Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-22 04:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/repliker/forsakringskassan-maste-ta-sitt-samordningsansvar-for-rehabiliteringen/

Repliker

”Försäkringskassan måste ta sitt samordningsansvar för rehabiliteringen”

REPLIK DN DEBATT 2/7. Det behövs ett nära samarbete mellan de som har huvudrollerna, dvs individ, arbetsgivare och försäkringskassa. Med mer fokus på anpassning, rehabilitering och arbetsbyte bör också kraven för att få sjukersättning kunna göras långt mer liberala än dagens drakoniska regler, skriver Jan-Åke Brorsson.

På DN Debatt lyfter fyra forskare fram svårigheterna att få sjukersättning speciellt för byggnadsarbetare som närmar sig pensionsåldern. Jag instämmer i flera av forskarnas förslag men vill komplettera deras diskussion i viktiga avseenden.

Processen ”sjukfrånvaro och rehabilitering” förutsätter att lagarna om arbetsmiljö, sjuklön, socialförsäkring och arbetsrätt tillämpas på ett aktivt sätt. Syftet är att vidta förebyggande åtgärder för att förhindra skador/sjukdom. Blir man sjuk, då har man rätt till sjukpenning om arbetsförmågan är nedsatt med minst 25 procent. Samtidigt har man – om det finns behov - rätt till rehabiliteringsinsatser.

Försäkringskassan ska bedöma rätten till ersättning och samtidigt bedöma behovet av rehabilitering. Kassan har enligt Socialförsäkringsbalken ett ”övergripande samordningsansvar” för rehabiliteringsinsatserna.

Grunden till de problem som forskarna tar upp ligger i att ”processen sjukfrånvaro och rehabilitering” inte fungerar. Försäkringskassan har ett ensidigt perspektiv på ”rätten till ersättning” och utgår ofta enbart från läkarintyg. Behovet av rehabilitering och den information som finns på arbetsplatsen är också viktiga underlag. På arbetsplatserna finns stora brister i kunskapen om hur processen är tänkt att fungera.

Det problem som forskarna lyfter fram finns inom många andra branscher, exempelvis vård och omsorg. Problemet är inte nytt. På 1960-talet hade vi en omfattande rationalisering i svensk industri. Målet att få en rörelse på arbetsmarknaden visade sig vara svårt att nå när det gällde äldre människor. Lösningen blev först en förenklad form för att få förtidspension, men 1972 togs det ytterligare steget att göra det möjligt att bevilja förtidspension av arbetsmarknadsskäl. En möjlighet som fanns kvar till 1991. Detta var ett sätt att se till att människor fick ekonomisk trygghet men handlade inte om att ta till vara den teoretiskt kvarstående arbetsförmågan.

Med utgångspunkt från SOU: 1988:41 ”Tidig och samordnad rehabilitering” infördes i början av 1990-talet en ny lagstiftning som dels gav arbetsgivaren/arbetsplatsen en viktig roll dels innebar att Försäkringskassan fick en aktiv samordningsroll för rehabiliteringen. Sjuk- och arbetsskadekommittén föreslog med SOU 1996:113 ”En allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilitering” en förstärkning av detta synsätt. Kraftigt motstånd från bland andra Finansdepartementet och Arbetsgivarföreningen innebar att utredningens förslag avfördes. Utvecklingen tog en motsatt riktning. Försäkringskassans roll som rehabiliteringssamordnare tonades ner. Alltmer av det ansvaret lades på sjukvården och arbetsgivarna. En utveckling som fortsatt och resulterat i den ensidiga roll Försäkringskassan nu intagit, där man i allt väsentligt fokuserar på rätten till ersättning och inte tar sitt samordningsansvar för rehabiliteringen.

På SvD Debatt den 23 juni pekar LO, TCO och Saco på Försäkringskassans arbetssätt där man hänvisar sjukskrivna till fiktiva arbeten. Alla signaler pekar på att det behövs en förändring! 

Men grundfrågorna är desamma nu som på 80-talet. En samverkansprocess med fokus på arbetsförmåga! Vilka ska ha ansvar? Balansen mellan rätten till ersättning och kraven på att anpassa arbetsplatsen eller ta ett annat arbete. Effektiv samverkan.

Jag instämmer i forskarna tre första slutsatser, som handlar om att ändra försäkringen och få till en bättre tillämpning. Detta kräver att Försäkringskassan kliver fram och tar ansvar för att processen fungerar. Processledarrollen är viktig! Men även och ytterst, att arbetsgivarna tar sitt ansvar att anpassa arbetsplatsen och om möjligt erbjuda alternativa arbeten. Inte minst deltidslösningar är viktiga insatser. Det krävs också att arbetsmiljöverket tar en aktivare roll än i dag.

För att hitta gemensamma lösningar behövs ett nära samarbete mellan de som har huvudrollerna, dvs. individ, arbetsgivare och försäkringskassa. Med mer fokus på anpassning, rehabilitering och arbetsbyte bör också kraven för att få sjukersättning kunna göras långt mer liberala än dagens drakoniska regler.

Processen blir däremot inte effektivare av att blanda in nya myndigheter eller kompletterande försäkringslösningar! Det vore att skapa nya problem i flykten från dagens oförmåga.