sälja sin själ till Mammon, till exempel utföra produktutveckling åt läkemedelsindustrin, för att få fortsätta. 

Med konstanalogin kan detta liknas vid att uppmuntra försäljning av reproducerad planschkonst i dagligvaruhandeln. En sådan förflackning urholkar inte bara forskning och forskarutbildning – det leder till en intellektuell obalans i det svenska samhället som får långtgående konsekvenser för vår förmåga att lösa komplexa samhällsproblem. Och givetvis måste det därför, precis som den Fredmanska Styr- och resursutredningens förslag (SOU 2019:6) påpekar, råda balans mellan externfinansierad forskning och statliga basanslag.

Jag tror ingen forskare skulle ha något emot en utvärdering som klarlägger effekterna av den ökade politiseringen och byråkratisering av forskningsråden. Men förslaget att lägga ner dem måste ses som ett allvarligt angrepp på vetenskapen, fullt jämförbart med att vilja lägga ner Dramaten, Operan och Sveriges Radio för att de inte på ett effektivt sätt anses kunna förutspå vilken produkt som blir den mest säljande i framtiden. Är det inte snarare som så att vi behöver stärka de nationella instanser som bygger på vårt kulturarv för att forskning och annan konstnärligt inriktad verksamhet inte ska förlora sin identitet och därmed låta vårt samhälle undermineras?