Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Repliker

”Ett fritt folks fria val är inte ett legitimt hot”

Det mest logiska är att ett fritt folk gör ett fritt säkerhetspolitiskt val – oavsett om Putin känner sig kränkt eller ej, skriver Carl Albinsson.

På tisdagens DN-debatt (9/6) beskriver Tom Lundborg och Linus Hagström från Försvarshögskolan hur ett svenskt medlemskap i Nato skulle få negativa effekter för svensk säkerhet. De två bärande argumenten i artikeln mot ett svenskt medlemskap tycks vara att det riskerar att kränka den ryska stormaktsidentiteten och att ett medlemskap i Nato inte kan vara ett substitut till ett starkt svenskt försvar. Jag vill mena att Lundborg och Hagström riskerar att bekräfta Kremls världsbild genom att ta hänsyn till den ryska identiteten. Fria folk och fria länder har valt att ansluta sig till Nato. Att Ryssland ser det som ett hot ska inte ha betydelse för Sveriges säkerhetspolitiska vägval.

Allt sedan Putins återkomst till presidentposten under våren 2012 har styret i Kreml valt att alienera sig gentemot det man betraktar som det dekadenta Väst. EU:s utvidgning och USA:s engagemang i Europa beskrivs som hot gentemot det ryska moderlandet och dess icke-liberala värderingar. Putin menar att Ryssland känner sig inringat av Nato och dess allierade samtidigt som sanningen har gjorts relativ i Kremls propaganda där rena lögner blandas med fakta.

Fakta är dock att Ryssland är världens största land. Det sträcker sig från Östersjön till Stilla havet och gränsar till både USA och Kina. Med så långa gränser kommer ett sådant land alltid att gränsa till mer eller mindre starka stater. Det är en geografisk oundviklighet - men inte ett skäl till krig och aggression. Lundborg och Hagström menar att Natos utvidgning på 1990- och 2000-talet betraktas som ett intrång i den ryska intressesfären och att Rysslands stormaktsidentitet är kränkt och att Sverige ska ta hänsyn till denna kränkthet.

Att vara motståndare till ett svenskt medlemskap i Nato på grundval av att det riskerar att kränka den ryska stormaktsidentiteten är befängt. Varför ska Sverige ta hänsyn till den ryska identiteten i våra säkerhetspolitiska vägval? Finns det andra stukade identiteter vi bör förhålla oss till när vi ska bedriva utrikes- och säkerhetspolitik?

Europa har en säkerhetsordning där mellanstatligt samarbete på såväl civil som militär nivå är vardag. Tyvärr har Kreml valt att återgå till ett agerande där vapenskrammel är ett diplomatiskt verktyg. I en sådan värld kan inte Sverige ta hänsyn till om vi kränker Rysslands påstådda stomaktsidentitet eller ej. Självklart kan ett svenskt Natomedlemskap inte ersätta att vi på sikt också måste höja våra försvarsanslag, men det är en helt annan fråga.

Lundborgs och Hagströms resonemang saknar logisk förankring och bekräftar snarare att identitetstänkandet nu också intagit Försvarshögskolan. Det mest logiska är att ett fritt folk gör ett fritt säkerhetspolitiskt val – oavsett om Putin känner sig kränkt eller ej.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.