Artikelförfattarna menar att de anställningar som sker med stöd av lagen om allmän visstidsanställning (ava) är att likställa med så kallade sms-anställningar. Detta är helt enkelt inte sant. Inom ramen för ava ryms många olika anställningar som tidigare reglerades i olika anställningsformer. Syftet med att införa ava var att rensa upp bland alla anställningsformer och göra det enklare att anställa.

Bland de tidigare anställningsformerna fanns till exempel det som kallades projektanställningar. Det kunde röra sig om projekt över en längre tid som var beroende av extern finansiering eller att arbetsgivaren ville göra en tillfällig extra satsning inom ett område. Dessa anställningar är långt ifrån en SMS-anställning utan pågår ofta mellan sex och 24 månader beroende på förutsättningarna.

Vidare används ava i dag i stor utsträckning i legitimationsyrken där det av olika skäl inte finns möjlighet att anställa en person med rätt behörighet. Till exempel anställs alla obehöriga lärare och förskolelärare med hjälp av ava. Vidare leder myndigheternas långa handläggningstider till att de som får vänta på att få sin legitimation utfärdad är hänvisade till tidsbegränsade handläggningstider i väntan på att de får sin legitimation utfärdad.

Frågan är dock om det inte är viktigare för svensk arbetsmarknad är att så många som möjligt får ett jobb snarare än om de väljer att gå med i facket.

Artikelförfattarna att sätter dessutom felaktigt likhetstecken mellan behovsanställning och ava då vikariat i många branscher är den vanligaste behovsanställningen. I dag används dessutom ava i stället för vikariat när flera medarbetare är frånvarande. I stället för att ersätta två eller flera personer som är borta på deltid med flera olika vikariat bakas dessa i stället ihop till en anställning. Det är enklare för arbetsgivaren som bara behöver skriva ett anställningsavtal och det är bättre för den enskilde som får högre tjänstgöring. Om en lärare, lokförare eller städare blir sjuk så ringer man in en vikarie för att lösa behovet, vilket sker i form av en visstidsanställning.

Det som dock är intressant med rapporten ”Fler otrygga jobb och färre fackligt anslutna” från Arena Idé är att den visar på att andelen ava/behovsanställningar inte har ökat, som andel av alla tillfälliga anställningar, de senaste 10 åren (diagram 4, sid 18), snarare har det minskat något, det är därför inte helt enkelt att se den trend som rapportförfattarna oroar sig över. Vidare visar samma diagram att andelen provanställningar, som oftast leder till ett fast jobb ökar.

Det är just enkelheten i ava som gör det till en framgångsrik reform som leder till att fler personer får chansen att komma in på arbetsmarknaden, något som inte artikelförfattarna verkar invända mot. Deras stora invändning verkar dock vara hur detta påverkar den fackliga organisationsgraden. Frågan är dock om det inte är viktigare för svensk arbetsmarknad är att så många som möjligt får ett jobb snarare än om de väljer att gå med i facket.