Repliker. ”Föråldrade motsättningar och chefsförakt”

När Tillitsdelegationen tillsattes för ett drygt år sedan var vi många som välkomnade en genomlysning av ledarskap och styrning av offentlig sektor med syfte att ”skapa effektivare verksamhet och större nytt och kvalitet för medborgarna”.

Halvvägs in i utredningens arbete pekar nu en av medlemmarna i gruppen, forskningsledare Louise Bringselius, ut cheferna som en av de huvudsakliga orsakerna till att den fulla potentialen i offentlig sektor inte tas tillvara.

Att administration och överbyggnad har växt över sina bräddar under en rad år är ingen nyhet; det har cheferna i offentlig sektor vittnat om länge. Men att det skulle leda till att det numera är ”bekvämt att vara chef och peka finger åt den som gör fel” är en gravt felaktig slutsats.

Tillväxten av en stor administration beror huvudsakligen på två saker:

• Att politikerna ställer ökade krav på verksamheterna som ligger vid sidan av kärnuppdraget, så som miljökartläggningar, kvalitetsmätningar, jämställdhetskartläggning och så vidare. Bra och lovvärda satsningar men som genererar mer arbete för chefen.
• Att chefsuppdraget idag innehåller en mycket stor del av dokumentation och rapportering, som naturligtvis kommer av en strävan att följa upp och styra med en högre kvalitet, men som slukar en stor del av många chefers tillgängliga tid.

Parallellt med denna utveckling har chefsled tagits bort och ansvarsområden utökats. Cheferna har blivit färre och fått betydligt mer att göra.

Ledarna delar Louise Bringselius resonemang om vikten av en chef som har möjlighet att vara närvarande, samtidigt förringar hon det hårda arbete och starka engagemang som utmärker de flesta chefer i just offentlig verksamhet. Man blir inte chef i socialtjänsten för att uppnå ” en bekväm position” eller för att slippa ta itu med ”komplexa och kanske akuta behov”. Man blir chef då man drivs av en lust att utveckla, påverka och att ta ansvar för verksamhetens helhet. Att skapa en motsättning mellan medarbetarna ” i frontlinjen” och den påstått late och bekväme chefen är ett förhållningssätt som ger eko av föråldrade motsättningar och chefsförakt.

Ledarna gör regelbundna undersökningar bland sina 90.000 medlemmar. Där framkommer att största problemet för svenska chefer på första och andra linjen, särskilt i offentlig sektor, är alltför stora grupper av medarbetare och mängder av administrativa arbetsuppgifter som gör det omöjligt att hinna med sitt ledarskap. Det är inte att man vill dra sig bakom skrivbordet och leva ett bekvämt liv. Att bygga en relation till sina medarbetare är självklart för alla framgångsrika chefer och ett autentiskt, närvarande ledarskap är det som utmärker svenska chefer idag, och ligger till grund för svensk ekonomis goda framgångar.

I slutet av debattartikeln närmar sig Bringselius ett okunnigt resonemang när hon pekar på biltillverkaren Teslas omstridde företagsledare Elon Musks sätt att hantera problem i arbetsmiljön. Lösningen är enligt Musk att gå ut ”på golvet”. I svensk arbetsmiljölagstiftning finns redan detta starka fokus på chefens direkta, personliga ansvar för medarbetarnas arbetsmiljö. Inte genom att ta över medarbetarnas uppdrag utan genom ett väl utprövat systematiskt arbete med säkerhet och riskanalys. Det är ett ansvar som cheferna är villiga att ta, men de måste ha rätt förutsättningar.

Idag överhopas många chefer av arbetsuppgifter som skapas genom mer eller mindre nödvändiga uppdrag från den administration som tynger många verksamheter. Cheferna är inte vinnare på detta, de har inte fått ökad status som ”skrivbordsgeneraler”, tvärtom har arbetet som ledare försvårats och ledarskapet degraderats. Lösningen på dagens svårigheter, i en digitaliserad och alltmer högspecialiserad verksamhet, kan inte sökas i det förflutna.

Vägen till att öka professionernas betydelse och släppa fri potentialen hos alla medarbetare går genom chefer som har tid att vara närvarande, att stödja och leda sin arbetsgrupp mot verksamhetens mål. Att Tillitsdelegationens forskningsledare inte ser detta är bekymmersamt och riskerar att landa utredningen i felaktiga och försvårande resultat, med kontraproduktiva effekter snarare än förbättring för den offentliga sektor som vi alla är beroende av.