Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Repliker

”Fokusera på orsakerna i stället för symtomen”

Partipolitiska utspel och tiggeridebatten borde fokusera på individorienterade orsaker i stället för grupprelaterade symtom, skriver Göran Svensson i svar till Per Eriksson och Hans Swärd (7/5).

Per Eriksson och Hans Swärd skriver på DN Debatt (7/5) att förbud mot tiggeri inte är en lösning på problematiken och för fram fem tänkbara problem med ett tiggeriförbud.

Jag menar att det är kontraproduktivt att föra tiggeridebatten kring olika förslags tänkbara problem när de bortser från orsakerna till att hitresta människor ägnar sig åt tiggeri. Det kan dessutom vara hämmande att fokusera på grupprelaterade symtom i samhället istället för individorienterade orsaker.

Tiggeridebatten är ofta felriktad och dualistisk – till exempel förbud eller inte, visumtvång eller inte, avhysningar eller inte, härbärgen eller inte, skolgång för EU-migranters barn eller inte, ge pengar eller inte, osv – dvs fokus på att motverka symtom snarare än orsaker.

Partipolitiska utspel fokuserar mestadels på att mildra konsekvenserna av synliga och synliggjorda grupprelaterade symtom i samhället, men de bidrar inte till någon reell individorienterad lösning på problematiken kring att hitresta människor tigger på gator och torg. Partipolitiska utspel i tiggeridebatten präglas dessutom ofta av opinionsmässig populism och enkelspåriga argument.

Det krävs ett reellt riksdagspolitiskt ansvarstagande och engagemang gentemot EU i syfte att fokusera på orsakerna till att hitresta människor ägnar sig åt tiggeri i samhället. Det krävs riksdagspolitisk konkretisering riktad mot EU för alla människor som lever i fattigdom och utsatthet, snarare än begränsad uppmärksamhet och snäva satsningar riktade mot hitresta grupper av människor baserat på nationalitet, etnicitet eller andra gruppkriterier.

Det är värt att notera att inte alla fattiga och utsatta människor i EU ägnar sig åt tiggeri. Det är vilseledande och föga meningsfullt att föra debatten om enbart vissa gruppers utanförskap och segregation, utan som Eriksson och Swärd antyder i sina slutsatser, nämligen att det krävs ett försvar för grundläggande politiska, civila och sociala rättigheter för alla fattiga tvärs igenom nationella gränser inom EU.

Tiggeridebatten handlar alltför ofta om grupprelaterade symtom i samhället snarare än individorienterade orsaker. De partipolitiska utspelen i tiggeridebatten har på senare tid intensifierats. De är dock tidsmässigt närsynta och opinionsmässigt opportunistiska, då fattiga och utsatta människor som rest till Sverige för att tigga inte är ett nytt fenomen i storstäderna, vilket borde ha varit en väckarklocka för riksdagspartierna för länge sedan.

Från riksdagspolitiskt håll framförs inte gemensamma och handlingskraftiga förslag riktade mot EU för motverka tiggeri trots att kännedom om dessa människors dokumenterade fattigdom, utsatthet, utanförskap och segregation i hemländerna. Riksdagspartier verkar vara inkapabla att hantera de utmaningar om ligger bortom de synliga och synliggjorda grupprelaterade symptomen i samhället.

Partipolitiska utspel och tiggeridebatten borde fokusera på individorienterade orsaker i stället för grupprelaterade symtom avseende hitresta EU-medborgare som ägnar sig åt tiggeri i samhället. Den långsiktiga lösningen på problematiken handlar om fokusera på orsakerna, medan mildra symptomen enbart är kortsiktiga.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.