Jöran Lindvall uttrycker i sitt debattinlägg en avsmak mot att vi, som folkets valda representanter, framför tankar och åsikter kring arkitektur och gestaltningen av våra gemensamma miljöer. Sådant bör tydligen överlämnas helt till arkitekter och kultureliten.

Klassisk arkitektur som präglas av skönhetssträvanden, platsbundenhet och historisk kontinuitet vill Lindvall inte se mer av, då detta för honom för tankarna till ”Hitler och Mussolini”. Att Lindvall helt tycks ha missat fascismens modernistiska och antitraditionalistiska drag, samt de kopplingar till fascismen som till exempel fanns hos modernismens och postmodernismens nestor, Le Corbusier, är i sammanhanget något beklämmande. Det kan också vara värt att fråga sig om det är en modell präglad av folkstyre eller en modell präglad av elitstyre som Hitler och Mussolini hade föredragit.

Doktorsavhandlingen ”Värdering av stadsmiljöer – en metod att mäta upplevelse av Lena Steffner” visar att om en stadsmiljö är bra eller dålig för människan, faktiskt går att mäta. Steffner visar i sin undersökning att allmänheten föredrar medeltida stadsuttryck, stenstadens olika uttryck, staden med storgårdskvarter och trädgårdsstaden framför den funktionsuppdelade staden och den postmodernistiska staden.

I en annan avhandling vid Lunds universitet konstaterar arkitekten Catharina Sternudd att runt om i världen ”gillar många människor småskalighet, variation, naturmaterial och färg, grönska och ett formspråk som anknyter till en gammal byggnadstradition”. Sternudd påtalar vidare behovet av att överbrygga diskrepansen mellan arkitektyrkets homogent modernistiska smaknorm, och det slags byggande som människor generellt föredrar. Detta är ett behov som vi också tydligt ser.

Betonglådor grundade i socialismens strävan mot likformighet samt stål och glas-monster grundade i postmodernistiska arkitekters vilja att bygga monument över sig själva, fyller uppenbarligen inte folkets och samhällets behov – utan endast behoven hos den politiska och kulturella eliten. Folket bör därför ges ett större inflytande över de miljöer där de lever och verkar än vad de har i dag.