Efter att jag i en artikel efterfrågat ett stärkt fokus på att beslut om skolan måste fattas på rigorös vetenskaplig grund har kritik inkommit från läraren Maria Wiman. Låt mig inleda med att berömma henne för en bedrift: Det är inte många som klarar att få med så många härskartekniker och argumentationsfel på så få tecken.

Nåväl, jag ska i stället fokusera på att bemöta hennes argument i sak.

Vad Wiman tycks finna mest anmärkningsvärt är att jag efterfrågar mer traditionell lärarledd undervisning. Dels menar hon att eleverna redan får gott om lärarledda instruktioner i dag. Så kan det vara, men då måste Wiman presentera belägg för sina teser. Om man i stället studerar den data som finns på området, exempelvis de internationella mätningarna Pisa och Timss, så framkommer det att mer progressiva, elevaktiva undervisningsmetoder används i en högre utsträckning i den svenska skolan jämfört med det internationella genomsnittet.

Wiman menar vidare att katederundervisning inte är bra. Som grund för detta påstående menar Wiman att det är något som man vet om man har jobbat som lärare. Detta är symtomatiskt för de flummiga ideal jag kritiserar i min artikel: Evidens avfärdas med personliga anekdoter.

Jag står fast vid att jag tycker att kunskap är skolans viktigaste uppdrag – detta då jag vill säkerställa att alla elever, oavsett huruvida deras föräldrar har välfyllda bokhyllor eller om de inte ens har gymnasieexamen, får de kunskaper som krävs för att verka som autonoma och demokratiska medborgare i vårt land.

Det är beklämmande att lärare, vars arbetsuppgift är att förmedla kunskap och som dessutom arbetar i ett system i vilket vetenskaplig grund enligt lag ska råda, helt tycks bortse från de senaste decenniernas mest rigorösa forskning på inlärningsområdet. Egentligen borde det vara Wiman som utbildad lärare som upplyser mig om evidensläget för undervisningsmetoder, inte tvärtom.

I en vetenskaplig sammanställning som togs fram av några av världens ledande inlärningsforskare konstaterades följande: ”Evidens från kontrollerade, experimentella (forskningens guldstandard) studier visar närmast enhälligt stöd för omfattande och explicita lärarinstruktioner snarare än mer handledande lärarstöd.”

Wiman menar även att läroplanens första två kapitel, som bland annat fokuserar på värdegrunden och andra abstrakta mål, är skolans viktigaste uppdrag. Det får man tycka, men jag står fast vid att jag tycker att kunskap är skolans viktigaste uppdrag – detta då jag vill säkerställa att alla elever, oavsett huruvida deras föräldrar har välfyllda bokhyllor eller om de inte ens har gymnasieexamen, får de kunskaper som krävs för att verka som autonoma och demokratiska medborgare i vårt land.

Avslutningsvis skickar Wiman en inbjudan till mig om att besöka hennes klass. Jag har gjort flera skolbesök. Även om det visserligen är lärorikt att besöka verksamheter vill jag ändå lyfta varningens finger för detta subjektiva och anekdotiska sätt att förhålla sig till empiri och evidens: bara för att något ser bra ut för det blotta ögat, betyder det inte att man kan bortse från vetenskapliga studier. Om en läkare hade resonerat på samma sätt hade vederbörande fått sin legitimation indragen, men en lärare som bortser från vetenskap i den svenska skolan kan i stället belönas med titlar som ”årets bästa lärare”. Det säger kanske något?