Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 00:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/falsk-motsattning-mellan-disciplin-och-arbetsgladje/

Repliker

”Falsk motsättning mellan disciplin och arbetsglädje”

REPLIK DN DEBATT 29/8. Martin Lackéus tycks i sin debattartikel säga att kunskapskrav och elevdisciplin i skolan ”driver unga elever ut i en osäker framtid”, ja rentav in i kriminella gäng. Om det är detta han verkligen menar, bygger det på en fullständig missuppfattning, skriver Barbara Bergström, grundare av Internationella engelska skolan.

”Kunskapskrav” kan också uttryckas som ”höga förväntningar” från skolan, något som enligt alla studier jag känner till är en vital faktor för att lyfta elever, särskilt de som kan ha låga förväntningar och svagt självförtroende från sin hemmiljö.

”Elevdisciplin” är ett annat ord för en skola där det råder lugn och trygghet i arbetsmiljön. Motsatsen är en skola i kaos, med larm och osäkerhet och utan verkligt ordnad undervisning. I en sådan skola utan vuxenauktoritet blir det gäng som tar över, där de svaga tvingas leva i skräck för de starka och våldsamma. En sådan skola blir inte ”meningsskapande”. Och om något är det avsaknaden av genuin och erkänd vuxenauktoritet som driver en del elever, särskilt pojkar, över gränszonen till gäng som förstör deras framtid.

Som så många i svensk skoldebatt tycks Lackéus sätta likhetstecken mellan disciplin och en hård skola utan kreativitet och arbetsglädje. I själva verket är sambandet det omvända. I en skola med fasta och trygga rutiner, som upprätthålls av tydliga vuxna, frodas glädje och arbetslust. Det skrattas mycket i en sådan skola. Eleverna känner sig befriade från mobbning och daglig skräck. Med det lugn som där generellt råder i klassrummet, blir det betydligt lättare för en lärare att också se varje individ – ett helt centralt krav på en lärare. Det innebär att vara uppmärksam även på de tysta och inåtvända, som kan bära på de största inre problemen i tonåren.

Jag har så många exempel från mina decennier i skolan på hur stökiga pojkar funnit rätt livsväg tack vare vuxna som stått upp tydligt i skolan och med ”tough love” gett dem stadga, i stället för att visa en eftergivenhet som de enbart föraktar.

Jag har så många exempel från mina decennier i skolan på hur stökiga pojkar funnit rätt livsväg tack vare vuxna som stått upp tydligt i skolan och med ”tough love” gett dem stadga, i stället för att visa en eftergivenhet som de enbart föraktar. Likaså har jag sett dessa elever som försetts med olika bokstavsbeteckningar och ansetts kräva särskilt omhändertagande, men som kan frodas och växa i en vanlig klass bara de får lugn omkring sig.

Det finns ingen som helst logisk motsättning mellan å ena sidan lugn i lärmiljön, fasta rutiner, klar vuxenauktoritet och samtidigt stimulerande arbetssätt i undervisning och lärande. Skickliga och engagerade lärare undervisar så att de får sina elevers fulla uppmärksamhet och aktiva arbetsinsats. Men intressant och motiverande undervisning kan inte bedrivas i en lärmiljö av larm, bråk och kaos.

Att ungdomar lär sig värdet av hårt arbete, och den oerhörda inre glädje som ligger i att överkomma hinder och erövra en ny nivå av kunskap, är en läxa av ofantligt värde för deras framtid. Vi ska heller inte ge våra ungdomar den falska uppfattningen att man uppnå stora resultat utan verklig ansträngning, eller att löst tyckande kan ersätta gedigen kunskapsbas. Det vore att ljuga för dem om den värld som väntar dem som vuxna. Och vi kan inte lösa skolans problem genom att överge dess centrala uppgift – att överföra kunskap och fostran till nya generationer.

Snedvridna värderingar av olika yrken bidrar också till ett socialt tryck att nästan alla ska vidare till universitet, i stället för att utbilda sig för hedervärda och starkt efterfrågade professioner som fordrar yrkesutbildning och praktik i det verkliga livet.

Lackéus reser dock en annan allvarlig fråga, nämligen om det är vettigt att tvinga 100 procent av en årskull att befinna sig i skolans värld tills de är 19 år. Vi ser nu hur denna uppfattning, hårt driven från politiskt håll, leder till stora avhopp från gymnasiet. Snedvridna värderingar av olika yrken bidrar också till ett socialt tryck att nästan alla ska vidare till universitet, i stället för att utbilda sig för hedervärda och starkt efterfrågade professioner som fordrar yrkesutbildning och praktik i det verkliga livet.

Många skulle må väl av att komma in i genuina mästar/lärling-relationer i det verkliga livet, i stället för att fortsätta år efter år i skolan. Dörren tillbaka till skolan bör sedan stå öppen för den dag då mognad gett rätt motivation.

Ämnen i den här artikeln:

Skolan
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Rätta artikel

Kommentera artikeln

I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt